Mänskligheten görs odödlig hos Knausgård

Drömmen om ett evigt liv är drömmen om det ­ouppnåeliga. Försök att överlista döden har gjorts inom vetenskapen och fiktionen. Vampyrers och zombiers livslängd är, om inte evig, så åtminstone avsevärt längre än människans.

Mary Shelley ger Frankenstein makt att väcka liv i en död. Oscar Wilde låter Dorian Gray få ett villkorat evigt liv-kontrakt. Pär Lagerkvist ger röst åt Ahasverus som av Gud straffas med evigt liv och Karl-Ove Knausgård gör mänskligheten odödlig i sin trilogi 2021–2023: Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog och Tredje riket.

Knausgårds omfattande romanprojekt ansluter till den civilisationskritiska frågan om odödlighet och i likhet med de nämnda handlar dödens frånvaro om livets villkor. För vad händer när döden inte längre finns?

Döden hanteras terapeutiskt och existentiellt

I det lilla norska samhället, där huvuddelen av Knausgårds berättelse utspelar sig, är tillvarons mångfasetterade dimensioner förlorade för de flesta. Och det redan innan morgonstjärnan, vacker och mäktig, reser sig på himlavalvet.

Moderniteten och sekulariseringen har förblindat människan eller avförtrollat henne för att använda Max Webers begrepp. Inte ens prästen Katherine kan tolka skeendet eftersom varken hon själv eller Norska kyrkan längre bokstavligt tror på uppståndelse och evigt liv. Döden hanteras terapeutiskt och existentiellt och vid det stannar bekännelsen.

Genom en rollbesättning på knappt tjugo personer komponerar Knausgård en mångbottnad civilisationskritik inramad av den periodvis psykotiska konstnären Tove som får första och sista ordet. Hon har svårt att anpassa sig till ett ”normalt” liv men har förmågan att röra sig i gränslandet mellan olika dimensioner av verklighet.

Osannolika men påtagliga fakta

Utifrån författarens och läsarens perspektiv ­löper två tider parallellt: den eviga, profetiska, ­uppenbarade tiden – och den mätbara, jordiska, förnimmande tiden. De flesta i romanen lever endast i den sistnämnda, fångna i en materialistisk kultur. Samtidens villkor gör folk till analfabeter för vissa aspekter av tillvaron, men som individ kan man förhålla sig olika till denna brist.

I ett sammanhang har Knausgård kommenterat: ”Jag är inte av den uppfattningen att de världsåskådningar som dominerar vår tid nödvändigtvis står mer i överensstämmelse med de faktiska förhållandena än forna tiders världsåskådningar. Att jag lever i en sekulär tid och inte tror på själarnas eviga liv angår ju inte själarna, lika lite som en fanatiskt troendes syn på evolutionsläran spelar någon roll för evolutionen.”

Knausgård gestaltar en verklighet som tränger sig på med osannolika men påtagliga fakta: morgonstjärnan, ett oförklarligt mörker som fångats på bild, döda som återvänder. Allt berättas med samma realism som att någon dricker kaffe. Trots det osannolika pågår livet först som vanligt. Folk dricker öl, promenerar, jobbar och funderar över livsfrågorna. Få undrar vad den nya stjärnan betyder. Som läsare får man dock vissa nycklar från författaren, som romanfigurerna saknar.

Radikal position i en gudsdränerade tid

Den civilisationskritiska trilogin komponeras i tre delar med tre bibelcitat under tre dagar. Två av bibelcitaten är hämtade från Uppenbarelseboken: ”På den tiden skola människorna söka döden, men icke kunna finna den; de skola åstunda att dö, men döden skall fly undan ifrån dem” och ”Han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”.

Är Knausgårds alter ego Johannes, han som fick det fruktansvärda uppdraget att förmedla sanningen om den yttersta tiden? Man kan åtminstone förmoda att Knausgård leker med idén, att han är mediet mellan de kosmiska makterna och män­niskornas bestyr. Författaren som profet på uppdrag av Verkligheten. I vår gudsdränerade tid är det en radikal position.

Knausgård avslöjar inte innebörden av morgonstjärnan, men i bibeln symboliserar den både Lucifer och Kristus. I den sista delen, Tredje riket, får vi en fingervisning om vem morgonstjärnan kanske betecknar: ”Det finns ingen Gud där jag är.” Citatet är inte ordagrant från Bibeln men kan anspela på ett par psaltartexter där gudsförnekare beskrivs som dårar. Det kan också antyda ett tillstånd i frånvaro av Gud, det som Augustinus och Karl Barth liknar vid ondskan som tomhet.

Ingen person befinner sig utanför Gud

I romanen är det ingen person som befinner sig utanför Gud, inte ens satanisterna eller den gudsförnekande prästen Katherine. Det öppnar för tolkningen att det är Lucifer som dikterar berättelsen om världens slut, men inte har inflytande över den. Det är hans sista roll i dramat om alltings existens. Slutet av trilogin kan också stödja en sådan tolkning, men inför risken att förstöra läsupplevelsen avslöjar jag inte mer.

Ett annat tolkningsspår är att den tredje dagen i tredje riket endast berättas ur två kvinnors perspektiv: prästen Katherine och konstnären Tove, det vill säga den rationalistiska och gudsförnekande kyrkoföreträdaren versus den gränsöverskridande konstnären som kan tala med döda.

Katherine är en duktig teolog men när hon ställs inför utmaningen om tron blir hennes nakna slutsats att Gud inte finns och att människan är fullkomligt ensam. Konsten har dock en annan relation till sanning och tro än teologin, så Tove blir en förmedlare av en större verklighet. Liknande motsättningar finns hos tänkare som Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche och Ingmar Bergman.

Velat gestalta det gränslösa

I en intervju säger Knausgård att han har velat gestalta det gränslösa med sin trilogi. En av de fantastiska sakerna med den gränslösheten är att han inte skriver science fiction eller fantasy, utan som ett realistiskt drama. Greppet gör trilogin till begåvad civilisationskritik.

Läsaren kan känna igen sig i den postkristna och senmoderna människan som har byggt ett framstående samhälle men förblindats av den egna förmågan. I sin blindhet kan hon inte längre orientera sig inför påtagliga, men osannolika, händelser. Kyrkan i romansviten är en välfärdsinrättning som har gjort sig oberoende av det osannolika, men likväl sanna.