Mäktigt epos av samisk samtidskonst

Ett samtidsepos om Sápmi fyller Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm, från golv upp till takterrassen där flera verk närmast bokstavligt blir ett med utställningens poetiska titel ”Bakom hörnet vindens jojk”.

Ett ursprungligt Sápmi, Sverige, Norge, Finland, bortom nationsgränser träder fram i denna sannolikt första utställning av sitt slag. Majoriteten av de 15 konstnärerna, varav tre män, är inte kända för en bred allmänhet.

Men flera rör sig på konstens världsscener och har ställt ut på prestigefyllda Dokumenta, Kassel, 2017. Från Sverige deltar Britta Marakatt-Labba, Katarina ­Pirak Sikku och Erika Stöckel.

En tämligen ohörd, osedd, oförstådd samisk berättelse om nu och då gestaltas med stor konstnärlig bredd av måleri, installation, skulptur, textil, foto och video. Om ett minoritetsfolks sega överlevnad och protest mot majoritetssamhället och sekler av nationalstaters och kyrkors övergrepp.

Tvångsförflyttningar, mänsklig nedvärdering och förnedring i rasbiologins förment vetenskapliga katalogiseringar. Ideologiskt i linje med nazismens rasbiologi om mindervärdiga raser. Hänsynslös vatten-, gruv- och skogsdrift. Kolonialisering och förtryck intill förintelse av människor, språk, religion och kulturarv.

De mörka erfarenheterna flyter som underström. Men fokus ligger på Sápmis starkt sprakande kreativa puls och platsens rymd. Vidderna, vinden, naturen, djuren. Det lätta, flyktiga, poetiska och det konkreta, praktiska. Mörker, ljus, färgrikedom och drastisk humor! Spår av duodjins material, det traditionella samiska hantverket, ges nya former i vackra, komplexa tolkningar. Utställningen klingar som en visuell jojk.

Magnifikt möter Outi Pieskis textila installation ”Spell on you”, 2020, på bottenplanet. Kvinnodräktens färgrika hängande sidenfransar bildar centrum i en skapad rymd som känns sakral.

Svarta fransar omsluter färgfältet som skuggor. Men verkets stilla rörelser förenar och förblandar mörker och ljus till ett helande samlat lugn. Medan titeln utmanar och parafraserar kyrkans syn på samisk tro.

Med stygnen som signum berättar den numera välkända och hyllade Britta Marakatt Labba, nära och detaljerat om samisk vardag, vedermödor, vidder och myter. Mixat med lågmäld effektiv samhälls- och klimatkritik och feminism.

Stygnlängder bär doft och smak av snö och vind. I ”Storm”, 2009, flyger björkarna som fjädrar efter människans framfart. Men mellan stammarna skymtar iklädda de rödblå hornmössorna, av laestadianerna förbjudna, klassade som i förbund med djävulen, urmödrarna med kunskaper om naturens behov av omsorg. Medan verket ”Fragment”, 1985–1986, liknar Lenke Rothmans strama textilcollage – ett vittnesmål om något förlorat.

Intill fångar Synnøve Persen i stora lätta abstrakta målningar, landskap av snömoln och is. Norrskenets blixtrande säregna färger och den skimrande kritvitheten av de sista gula solstrålarna innan polarnatten kniper åt.

Det romantiskt besjälade landskapet med bett av mänsklig förstörelse är teman i Marja Helanders foton och videofilmer, spetsade med vass och lekfull humor. I fotot ”Kiruna Sverige”, 2020, växlar platsen med rosigt rykande avgasmoln mellan ett mytiskt pustande berg eller en gigantisk framforsande Finlandsbåt.

I den kalla vita snön i fotot ”Blickande mot kvällen”, 2018, placerar Helander sig naken med haröron i bildens mitt. Vaksam, utsatt, sårbar, beredd och lika blickstilla som en hukande harpalt av Bruno Liljefors.

Drastisk överlevnadshumor och uppfinningsrikedom är en nödvändighet för minoritetsfolk, inte minst i tuff, föränderlig natur. Silje Figenschou Thoresen fogar av tillfällighetens erbjudanden, en tvingande princip, ihop skulpturer där materialet, lasso, spännband, frigolit eller ängsull ger formen.

Medan Aslaug Magdalena Juliusson smälter samman renhornspinnar med glas till eleganta istappsliknande former i ”HornPinnar”, 2004. Och av renkäkar skapar Máret Ánne Sara ”Loaded – keep hitting our jaws”, 2018, en plågsam, oroande vacker och drabbande fritt hängande halskrage. En käftsmäll i retur eller en surrealistisk, kostbar gloria av käkar?

På museets mellanplan visas verk med mer uttalat politiskt budskap. I installtionen ”Truth and Reconciliation Tarp”, 2020 skildrar Matti Aiko och Joar Nango i text och video storföretagens rovdrift, på mark, skog, malm och vatten. Ljust och stilla speglas skogar i vattenytor.

Så växlar videobilden. Betesmarker dränks, döda undervattenskogar sticker upp. Men elljuset lyser och malmborrarna fräser. I projicerad röd text berättar den mörka tältpresenningen sin historia.

En väggskylt med texten skulle förtydligat det kraftfulla verkets kritiska undran. Kommer sanningens och försoningens presenning, den urgamla, slitna och utnyttjade väven av samer, ens att finnas kvar när processen är klar?

I det tredelade verket ”Input/Hidden/Output”, 2020 arbetar Erika Stöckel med mjuka, milt pastelliga kroppsnära keramiska former. Och varnar för paralleller mellan det kroppsliga förtrycket i dåtidens rasbiologi och dagens artificiella intelligens. Förment vetenskapligt och behjälpt av kyrkböcker, klassificerades och sorterades, samer och släkter i generationer.

I dag finns information på sociala medier, och algoritmer lär sig empatilöst skanna individer. På verkets tre stålhyllor tvingar metallinstrument den organiska keramiken till generella förändringar. Uppmätta som kroppar systematiseras de till önskvärt resultat.

Den komplexa identitetsfrågans närvaro återkommer. Geir Tore Holm formulerar sig konkret. Bronsgjuter den livsviktiga potatisen och sätter på piedestal. Ett verk med klang av Van Goghs målning ”Potatisätarna”. Den nationalistiska dimensionen förhåller Holm sig till på olika sätt. Tre syltburkar, hjorton, lingon och blåbär bildar verket ”Ny flagga”, 2020. Bären symboliserar gult, rött och blått, tre av sameflaggans fyra färger.

Över takterrassens grus smyger Katarina Piraks Sikkus tenngjutna fotspår. Spår som lämnar spår. Och spårlöst leder mot Geir Tore Holms ”Vindflagga”, 2017. Den samiska färgcirkeln är här bortskuren. Vinden dansar igenom flaggan, jojkar vidare och försvinner bakom hörnet.

Annika Nordin
konstskribent