Systern Nadja påverkade Fanny Ambjörnssons syn på livet

“Tillit är bästa försvar”, säger Fanny Ambjörnsson när intervjun är över och vi är på väg att resa oss upp från kafébordet. Kanske syftar hon på spänningen inför det kommande boksläppet eller så var det något annat vi pratade om.

Repliken stannar kvar i minnet därför att den är så förlösande – så vill jag också tänka. Och därför att den fångar ett återkommande tema i Fanny Ambjörnssons bok Om Nadja: allt hon lärt sig av sin lillasyster.

Nadja Ambjörnsson dog i november 2020, 34 år gammal. Hon var funktionsnedsatt sedan födseln. Kunde varken se, tala eller utföra medvetna rörelser. Men hon var bra på andra saker, och tillit var en av dem.

Egentligen är det obegripligt, skriver Fanny, att en människa kan vara så oerhört glad, öppen och tillitsfull trots att hon svikits så grundligt av sin egen kropp, plågats av smärtor och börjat flytta hemifrån redan vid fyra års ålder.

För det här var innan reformen med personlig assistans i hemmet. Fanny Ambjörnsson säger att Nadja ändå hade kunnat bo kvar hemma, men att det hade krävt mycket stora ingrepp i den övriga familjens liv. Pappa Ronny Ambjörnsson, professor i idéhistoria, mamman och psykologen Lilian Levin och Nadjas tre systrar Fanny, Siri och Liv.

De påverkades ändå alla djupt av Nadja, både som individer och kollektiv. Något som Fanny utforskar i boken. Om Nadja är en ny typ av skrivande för henne, som i egenskap av socialantropolog och genusvetare nått en stor publik med titlar som I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer, Rosa: den farliga färgen och Tid att städa: om vardagsstädningens praktik och politik. Om Nadja är ett manus utan akademiska anspråk, en del av en storasysters sorgebearbetning.

Men manuset var påbörjat redan före Nadjas död. Först handlade det om omsorgsarbete, som Fanny tidigare skrivit om i Tid att städa. Av detta finns i den färdiga boken kvar en hyllning till Nadjas tålmodiga, kunniga och ömsinta assistenter.

Men den färdiga boken kom att famna mycket vidare än så.

– Jag vill påminna om alla former av liv som finns runt omkring oss och som ofta inte räknas som lika meningsfulla och viktiga. Att visa på den mångfald, alla glädjeämnen och den meningsfullhet som de liven också bär på. Nadja är kärnan i min egen erfarenhet av det, säger Fanny Ambjörnsson.

Eftersom Nadja inte kunde tala, fick Fanny beskriva systerns liv genom alla de människor hon hade omkring sig.

– Och då tycker jag det synliggörs att så är det med alla våra liv. En biografi om mig skulle också skrivas bäst av människorna omkring mig. Jag är ju väldigt mycket alla de relationer jag har.

Det blev en bok om allas beroende av alla. En grundläggande osjälvständighet som den svenska välfärdsmodellen riskerar att blunda för, skriver Fanny Ambjörnsson. Den har “baserats på ett ideal om det frivilliga, jämlika samarbetet mellan sinsemellan oberoende individer”, skriver hon.

Ett ideal som Fanny konstaterar att Nadja aldrig nådde upp till. Och som flickornas mamma inte längre gör.

– I perioder förefaller vi vara oavhängiga. Men det är vi inte ens då egentligen. Och det är märkligt att vi går omkring och ser oberoendet som målet och meningen, det finaste och bästa. För det är ju inte ens något att sträva efter.

Detta säger Fanny Ambjörnsson inte som en attack på feminismen och andra rättighetsrörelser, understryker hon. Hon är själv en del av kampen för att alla ska få bestämma över sina kroppar och välja sina liv. Men en syster som varken kunde det ena eller det andra har fått henne att vilja framhålla det livet som lika mycket värt.

Det är en konst att kunna ta emot omsorg, också. Även detta var något som Nadja var bra på. Liksom att kunna glädjas åt de fantastiska vardagligheter som många knappt märker.

– Hon kunde ju inte se men hon hörde väldigt bra och hon var väldigt uppfylld av fysiska sensationer. På promenad kunde hon börja gapskratta av en hund som skällde eller reagera förtjust på hur vinden blåste. Tillsammans med henne var man tvungen att förpassa sig själv till en annan tidsrymd.

Många är berättelserna i boken om hur syskon och föräldrar sjunger för Nadja. Specialskrivna sånger med kärleksord, barnvisor och en reklamjingel som alltid fick henne att skratta.

Fanny Ambjörnsson citerar också ur systerns dagböcker, skrivna av assistenterna och föräldrarna. Detaljer om medicinering och humöret för dagen ger en bild av den uppmärksamma vård hon fick.

Men allt har inte varit kärlek och positiva insikter. Mamman och pappan sörjer i tyst förtvivlan den lilla baby som aldrig kommer att få ett normalt liv. Systrarna tar emot sitt ovanliga syskon med större självklarhet, retar sig till och med på föräldrarnas sorg. Är verkligen Nadja något att beklaga?

Med tiden visar det sig hur Nadja förändrar sina systrars liv. Storasystrarna Fanny och Siri är superansvariga och jätteuppmärksamma, och något tonårsuppror blir det aldrig tal om. Nadjas tvillingsyster Liv blir det soliga barnet som skapar god stämning – kanske en anpassning till vad den övriga familjen behövde.

När Nadja dör gråter Liv i en känsla av övergivenhet. Och pappa Ronny ångrar sent omsider att han inte sörjde ordentligt när Nadja var liten.

Fanny skriver att hon alltid haft mycket lätt att få tårar i ögonen av rörelse men att hon har svårt att gråta av sorg.

– Jag tänker att det handlar om att man är gjord mer i relation till andra och deras behov. Att man lyssnar mindre på de egna behoven och den egna kroppsliga känslan. Det blir lite ett skydd, kanske.

Du skriver att din sambo frågar varför ni i er familj alltid tycker synd om andra. Ni springer omkring med mentala krockkuddar och försöker vädra er till andras behov innan de är uttryckta?

– Ja, just det. Rätt ofta blir det ganska missriktat och fyller inte den funktion man tänkte sig. Det är mer ett inlärt mönster.

Har du antennerna uppe i alla relationer eller gäller det bara familjen?

– Överallt. Huvudsaken att alla mår bra.

Varför är det så illa att göra någon ledsen?

– Egentligen borde det inte vara så farligt, för om man inte menar det så kan man ju be om förlåtelse. Nej, jag vet inte varför det är så läskigt. Det är väl att man är osäker på om man har ett existensberättigande om man inte hela tiden gör sitt allra bästa. Att man inte tolererar sina egna svagheter, fulare sidor eller slarv. Det är lite strängt.

Fanny Ambjörnsson må ha hållit tillbaka tårar genom livet och varit duktig och kompetent, vilket delvis kan ha med en älskad lillasyster att göra. Men hon vill inte bli beklagad. Att vara duktig är en tacksam position som ger mycket bekräftelse, konstaterar hon.

Sina böcker har hon hyllats för. Nu känns det lite mer osäkert.

– Men jag tänker att jag får bara ha lite förtröstan, säger hon och ler.