Tre talar tröst i turbulent tid

Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen. Att Mark Levengoods hjärta var fullt av tröst blev tydligt när han läste igenom sina radiomanus från 20 år tillbaka.

– Jag var inte alls medveten om att jag skriver så mycket om det. Men när jag sammanställde alla texterna märkte jag att somliga teman återkom, och tröst var ett sånt. Det är grundgrejerna i livet som kommer upp, säger han.

Mark Levengood kallar Sverige för ”ett under-gråtet land”, något som visar sig vid stora katastrofer när människor fäller tårar i dagar fastän de inte är personligt drabbade.

– Jag ser det som ett tecken på att vi lever i en kultur som inte ger utrymme för det mörka. Vi har inga verktyg att hantera sorg, saknad och depression med.

Livet. Döden. Sorgen. Misslyckandet och modlösheten. Det är fler grundgrejer i livet som kommer upp i hans radioprogram och som nu blivit läsning i antologin Vi får väl trösta varandra (Piratförlaget). Grundtillstånd som människan behöver tröst för. Grundtillstånd som alla blivit akuta under coronapandemin.

En coronapandemi som gav kulturarbetaren Mark Levengood mer tid att jobba med boken, eftersom mycket annat ställdes in.

Inget ont som inte har något gott med sig. Skulle han ha kunnat säga om han inte ogillat hurtiga klichéer.

– Man ska vara väldigt försiktig vad man skriver. Jag tycker hemskt illa om plattityder, när man skvätter tröst och fromhet omkring sig utan att det betyder något, säger Mark Levengood.

– Det är en utmaning när jag skriver Tankar för dagen, för lyssnarna är kvalitativa och de vill verkligen ha tankar för dagen. Så jag sliter mycket med de texterna.

Något Mark Levengood återkommer till i boken är misslyckandet, hur smärtsamt och nyttigt det är. Han säger att han vuxit så mycket av sina misslyckanden och motgångar att han efteråt lärt sig att värdesätta dem.

Till och med den misshandel han utsattes för av nynazister och som det tog honom nästan två år att komma tillbaka från. Inte heller den skulle han vilja vara utan.

– Jag insåg så mycket saker under den tiden. Att när jag hamnar i ett läge när jag känner att jag faktiskt inte orkar, då orkar jag i alla fall.

– Jag behöver inte vara rädd för någonting alls, för jag får den kraft jag behöver när jag behöver den. ”Den dagen, den sorgen” blir med fördjupad betydelse ”den dagen, den kraften”. Eftersom jag är lite religiöst lagd så tänker jag att det är Gud.

Mark Levengood ser sin egen yrkesgärning som en del i den kollektiva trösten. Det finns ingen motsättning mellan lätt
underhållning och tröst, kons-taterar han. Roliga tv-program är liksom andra konstnärskap vägar till att visa på problem och gemenskap.

Du tror att du är ensammast och eländigast i världen. Men andra har det lika illa som du, och det går att ta sig igenom.När jag frågar Mark Levengood vad som ger honom tröst, svarar han som många goda talare med tre punkter. I hans fall: 1) Skratt. 2) Tid. 3) Att hjälpa någon annan.

För Mark Levengood är skratt och sorg inte varandras motsatser.

När han satt vid sin mammas dödsbädd var hon klar i huvudet och hade sin humor i behåll ända till slutet. De kunde skratta mycket tillsammans.

– Vår finländska humor är ganska svart. Genom två världskrig och mycket annat elände är det ett verktyg vi utvecklat för att vi behöver det.

– Som när min morfar dog vid 89 års ålder. Min jättesentimen-tala moster ville skriva ”varför?” i dödsannonsen. Men min mamma sa ”nej vi skriver så här i stället: ’varför inte?’”– Om läget är låst vänder vi på perspektivet. Då öppnar sig en ny dörr.

Tiden läker inte alla sår men med tiden lär man sig leva med alla sår, det är Mark Levengoods erfarenhet.

Och i väntan på att tiden ska arbeta med honom går han långa sträckor.

– När jag är jätteledsen och deprimerad, på med skorna och så börjar jag gå. Tio kilometer, 27 kilometer. Så länge som krävs för att endorfinerna ska kicka till, för det hjälper mot smärtan.

– Ett par bra promenadskor ger mig den tid jag behöver för att tröstas. Lyckligtvis har jag en stark kropp.

