Varm, prestigelös och energisk gemenskap

Ett väldigt krucifix hänger över altaret i Annedalskyrkan. I ring nedanför sitter medlemmarna i Guldkören och teatergruppen Kristallerna. Tillsammans sjunger vi namnsången: ”Vad vore livet utan Johan, vad vore livet utan Cia, vad vore livet utan Aleksandra. Ingenting… Ingenting…”

Sången har ljudit sedan kören grundades 1998 – utom en gång, då den glömdes bort på en övning, något som somliga fortfarande minns – och är en del av körens själva dna. Den inkluderar oss alla; här är Malin med, hon som inte talar eller sjunger men vars ögon lyser upp när alla ser på henne, Lars-Åke, som har blivit till åren men som fortfarande är med på varje övning. Här är många vars ansikte spricker upp i ett brett leende när just deras namn sjungs ut. Sedan börjar själva övningen.

Tusen saker ska förberedas

Det är snart dags för höstens stora föreställning i Annedalskyrkan, Uppbrott och hemkomst, där även skådespelare och kören Cardia är med. Det är många sånger som ska läras in, och tusen saker som ska planeras och förberedas. Körledaren Eva Forngren leder övningen med säker hand. Hon sjunger före, vi sjunger efter.

Johan Claussen lyssnar uppmärksamt på instruktionerna. Han är en av veteranerna, och minns det mesta som hänt, vilket år vi sjöng den sången, när vi deltog i den föreställningen. Han ser fram emot varje övning.

– Någon gång har jag varit förkyld, det vill man inte ska hända, säger han.

Redan som liten älskade han att sjunga och berättar att det var hans mamma som tyckte han skulle börja i kören. Johan Claussen är artig och ordningsam, och inte den som så gärna pratar känslor. Men när han får berätta om kören blir han översvallande.

– Det är extra roligt att träffa alla här, alla är så glada att träffas här. Vi har glad gemenskap, en mycket bra gemenskap, säger han.

Blir den stjärna hon föddes till att vara

Aleksandra Hyltse ser fram emot helgen den 19–20 november då hon ska få stå på scenen inför hundratals personer. I strålkastarljuset blir hon den stjärna som hon föddes till att vara.

– Det känns jättejättebra att sjunga i Guldkören. Jag blir jätteglad, jag blir helt ”Yes!”, säger hon och skrattar.

Genom Guldkören och dramagruppen Kristallerna kastas invanda roller om. De som annars ofta får ta emot hjälp och stöd blir här de som ger av sig själva till en stor publik.

– Jag är faktiskt jättestolt. Jag tänker att de är där för att kolla på oss, och nu gör jag min grej för dem, säger Aleksandra Hyltse.

När det blir dags för kören att ställa sig upp blickar Lina Andersen ut över alla deltagare för att se om någon behöver hjälp att resa sig från stolen. Hon är en av de ideella ledarna som verksamheten inte klarar sig utan.

Man går aldrig från en övning utmattad, man går mer glad än man kom.

Lina Andersen kom med för tio år sedan i samband med att hon konfirmerades i församlingen.

– En stor del av min tro och känsla för kyrkan bygger på Guldkören. Den glädje och det lugn som man får ut av att vara med på övningarna varannan torsdag är värt väldigt mycket. Man går aldrig från en övning utmattad, man går mer glad än man kom.

Kören bryter igenom barriärer

Kören har påverkat hur hon ser på andra människor, inte minst har vänskapen med människor med funktionsvariationer gett fördjupade insikter.

– Vi har en ganska kategorisk syn på vad en människa kan klara av. Inte minst gäller det människor med funktionsvariationer. I kören kan vi bryta igenom många barriärer, och göra det som många tänker är omöjligt. Det är supergivande, och så normfritt att man blir go i magen, säger Lina Andersen.

En av deltagarna har förlorat en nära anhörig, och tårarna kommer när minnena blir starka under övningen. Amanda Jakobsson är framme, ger en kram och lyssnar. Hon har också varit ledare en längre tid, började i teatergruppen men är nu med i Guldkören.

– Kören har blivit en jättestor del av mitt liv. Där känner jag aldrig prestationskrav, utan det är en plats där man kan vara helt förstådd och samla energi. Det är så mycket mer än det många förknippar med en kör.

Nästan elektrisk atmosfär

Amanda Jakobsson menar att det är ett sammanhang där människor får ta plats, där man får vara den man är, men inte för att överskugga andra utan för att vara en del i en helhet.

– Jag skulle beskriva gemenskapen som varm, och prestigelös, energisk. Ibland är atmosfären nästan elektrisk och det smittar av sig.

Kören är en plats för glädje. Men varken Guldkören eller Kristallerna, som leds av diakonen Nils Olandersson, skulle fungera utan hårt arbete. Ibland behöver kontakter tas med föräldrar och personal på boenden för att reda ut praktiska problem, vid andra tillfällen kan medlemmar må dåligt och behöva särskilt stöd för att komma på övningarna. Eller så uppstår konflikter som måste redas ut.

– Det klart det är mycket jobb och bärande ibland. Men det är fantastiskt att få berätta att det finns ljus och hopp, att vi människor hör ihop, säger Eva Forngren.

Redan från starten var grunden för kören tydlig. Den som kom skulle bli sedd, förstådd och mött. Och man skulle få känna sig som en individ, utan att behöva ha en förälder med sig på övningarna. Redan från början var det därför viktigt att bjuda in ideella ledare.

– Om alla ska bli sedda och förstådda kan jag som körledare inte klara av det ensam, vi behöver vara många, säger hon.

Prestigelösa möten

Eva Forngren lägger ner mycket tid på att finna rätt sånger till kören. Det är egentligen inte enkla sånger, utan sådana som vilken kör som helst skulle kunna sjunga, men med en ton eller budskap som harmonierar med körens uttryck.

– Du kan inte sjunga barnsånger, för det är inte barn är med i kören. Du har ansvar för vad du lägger i deras mun, vilken teologi som du förmedlar.

När det blir rätt sånger så får de en djup mening genom kören, menar hon.

– Då blir det så starkt.

Du har ansvar för vad du lägger i deras mun, vilken teologi som du förmedlar.

Kören och dramagruppen förmedlar något av vad det innebär att vara människa. I mötena under övningar och konserter blir sådant som karriär, status och inkomst oväsentligt.

– Det är sådant som är lätt att säga, men som ganska sällan får kropp. I Guldkören så blir det sant. När vi möts och har övningar är det ingen som bryr sig om hur många högskolepoäng jag har eller hur mycket pengar någon har. Jag är bara Eva.

Nödvändigt med utmaningar för att växa 

De första tio åren deltog kören ofta i gudstjänster, men med tiden har det blivit svårare att samla människor till gudstjänst. I stället har kören genom åren deltagit i flera stora föreställningar i Annedalskyrkan, där många hundra lyssnar till kören tillsammans med Cardia. Eva Forngren menar att det behövs utmaningar för att växa.

– Det går inte att bara öva, vi behöver en publik och en arena. Likaväl som andra körer och teatergrupper uppträder inför publik, vill människor med funktionsvariationer göra det. Man vill också vara betydelsefull och beröra.

Varje övning avslutas med andakt, där samma sånger sjungs år efter år, en ritual som är minst lika viktig som namnsången. Sångerna nöts inte heller ner av tiden, utan fortsätter att betyda något: ”Möt mig nu som den jag är, håll mitt hjärta nära dig, gör mig till den jag ska bli och lev i mig…”