”Kulturen är kyrkans framtid”

Bransch efter bransch lägger pandemin bakom sig och nu är det kulturpolitikens tur. Med start den 8 februari hålls den ­första fysiska upplagan sedan 2020 av Folk och Kultur, ett årligt konvent för ­aktörer och beslutsfattare inom kultursektorn.

Jätteviktigt att kyrkan är med i samtalet om kulturens plats

Det blir också första gången som Marie Starck, Svenska kyrkans kultursekreterare, upplever konventet i dess fulla kostym. Hon ligger bakom Svenska kyrkans två seminarier, dels ett samtal mellan kulturminister Parisa Liljestrand och biskop Åke Bonnier, dels en debatt under rubriken ”Kyrkan som kulturhus – resurs eller bromskloss” med DN:s kulturchef Björn Wiman, Kristin Windolf, präst i Uppsala domkyrka samt Konstfrämjandets Per Hasselberg.

– Seminarieprogrammet är betydelsefullt men jag tror att det är det spontana småpratet i korridorer och pauser som är den stora saken. Det är jätteviktigt att Svenska kyrkan är med i samtalet om kulturens plats och framtid. Det kan vi bli bättre på.

I litteratur, musik och medier stärker religionen sin position. Tro och andlighet är hett. Mot bakgrund av den utvecklingen är ämnet påfallande klent representerat på Folk och Kultur. Utöver Svenska kyrkans två arrangemang är ett seminarium om judiskt liv i Sverige de enda programpunkterna med uttalad religiös profil.

Marie Starck tycker inte att det är så konstigt.
 
– Förändringar tar tid. Konventet är framför allt en plattform för myndigheter, regioner och organisationer, det är inte innehållsfrågorna som står i centrum. Samtidigt finns både Bilda, Ibn-Rushd och andra religiöst associerade studieförbund med och breddar på så sätt samtalet.

Svenska kyrkans roll som kulturbärare 

Hösten 2020 beställdes via kyrkokansliet i Uppsala en beräkning av vad Svenska kyrkans samhällsekonomiska bidrag till kulturen är värt. Enligt rapporten landar summan på nära 2,3 miljarder kronor årligen. I beloppet ingår även kulturarvsinsatser. 

Som jämförelse är det mer än hälften av vad staten lägger på regional tillväxt.
 
– Svenska kyrkans kultur har ett otroligt stort samhällsekonomiskt värde. Vi är den största uppdragsgivaren för musiker, bara där skapas 6 300 arbetstillfällen per år. 

Parallellt med spaningarna om hur tro och religion tar plats i kulturdebatten finns en välkänd svenskkyrklig verklighet präglad av sjunkande medlemsantal och en alltmer sekulariserad allmänhet. Frågan är vad det innebär för Svenska kyrkan. Kommer dess roll som kulturbärare försvagas? Eller blir det tvärtom – blir kulturen kyrkans starkaste unika konkurrensfördel? 

Svenska kyrkans kultur har ett otroligt stort samhällsekonomiskt värde.

Det är väl känt att kulturen, och inte minst musiken, är skälet till att många kommer i kontakt med kyrkan, konstaterar Marie Starck. 

– Ibland hör man människor i kyrkan säga ”Folk kommer bara på konserter”. Det är verkligen inte så bara. I musiken finns en betydelsebärande del. Vad människor upplever under en konsert eller när de besöker en konstutställning i kyrkan, ligger oftast bortom orden. Det varken kan eller bör vi underskatta.

Har fått se kulturarbetet från insidan

Den svenskkyrkliga ekonomin må vara satt under press. I jäm­förelse med villkoren för andra kulturproducenter är den dock gedigen, konstaterar Marie Starck.

– Det många aktörer är avundsjuka på är att vi inte är beroende av offentlig finansiering. Svenska kyrkan behöver inte känna den där paniken som andra gör, utan är tvärtom en resurs som kan användas på olika sätt.

Kristider som den vi befinner oss i, oavsett om man talar om krig i Europa eller inflationspressade privatekonomier, gör kulturen ännu viktigare, menar Marie Starck. Är det något man inte ska dra ner på nu är det den, säger hon och pekar på hur människor söker sig till kyrkan med sin oro.

– Om man vill vara folkkyrka och stå i dialog med sina medlemmar är det kulturen man ska värna. Jag vet att många är trötta på att höra citaten av Olof Hartman, om kyrkan som konstens tvilling och om hur kyrkan och kulturen är två sidor av samma mynt. Men det är verkligen sant. Jag tänker att det är kulturen som är kyrkans framtid.

Det är nu drygt två år sedan hon lämnade en lång karriär som frilansande kulturjournalist för att kliva in i rollen som kultur­sekreterare på kyrkokansliet i Uppsala. Med tjänsten har hon fått se Svenska kyrkans kulturarbete från insidan och hur olika det kan se ut i olika församlingar. Skillnaderna handlar om allt från resurser till innehållsvisioner. 

– Det finns inte något kyrkoråd som säger att kultur inte är viktigt. Men i praktiken trängs det med annat som församlingen också vill göra. Det som kännetecknar den kulturverksamhet som inte är musik är att den är utförs av eldsjälar med särskilt intresse och kunskap. Ytterst få har kultur i sin tjänstebeskrivning. Ibland är eldsjälen en präst men det kan likaväl vara en församlingspedagog eller diakon. 

Länken mellan kulturlivet och Svenska kyrkan

Marie Starcks uppgift är att vara länken mellan kulturlivet och Svenska kyrkan på nationell nivå. Hon har kontakt med myndigheter och departement och skriver remisser. På kultursekreterarens bord ligger också att arbeta med Svenska kyrkans kulturstipendium, liksom utomstående sammanhang som Bergmanpriset och BUFF Barn- och ungdomsfilmsfestival i Malmö. 

Hon konstaterar att steget från journalistiken till kyrkans administrativa korridorer ibland känts stort. Det gäller inte minst det här med tidshorisont, till exempel hur långt i förväg man behöver boka en biskop för medverkan. Nu har hon lärt sig att de har lång framförhållning. 

– Det tar längre tid att boka en biskop än kulturministern. Mina kolleger jobbar med psalmboken, själv är jag van vid korta deadlines och vill göra saker i morgon. Det är väldigt olika cykler, säger Marie Starck.

Det religiösa ursprunget har hon i frikyrkan, en värld hon lämnat sen länge. Det var genom Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm som hon kom i djupare kontakt med Svenska kyrkan. Marie Starck bor i kvarteren och blev aktiv på 1990-talet, när embryot föddes till det som sedan skulle bli den välkända allhelgonamässan. 

Parallellt med den rapporterande journalistiken har hon också drivit kulturprojekt. Där­ibland en uppmärksammad samtalsserie om existentiella frågor tillsammans med Södra teatern och Sensus. 

– Det var precis efter tsunamin. Människor hade ett enormt behov av att få prata. Folk satt i publiken och berättade om hur de klättrat upp i träd för att rädda sig. Vi pratade om döden, förlust och om att hitta och göra slut med Gud. Det var bland det viktigaste och svåraste jag gjort.