När sorgen blir en låsning försöker han glömma sitt eget liv för en stund.

Allt ifrån volontärarbete till ”otroligt små saker”.

– Lättaste sättet att må bättre är att hjälpa andra människor. Om jag till exempel hjälper en tant med kassarna uppför trappan, så säger hon ”det var rysligt snällt”. Och då mår jag mycket bättre.

”Låt gå, låt Gud”, skriver du i boken, vad menar du med det?

– Att acceptera att vi inte riktigt kan styra våra liv. Yngre människor i dag verkar födas med en stadig plan för hur deras liv ska bli. Jag minns inte att vi var lika målinriktade. Man hoppades väl få tag i nåt slags jobb i framtiden och gifta sig med någon inte alltför hemsk.

– Men livet blir mycket mer intressant om man inte försöker styra det. Låt gå, låt Gud!

Att förlora en människa, tappa fotfästet och upptäcka glimtar av närvaro i mörkret. Studentprästen Susanne Dahl är aktuell med lyriksamlingen Vem såg mig då.

Boken är illustrerad av prästen Kent Wisti – båda kända för KT:s läsare som bland annat Eftertankeskribenter – och han har även skrivit en inledning om trösteänglar. Trösteänglarna är de till synes misslyckade som aldrig uträttar stordåd. Men när panikångestattacken kommer står de tysta bredvid.

Susanne Dahls dikter andas samma försiktiga hopp i en existentiell omställningsperiod – från samhörighet till vilsenhet. Just en sån tid i livet när man behöver tröst.

Men först stannar hon kvar i det svarta så länge hon behöver, för det går inte att ha bråttom till hoppet. 

– Som kyrka har vi en god förmåga att gestalta hopp och verbalisera det väldigt tydligt. Men den som befinner sig i det mest avklädda och ensamma kanske inte förmår ta till sig orden. Då behöver vi vara i det mörka tillsammans, säger Susanne Dahl.

En forskare i omvårdnad vid Umeå universitet, där Susanne Dahl är studentpräst, har myntat begreppet tröstfärdighet. Hon tycker mycket om det ordet, som betyder att man kan behöva tid på sig för att bli  mottaglig för tröst. I ett akut skede hjälper ofta bara mänsklig närvaro. 

Trösten kan sedan komma oväntat, paradoxalt när ingenting går att göra. Situationen går inte att fixa eller reparera. Det är som det är. 

– Det är enkelt att vara i det som är och samtidigt svårt, eftersom det är en plats som det gör ont att vara på. Även för den som vill trösta. Det kryper i kroppen när jag inte kan laga det trasiga eller säga något. 

Vad är tröstande?

– Att inte vara ensam eller att få spegla min ensamhet i någon annans. Musik och konst. För mig ligger musiken närmast, den kan nästan fysiskt hålla om mig.

– Ibland är tröst bara det som får mig att stå ut. Jag kanske har en vän som jag inte orkar ringa, men jag kan ha den människan inom mig som ett ankare. Här kommer tron in för dem av oss som har en erfarenhet att Gud delar ensamheten med mig.

Tröst och tecken kan också höra ihop, menar Susanne Dahl. Små saker kan bli betydelsefulla; en fjäril som kommer och sätter sig eller en radio som står på och plötsligt spelar den låt jag behöver höra.

En bok Susanne Dahl återvänder till är Jeanette Wintersons Varför vara lycklig när du kan vara normal? Hon gillar särskilt ett citat där författaren plågas i sin ensamhet och tröstar sig med poesi. För även poeten har plågats och formulerat det väl i sina dikter: ”Någon har varit där för vår räkning och dykt efter orden.”

– För mig drar det i gång så mycket av vad tron handlar om. Kristusgestalten som har varit där för vår räkning. 

Både Bibeln och psalmboken är skatter av tröst, säger Susanne Dahl. Återigen med reservation för att alla inte är redo att omedelbart sjunga lovsång till Jesus som vunnit seger.

– När jag sjunker till botten som Jona, insnärjd av sjögräs. Då är jag inte färdig än att hoppa till hoppet.

”Allt blir snart bra” är ingen vidare tröst jämfört med ”du är älskad”. Det senare har dessutom fördelen att vara sant. Kerstin Oderhem, missionsföreståndare för EFS, guidar KT:s läsare i biblisk tröst.

