Ny lyrik av sinnrik teologisk författare

Det finns en rikssvensk poet i Nobelklass. Hans namn är Folke T Olofsson. Han har hittills varit sparsmakad med att publicera sig, bland annat i tidskriften Horisont samt i boken Förspel (2002). I höst ger han ut en bok med 48 dikter, digra till format och innehåll.

Det poetiska landskapet är Uppsalaslätten, där diktaren lever och vandrar i årstidernas växlingar under den väldiga himmelskupan. Man anar alltid mer bakom det han ger ord åt.

Men också USA och Polen speglas i hans dikt. Vad människan kan bygga ter sig för honom som sandfästningar. De försvinner utan att någon sörjer. Men det finns mer än en väldig himmel och sandstrand i denna diktning, det finns också ett du.

Han skriver: Visade du mig denna strand / eller ledde du mig hit / när jag trodde mig gå i blindo. I sig själv är han vilsen: Jag har redan tappat /så många av stenarna /som jag trodde skulle ingå / i mitt livs bygge.

Ändå ger han inte upp: Ännu släpper jag inte taget. Folke T Olofsson är också en erfaren vetenskapsman och en sinnrik teologisk författare med ett språk som når nivåer som få.

Han är väl förtrogen med vetenskapssamhället och med förnekelsernas reduktionism. Han känner de knivskarpa argumenten. Men själv säger han: Jag tror mer på pensionerade styrmän och kaptener / som noga läst sina föregångares manualer... och fasthållit kursen.

Hans möte med detta ständigt närvarande ”du” är gåtfullt: Jag minns att någon lade / brinnande stenar i mina händer / och sedan talade om annat. Vad är det för en brand, varifrån kommer denna glöd? Folke T Olofsson skriver: Lämnade mig med denna eld / som inte är min egen / brinnande av en annans smärta.

Harry Martinson har beskrivit helvetet som alldeles platt, utan djup. Demonerna far kring som en gräsbrand. Det är också en upplevelse av samtiden. Mot allt detta står Folke T Olofssons diktning som en mäktig motkraft.