Med blick för Jerusalem

Själv var Karin Roxman svensk generalkonsul i Jerusalem under åren 1994–1999, då hon arbetade hårt med att förverkliga den tidigare utrikesministern Sten Anderssons fredsplaner. Bland annat genom täta kontakter med den palestinske ledaren Yassir Arafat. En man som kämpade för freden – det är hon övertygad om.

Fredsansträngningarna, hopp och besvikelser följer historien som Karin Roxman skildrar genom svenskarnas ögon. En sammanställning som aldrig gjorts tidigare och som resulterat i ett vittnesbörd om Sveriges och svenskarnas förhållande till Jerusalem och det heliga landet genom historien. Hennes research har krävt många och långa timmar i UD:s arkiv.

– Och inte bara där, jag har också varit i Riksarkivet, Hedins arkiv och Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning, förklarar hon.

Snart ska Karin Roxman åka tillbaka till Jerusalem på en författarkonferens. En ära, tycker hon som beskriver sin bok som ett projekt att ägna sig åt efter pensioneringen.

– Någon ny karriär på ålderns höst är det inte, men den här ville jag skriva för att sätta in det svenska i det historiska perspektivet. För vi svenskar är unika i vårt engagemang för området. Mycket tack vare Jerusalem-
fararna och Svenska Jerusalemföreningens arbete.

Ändå blev de tidiga resenärerna besvikna. Vid mitten av 1800-talet var Jerusalem en smutsig och fattig landsortshåla i utkanten av det Osmanska riket, skriver Karin Roxman. Eller med Fredrika Bremers ord: ”Såsom Jerusalem nu är, så vet jag ingen stad och intet ställe där jag mera ogärna skulle vistas någon längre tid.”

Då bodde drygt 23 000 människor innanför murarna; judar, kristna och muslimer (många av dem turkar). Och redan nu, i mitten av 1800-talet, fanns spänningarna mellan olika befolkningsgrupper, där kristna och judar sågs som andra klassens medborgare.

Och så böljar de politiska och religiösa maktstriderna fram och tillbaka genom historiens gång. Karin Roxman följer utvecklingen noga och berättar om både besökare, vardagsliv och politiska skeenden.

Särskilt i slutet av 1800-talet då Theodor Herzl började sin sionistiska kamp, Jerusalemsvenskarna utvandrade från Nås och den tyska protestantiska Frälsarkyrkan invigdes, i närvaro av bland andra biskopen av Visby, Knut von Scheele. Han övertalade sedan biskopen kung Oscar ll att starta ett välgörenhetsarbete i staden; det var så Svenska Jerusalemföreningen bildades.

På 1890-talet blev Jerusalem också mer tillgängligt. En bredare grusväg och en järnvägsförbindelse byggdes, som gjorde att uttröttade båtresenärer nu kunde ta tåget från hamnen i Jaffa. Men väckelsepredikanten Paul Petter Waldenström red i alla fall – från Damaskus – upp till Jerusalem hösten 1894.

Och staden han red in i har nu hunnit bli Palestinas största. Myllrande och kosmopolitisk, beskriver Karin Roxman den. Men alltid helig. Och fortfarande under osmanskt styre.

Hit kom de varmt troende Nåsborna som bröt upp från tillvaron i Dalarna för att vara på plats vid Herrens återkomst. 1898 levde närmare 80 svenska män, kvinnor och barn i kollektiv tillsammans med amerikaner i den så kallade American Colony.

– Vad många inte vet är att många av de här Jerusalemsvenskarna kom från Chicago, eller att man drev både soppkök och fyra sjukhus under första världskriget.

Sektens historia är fascinerande, men det var Selma Lagerlöfs böcker som gjorde dem odödliga. I Karin Roxmans bok får vi också läsa vad som hände sedan. Hur kolonin gick från ett ekonomiskt framgångsrikt företag med stans största souvenirbutik till djup splittring och rättegång.

Även övriga delar av den långa och engagerade svenska närvaron fick ett tråkigt slut. Både den svenska skolan och det svenska sjukhuset i Betlehem/Jerusalem, som bägge drevs av svenska Jerusalemföreningen fick till slut stängas. Världskrigen, bristen på vatten och säkerhet kom emellan.

– Fast vi har ju kommit igen, säger Karin Roxman och skrattar. Nu har vi ju Teologiska institutet och Jerusalemföreningen driver både skola och sjukhus i Betlehem.

Och så småningom blev Sverige också starkt inblandade i de politiska skeendena, men i slutet av 1920-talet var det fortfarande relativt lugnt.

Då kom Kinamissionären Hilda Andersson hit och slog sig ner på Olivberget där hon köpt en tomt. I sitt Svenskbo, drev hon också ett litet pensionat.

Svenske justitierådet Emil Sandström dyker upp i historien 1947. Han ledde FN:s Palestinakommitté som tillsatts för att få ordning på de våldsamma oroligheterna i landet efter andra världskriget.

Sandström hörde till dem som ville se två stater förenade i en ekonomisk union. Araberna satte sig emot och som hämnd utsattes svenska konsulatet för ett bombattentat. Dock utan personskador.

Karin Roxman beskriver hela skeendet som en kollaps i slow motion och en upprörd Gunnar Hägglöf noterar FN:s ”totala oförmåga att driva igenom Sandströmskommitténs delningsplan.” I stället tillkännagav USA:s president Harry S Truman att han erkänt staten Israel. Den 14 maj 1948 utropade så David Ben Gurion den nya staten.

Nu fick en annan diplomat, greve Folke Bernadotte, den delikata uppgiften att försöka få till ett vapenstillestånd. Han lyckades efter ett par veckor, men fick plikta med sitt liv. Han mördades samma år av Stern-ligan.

Resten är nutidshistoria, kunde man kanske säga, och freden i Mellanöstern tycks lika långt bort som alltid.