Ärkebiskopen: Näthatet påminner oss alla om ordens makt

Näthat har fått ökad uppmärksamhet på sistone. Det är bra.

När jag häromveckan såg mig tvungen att pausa från Twitter, eftersom mina inlägg användes för att sprida hat, hot, lögner och konspirationsteorier om tro, Svenska kyrkan och samhället, blev gensvaret oväntat stort.

Några ansåg att det handlade om bristande förmåga att ta kritik och om självömkan. De flesta reagerade annorlunda. Igenkännande och bekymrade reaktioner kom från många håll i Sverige och även från utlandet. Det senare är inte så smickrande för vårt land, men kanske en väckarklocka.

Nyligen menade en ledarskribent i Kyrkans Tidning att även medarbetare i vår kyrka finns på det sluttande planet mot hatspråk. Respektlöshet för sanningen och för personer, ryktesspridning och mobbning förekommer också när kyrkans anställda uttrycker sig i sociala medieplattformar.

Enstaka exempel på ovårdat språkbruk är kanske inte hela världen, men den gradvisa tillvänjningen som sker på det sluttande planet mot hatspråk är lömsk och farlig.

Du blir vad du säger: Om hatspråk, yttrandefrihet och vikten av ett demokratiskt samtal är titeln på en sprillans ny bok (Jesper Bengtsson, Ingrid Carlberg och Henrik Sjöberg, redaktörer, Norstedts). Den tydliggör varför vi alla behöver rannsaka oss i våra sätt att uttrycka oss, vara observanta och agera tydligt mot hatspråk när vi möter det.

Hatspråk är en attack på fantasin. Det omöjliggör dialog och underminerar därmed demokratin som ju bygger på just dialog och en sund stridskultur. Hatspråk tystar både idéer och röster.

Som Ola Larsmo konstaterar i boken: Hatspråk är ett av de snabbast växande hoten mot yttrandefriheten i dag – dels genom att det leder till självcensur, dels genom att det leder till krav på begränsning av yttrandefriheten.

Erfarenheter från andra länder kan lära oss mycket. Den indiska journalisten och författaren Nilanjana S Roy skriver utifrån i huvudsak hindu­nationalistisk hatretorik i sitt hemland: ”Nedsmutsningen och nedsmittningen av vårt vardagsspråk, våra samtal och tankar, är mindre utforskat än luft- och vattenföroreningar, men dess konsekvenser är lika dödliga.”

Hon menar att ”i inget land har man lyckats förhindra resan ner i blodspillan när man väl har låtit hatet förgifta nationens blodådror.”

Folkmordet i Rwanda 1994 började med ord. Tutsierna kallades för ”kackerlackorna” och en tid då ”träden skulle fällas” slogs fast, skriver juristen Philippe Sands.

Han påminner även om Victor Klemperers analys av LTI (lingua tertii imperii), tredje rikets språk, som utmärkte sig genom en sakta förskjutning i ordens användning och innebörd. ”Ord kan vara som små doser av arsenik”, sa Klemperer, ”de tycks först inte ha någon effekt, men efter en tid börjar giftet ändå verka.”

En av de gärningsmän som 1946 dömdes till döden i Nürnbergrättegångarna var Julius Streicher. Han dömdes inte för att ha dödat med sina händer eller eldvapen. Hans dödliga vapen hade i stället varit orden som han använde för att i tal och skrift sprida hat mot judar. Följderna känner vi till. Ord är inte oskyldiga.

Frågor om demokrati och mänskliga rättigheter är självklart inte partipolitiska. Om de som engagerar sig för mänskliga rättigheter får stämpeln vänsteraktivister är något allvarligt fel.

Om det i sociala medier basuneras ut att vissa personer är förrädare och ett hot mot mänskligheten ges signalen att dessa personer helst bör undanröjas. Ord kan bli handling.

Ord spelar roll. Det är en självklarhet för alla som får bära den fina titeln verbi divini minister, det gudomliga ordets tjänare, alla präster alltså.

Men även i det här sammanhanget gäller det för den lutherska traditionen så viktiga allmänna eller gemensamma prästadömet: Vi har alla gemensamt ett ansvar för hur orden används. Vårt ärende är inte hatets ord som dödar utan livets ord (Första Johannesbrevet 1:1).

Reagera därför när någons lämplighet diskuteras snarare än sakfrågan det egentligen gäller. Säg ifrån när påhopp, trakasserier och rena övergrepp utges för att vara saklig kritik. Kalla en spade för en spade, som #jagärhär-grundaren Mina Dennert uttrycker det.

Gå inte på sådana tricks som whataboutism och guilt by association. Det är tillåtet att ta upp eller fördöma en sak utan att samtidigt behöva göra uttalanden om motsatsen.

Att dra någons integritet i tvivel därför att hen sägs ha samröre med någon som kan associeras med kontroversiella kontakter är ett sätt att skapa beröringsskräck och isolera människor. Så omöjliggörs samarbeten. Grupper stigmatiseras. Jesus umgicks ofta med de kontroversiella. Det kritiserades han för, men vad vore evangeliet utan dessa möten?

Verbala övergrepp har likheter med kroppsliga övergrepp. Den drabbade är ofta ensam med skammen att ha blivit utsatt. Vid fysiska våldtäkter har vi gjort upp med tankemönstret ”Visst hade hon väl ändå för kort kjol?”

Så är det inte riktigt med verbala övergrepp. Skyll dig själv sägs kanske inte rakt ut, men frågan ligger på lur: Måste du alltid sticka ut hakan? Du blir en belastning för din familj, din organisation, din grupp. Själv undrar personen: Provocerar jag för mycket om jag talar? Eller har jag tvärtom redan blivit offer för självcensur om jag tiger?

Det här angår oss alla. Bokens redaktörer talar om en hatspråkspandemi som har drabbat världen och som hotar demokratins framtid: ”Det offentliga samtalet kortsluts av hatstormar och det fria ordet begränsas när många väljer tystnad för att inte själv bli utsatta.”

Hur var det nu igen med förklaringen till åttonde budet, om att inte vittna falskt mot vår nästa? Jo, ”vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.” Budet förbjuder hatspråk och uppmuntrar schyst debatt.

Antje Jackelén
Ärkebiskop