Kvinnor störtar den kristna diktaturen

Våldsamma avrättningar, kvinnors hårt vaktade dygd och mäns ensamrätt att tolka de heliga skrifterna. Ingenting som den kanadensiska författaren Margaret Atwood skriver om i Tjänarinnans berättelse från 1985 är påhittat, det har hon många gånger understrukit.

Allt som sker i både den klassiska romanen och den prisbelönta tv-serien från 2017 har hänt på riktigt någonstans i världen.

Det uppseendeväckande är att hon skildrar en kristen diktatur och placerar den i ett framtida USA. En gastkramande dystopi om den nya staten Gilead, där klimatförändringar gjort merparten av befolkningen infertil och de kvinnor som fortfarande kan bli gravida beslagtagits som tjänarinnor (läs: sexslavar) i härskarklassens hem.

I ägglossningstider högläser mannen i huset ett bibelstycke om hur Abraham låg hos tjänarinnan Hagar eftersom hans fru Sara inte blivit havande. Därefter våldtar han sin egen tjänarinna i dubbelsängen medan hustrun håller fast offrets armar.

Offret heter i den första romanen Offred. Namnet betyder ”of Fred” – Freds egendom. De flesta kvinnor och flickor i Gilead tvingas nämligen heta något nytt, i enlighet med statens föreskrifter.

Ett primitivt uttryck för ägande och samtidigt en djävulsk tillämpning av Guds tilltal i Jesajas bok: ”jag har gett dig ditt namn, du är min”.

Tv-serien, som i sin första säsong följer Atwoods roman och sedan diktat vidare med författarens välsignelse, framställer däremot inte Offred som något regelrätt offer.

Tvärtom tar hon så långt det är möjligt makten i egna händer och blir en av centralgestalterna i kvinnornas hemliga motståndsrörelse. En motståndsrörelse som inspirerat till verkliga politiska demonstrationer världen över, där kvinnor tar ställning iklädda tjänarinnornas karakteristiska blodröda kåpa med vit bahytt.

I den efterlängtade uppföljaren Gileads döttrar, som kommit ut i höst, är Offred inte längre huvudperson. Nu är det Tant Lydia och två unga flickor som har ordet.

Lydia är en av diktaturens kollaboratörer, en tidigare familjerättsjurist som accepterat rollen att lära upp och disciplinera tjänarinnorna. En kombinerad barnfabrikör och bordellmamma, gudfruktig och utrustad med elpistol.

Med tiden har Lydia bevittnat alltför många exempel på ruttenhet och korruption i Gilead, samtidigt som hon blivit för gammal för att längre orka underordna sig. Förment fromma män skyddar varandras förbrytelser, inte minst de onämnbara som pedofili och systematiska hustrumord av en dimension som får Henrik VIII att blekna i jämförelse.

Tanterna har i tysthet sett allt och fört anteckningar. Nu har Lydia tillräckligt med ammunition för att bringa diktaturen på fall.

Till sin hjälp tar hon tre flickor som alla är diktaturens barn, men inte så kuvade att de tappat förmågan att drömma. Så raseras det patriarkala skräckväldet när tonårig idealism krokar arm med åldrad desillusion: kvinnor kan.

Margaret Atwood är en av världens främsta författare, och romanen från 1985 ett verk med stora litterära kvaliteter. Dessa är färre i den nya romanen, som i stället är ett gediget hantverk med syfte att berätta den spännande fortsättningen.

Till det lite plattare stilistiska intrycket bidrar att två av berättarrösterna är flickors. Dessa partier har mindre lyster och djup än den äldre och mognare Tant Lydias – försvarligt ur realismens synvinkel fast ändå en smula trist.

Men storyn har ett väldigt driv och romanen är en bladvändare med lyckligt slut. Läsaren återser Offred på de sista sidorna i en kort sentimental scen – lite snöpligt med tanke på hur väl Atwood annars verkligen bemästrar det råa och osminkade. Det är så hon berör.

Värt att notera är ändå den nyanserade skildringen av gudstro. Margaret Atwood inser både trons kraft i den enskildes liv och trons kraft i den manipulativa regimens händer. Gilead och Gud är två helt olika saker, och aldrig mötas de två.