I mina sammanhang samtalar och arbetar vi mycket med den kyrkliga seden, eftersom coronan riskerar att ytterligare tunna ut våra kristna traditioner: dopseden och nattvardsseden, kyrkogång och konfirmation, ingenting kan vi ta för givet.
Nu gäller handling och bön och att satsa strategiskt. Särskilt vill jag att vi satsar på dopet och verksamheten bland barn och unga. Det är en allvarlig tid, även i vår gamla kyrkas historia.
När det hårdnar och blir kallt omkring oss, måste omsorgen bli större mellan oss. Nu är omsorgens tid.
Omsorgen gör att vi kan klara även denna vinter. Omsorg är inte så mycket att vi ska vänta på att andra visar oss omsorg, som den omsorg vi visar andra.
Vid mitt köksbord hemma tänder jag ofta ett ljus. Det är en vanlig ljusstake som jag kallar mitt dopljus. Ljuset tänder jag för den värld som Gud älskar, både för kyrkan och samhället. Ljuset brinner för alla jag saknar, och för alla som ingen saknar.
Jag ber ofta för alla som har värk. Särskilt ber jag för mina fadderbarn, som jag har en relation till genom deras dop. Bilder på dem har jag uppsatta i köket.
Genom dopet har vi samhörighet med Kristus, både hans liv, död och uppståndelse. Corona Christi är både törnekrona och segerkrona.
Sällan har omsorgen mellan oss varit en så viktig överlevnadsfaktor som det här året. Omsorgen om varandra gör att vi kan ta oss igenom och nu är tid för omsorg.
I dagar och tider då vi inte upplever andras omsorg, eller när det är vi som brister i omsorg om varandra, då finns det något som är viktigare: Gud har omsorg om oss.
