Novell om ett nyfött barn och en familj på flykt

Långa stunder domnar hon liksom bort. Det känns nästan som hon sover. Det är till dessa stunder av vila som Maria söker sig. Små skyddade fickor av värme som gör resan uthärdlig. Om hon bara hittar rätt ställning på åsneryggen kan hon passera gränsen in i det avdomnade.

En liten justering bara, lite mer av den egna vikten som ska från höger till vänster sida. Utan att öppna ögonen, utan att lämna dvalan så förflyttar hon sig lite åt vänster. Samtidigt lyfter hon upp byltet hon bär på lite längre upp på axeln. Nu hittar hon en ställning som håller för en stund. Hon slumrar in något djupare.

Josef är också obeskrivligt trött. Fyra dagar till fots börjar kännas i kroppen. Han kan inte komma ihåg när han var så här urlakad senast. Kanske var det någon gång i tonåren. En gång hade han ansvar för byns alla får och befann sig rätt långt hemifrån. Han minns det med en rysning. När han hade gjort upp eld och skulle till att värma maten som hans mamma skickat med märkte han att det var oro bland fåren. Det visade sig att fem av dem var borta.

Han tvingades lämna värmen vid elden och måltiden han längtat efter hela dagen. Aldrig hade han känt sig så liten och ensam som den natten, den längsta natten i hans liv. Och den sorgligaste, ett får återfann han inte. Visst är han trött nu också. Men han är i alla fall inte ensam. Med Maria och barnet vid sin sida orkar han mer.

Åsnan snubblar till. Genast är Maria klarvaken. Blicken söker omedelbart sonen hon bär i sin famn. Han sover gott – till synes opåverkad. Hon kan inte låta bli att le när hon ser det lilla knyttet. Det är så de kallar honom. Tänk att han kan slappna av så totalt. Han verkar helt obekymrad av vad som händer.

Maria tänker att hon har mycket att lära av sitt nyfödda barn. Hon ska inte bekymra sig över vad som skulle hända i morgon eller nästa vecka. Utan bara leva. Visst var knyttet en förebild. Får han bara bröstet och känna närheten och värmen från sin mors kropp är han nöjd. Maria tänker att det egentligen är samma sak för henne. De är en liten familj, och Josef verkar så trygg.

Josef märker när Maria vaknar. Varje gång hon öppnar ögonen finns hans ögon hos henne. När deras ögon möts ler Maria. Han ser att hon är trött, men leendet berättar att hon fortfarande orkar. Det finns en närhet i deras relation som gör Josef glad. Hon värmer hela hans liv. Han hoppas att hon känner samma sak.

Han drömmer om att han trots sina brister ska kunna ge henne lite trygghet. Han är imponerad av henne. Det hon gått igenom den senaste tiden är egentligen långt mer än vad en människa ska klara av. Hon är en kämpe, hans Maria. Ibland kommer starka känslor av tillkortakommande över Josef; Vad har han egentligen dragit med henne på, ska hon klara alla strapatser, vad tycker hon egentligen om honom?

– Det går aldrig. Vad ska folk säga.

Det var hans spontana kommentar när Maria kommit till honom och berättat att hon var med barn. Byn var så liten. Alla visste allt om alla sedan flera generationer. Skattskrivningen kom på så sätt lämpligt. De kom bort från byskvallret när det troligen skulle nå sin kulmen.

Men även återkomsten oroade honom – om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att en dag återvända. Var de märkta för livet, skulle hans älskade aldrig accepteras som gift kvinna utan alltid mötas av viskande röster?

Oron fanns där. Han hade tidigt valt strategi. Det var klokast att han tog på sig faderskapet och därmed fick leva med det troliga ryktet att vara lite het på gröten – han kunde väl ha väntat tills bröllopsnatten!

Han ler vid tanken. Han och Maria har verkligen en hemlighet tillsammans, det är något som binder dem samman till livets slut. Visst var det svårt i början. Det behövdes ju faktiskt att änglar ryckte ut för att han fullt ut skulle acceptera den oväntade graviditeten och ta på sig papparollen för knyttet.

Det var ändå inte ett svårt beslut. Svårare hade det varit för honom att behöva ta beslutet att ge sig av på denna strapatsrika flykt. En nyförlöst förstföderska och knyttet därtill. Men änglarna hade varit otvetydiga, det gällde liv eller död. Makten kände sig hotad och då var det bäst att dra vidare.

När han efter drömmen väckte Maria och sa att de måste fly förstod hon genast. Ingen protest, inte ens minsta argument. Det där med änglar förstod hon. Josef ler och tittar upp mot åsneryggen och de två han älskar mer än något annat.

– Vad säger du Maria, ska vi stanna här för natten?

Som vanligt har Josef hittat en bra plats att slå läger på. En liten sänka intill en klippvägg. Josef hjälper Maria av åsnan och bredder ut några hudar och tyger på marken. Nu vaknar knyttet och signalerar tydligt att han är hungrig. Medan hon ammar kan hon följa hans arbete att reda dem ett natthärbärge.

Han är effektiv i allt han gör. Han är flink med yxan. På kort tid har han fått ihop virke och står nu på knä bredvid henne och slår stenarna mot varandra för att få igång elden.

– Är det blött?

– Jo, det är rejält fuktigt. Men fnösket i ränseln har hållit sig torrt, så det ska nog gå att få eld.