I boken Tolv möten med Jesus, som Verbum gav ut härom året, står Kerstin Oderhem för slutkapitlet, där hon reflekterar över Jesu avskedstal till lärjungarna i Johannesevangeliet.

Läget var ovisst för lärjungarna med skrämmande, nära förestående förändringar. Vår tids pandemi är visserligen en helt annan situation. Men det finns ändå paralleller att dra och tröst som fungerar på samma sätt i dag, menar Kerstin Oderhem.

– Lärjungarna är trängda. De lever i en orolig vardag och mitt i detta förstår de att Jesus ska lämna dem. De är fulla av missmod. Och så rädslan, som hör till missmodet. Man ser ingen framtid.

– Då är det så underbart att Jesus inpräntar ”känn ingen oro, var inte rädd, lita på mig”. Han behöver upprepa det igen och igen: känn ingen oro.

I sin text ställer Kerstin Oderhem frågan: ”Vad har kärleken med oro att göra?”. Svaret är att kärlek hjälper mot oro. Samhörighet hjälper mot missmod. Något som blir särskilt kännbart i skakiga tider, när ingen med ärligheten i behåll kan försäkra att problemen snart är borta.

Jesus kommer inte att vandra med lärjungarna från by till by längre. I den bemärkelsen blir de lämnade. Men han sänder den heliga Anden och ger lärjungarna varandra som gåvor, säger Kerstin Oderhem. 

Kerstin Oderhem ser temat gå igen i Paulus brev till Filemon, där Paulus skriver om hur Filemons kärlek har varit till stor tröst och glädje. Inte för att han själv blir särskilt älskad av Filemon, utan för att han ser Filemons kärlek till ”de heliga, som är vid gott mod tack vare dig”. 

Kärlek ger hopp och kärlek ger kärlek. Till tröst för både de inblandade och dem som ser det hända.

Även det motsatta gäller: Ensamhet ger missmod. Oro ger misströstan. Och allt vi ser och hör om hur dåligt människor mår just nu smittar av sig.

– Nu i pandemitider har vi sett hur mycket gemenskapen fattas oss. Vi lever i ett välfärdsland med trygga system och försäkringar, men plötsligt skakar det för väldigt många, säger Kerstin Oderhem.

Missmod och misströstan drabbar även kyrkan under pandemin, menar hon. Människor blir ledsna och oroliga ute i församlingarna. Men det är inte hela bilden. 

– Vi har också fått se hur den kristna gemenskapen kliver in i en orolig tid och ger kärlek, tröst och hopp. Jag hör rapporter från olika delar av landet om att gamla hederliga telefonkedjor har uppstått, jag ringer dig och du ringer den. Man kollar att folk mår bra.

– Jag hörde också ett underbart exempel från en ungdomsgrupp med 15 ungdomar som fick ett litet läger efter att mycket blivit inställt. Efter en timmeslång gudstjänst valde allihop, unga i åldern 13–16, att sitta kvar i tre timmar och be för varandra. 

– Såna hoppets berättelser skulle vi behöva dela med varandra, så att vi blir tröstade precis som Paulus blev av Filemon.  

När det gäller tröstande bibeltexter är Psaltaren en given källa för Kerstin Oderhem, eftersom dess böner tar ut svängarna både i missmod och i hopp.

Psalm 18 är en särskild favorit. Den börjar med en beskrivning av Herren som styrkan, klippan, borgen, räddaren, tillflykten, skölden, värnet, fristaden ... Tryggheten verkar orubblig. Men sedan kommer ändå förtvivlan och ”dödsrikets snaror” – och till sist Herrens hand som drar den förtvivlade upp ur djupa vatten.

Räddad för att ”han älskar mig”, som psalmförfattaren David skriver. Det är tröst av en helt annan karat än ”allt blir snart bra”.

För allt blir inte snart bra, konstaterar Kerstin Oderhem. Det vet livserfarna människor i allmänhet och förföljda kristna i synnerhet. Först längre fram försvinner allt vi nu behöver tröst för.

– Därför är hela perspektivet viktigt. Att vi bygger en bro inte bara från bibeltexternas då till vårt nu. Utan också en bro in i framtiden, till när Jesus har förberett rummet och vi ska ses igen.