Efter måltiden och innan de lägger sig för natten späntar Josef lite virke till morgonens brasa. Sedan lägger de sig till rätta på hudarna och drar det tjocka täcket över sig. De sover som tre träslevar. Knyttet närmast elden, sedan Maria och ytterst Josef. De ligger på sidan, tätt bakom varandra. Josef smeker knyttet över kinden.

– Hoppas han sover bättre i natt.

– Hmm, svarar Maria som försjunkit i stjärnhavet ovanför dem.

– Någon sa att det finns lika många stjärnor i himlen som fiskar i havet, kan det stämma?

– Vad som är än konstigare är att man kan utläsa så mycket i stjärnorna. Tänk bara på de långväga gästerna som kom till oss och Knyttet. De hade bara följt stjärnorna, sa de.

– Förresten … packade du med den där fantastiska oljan vi fick av dem? Bra!

– Vill du att jag smörjer in din nacke med lite olja?

– Underbart.

– Du kan väl knyta upp håret lite så att det inte blir så kladdigt.

Det var Josefs första tanke när de fått oljan. Att få använda den på Maria. Nu gavs tillfället. Han njuter av att smeka hennes nacke och axlar med den feta väldoftande oljan. Han ville göra henne gott och detta är en behandling som hon gillar. Det går inte att ta fel på.

– Det märks att du sitter spänd hela dagarna. Du är alldeles hård och stel.

– Med dina lena händer i närheten skulle jag kunna rida många dagar än.

– Bra, för jag vet inte hur länge vi måste fortsätta vår resa.

Himlen är stjärnklar, liksom spänd över deras natthärbärge. När elden slocknat blir det inte bara kallare utan också än fler stjärnor. Maria ligger länge och njuter av skådespelet. Som många andra nätter så återvänder hon i tanken till den där eftermiddagen då allt började.

Den liknade alla andra dagar. Hon stod som vanligt i köket. Mitt i brödbaket blev det plötsligt alldeles ljust. Skräcken hon kände var obeskrivlig – hon trodde att allt var slut. Sedan kom den märkliga scenförändringen. Skräcken följdes av ett lugn hon aldrig tidigare känt. I varje stund kunde hon framkalla rösten som talat till henne. Även nu under den långa ritten hörde hon den trygga rösten: ”Var inte rädd”.

Knyttet gnyr till. Hon märker att gråten är på väg. Det får bli bröstet, lite varmt i magen och närhet på samma gång. Även Josef sover oroligt. Han vrider på sig. Ibland mumlar han långa obegripliga haranger. Handen som famlar över hennes kropp blir inte stilla förrän den finner det andra bröstet under alla tyger.

Med handen full av värme tycks han lugnad och sjunker snart in i djupare sömn. Jag har två barn, tänker Maria. Två som behöver mig, två som vill mig, två som älskar oreserverat. Det är gott att ligga mellan mina två pojkar. I närheten finns också något som skrämmer henne. Hur skulle framtiden bli? Knyttet ska inte alltid vara ett knytte. Hur smärtsamt kommer uppbrottet bli?

Under havandeskapet hade hon en gång talat på ett sätt som överraskat både henne och de andra närvarande. Orden hade bara kommit. Hon var ju ingen talare, än mindre poet. Formuleringarna hade stannat kvar hos henne. Och en tanke kunde hon inte släppa; Orden handlade inte bara om hennes Skapare, utan också om någon mycket närmare – hennes egen son.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
Han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor
och rika skickar han tomhänta bort …

Medan knyttet lugnt tuttar vidare under den vackra stjärnhimlen målar Maria framtidsbilder som är alltför fantastiska. En dag ska det onda och djävulska ta slut. Anledningen till det är att skapelsens Gud är partisk – Gud har från begynnelsen valt sida.

Gud står bredvid de små och förtryckta i deras kamp mot allt som bryter ner och förtrycker. På något annat sätt kunde Maria inte tolka sina egna ord. Och nog var det tankar om Gud som var besläktade med det synagogsföreståndaren hemma i byn försökt säga hela hennes uppväxt. Han hade dock lite lätt att gå bort sig i ord piruetter. Men visst var Abrahams Gud en småfolkets Gud. Det var som en god dröm – hon somnade gott.

De ser skylten på håll. Tre stora kronor i guld mot en himmelsblå botten. De anländer till gränsstationen fullständigt utmattade. Maria känner en stor lättnad över att ha nått målet för den långa resan. Gränsstationens blågula skylt gav henne också ett visst lugn

– Josef, känner du igen kronorna?

– Nej, har du sett dem förut?

– Visst, det är ju samma kronor som de där stjärntydarna hade på sig. Du ska se att de har ett finger med i spelet även här vid gränsen. Det kommer att gå bra, Josef.

– Vi får se, de som arbetar här ser ju i alla fall snälla ut.

– Och de har också de tre kronorna på sina uniformer, det bådar gott, lägger Maria till.

De avvisas inte direkt vid gränsen. De bor först tre månader på en flyktingförläggning. Sedan får de utvisningsbeskedet på ett språk de inte förstår ett ord av. De får hjälp av några grannar som översätter brevet från Migrationsverket.

Den lilla familjen som flytt undan ett massmord har inte tillräckliga humanitära skäl för att få stanna i Sverige, står det. De skickas samma dag tillbaka till det land de flytt från. Josef är uppriven. Vad ska nu hända hans lilla knytte.

Maria tittar på knyttet i sin famn och tänker på de där konstiga orden som trängt sig fram över hennes läppar: ”Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa”.

Med varm hand smeker hon sin trolovades skäggiga kind och viskar med änglalik röst: Var inte rädd!

Mats Hermansson