Nya rön om en drake som aldrig blir mätt

Oändligt många gånger har jag hört och själv berättat historien om Sankt Göran och draken. När jag var tio år ingick det i hembygdskunskapen i skolan. När jag var elva år blev jag scout och fick höra om scouternas skyddspatron och som scoutledare höll jag tal på Sankt Georgsdagen den 23 april varje år. Och när jag blev domprost stod jag framför gruppen och berättade berättelsen om Sankt Göran. 

Jag berättade om hur statyn av Bernt Notke var tänkt som ett gravmonument över Sten Sture och hans hustru Ingeborg Tott och att det var en gåva för den lyckosamma segern vid Brunkeberg 1471 då danskarna drevs ur landet. Jag berättade om den högtidliga installationen av statyn nyårsafton 1489. Och ibland kanske jag berättade om relikgömman i bröstet på riddaren och om hur relikerna kom bort och återfanns av August Strindberg, kom bort igen på Kungliga biblioteket och återfanns och så småningom återinsattes som ett kärt minne. 

Jag har mediterat över själva berättelsen och jag vet vad som kännetecknar en drake: han blir aldrig mätt. Och jag vet vilka som offras först. Det är alltid barnen och sedan kvinnorna. Det är verkligen en sann berättelse som bekräftas dagligen i nyhetsrapporteringen. Tyvärr finns det gott om både fullvuxna drakar och yngel. Det är svårt att komma åt ett odjur, för odjur är hårdhudade och talar med dubbel tunga. Bara den som tar upp kampen utan sikte på egen vinning kan besegra en drake. 

Sankt Göran i Storkyrkan har blicken vänd i fjärran, han fokuserar varken odjuret eller prinsessan. Han ser på Kristus på korset. Och nu har korset placerats i Sankt Görans blickfång i Storkyrkan. Det är fortfarande ett konstverk för from begrundan. Vem kan besegra en drake? Ett odjur ändrar hela tiden gestalt. Först när man förstår vad man offrat känner man igen ett odjur. Ett odjur kräver alltid offer, oskyldiga, ovetande, kämpande och stridande. 

Men hur mycket av det jag berättat om skulpturgruppens historia är egentligen vetenskapligt sant? Om detta handlar Herman Bengtssons bok Riddaren och draken. Finns det verkligen något nytt att säga efter Jan Svanbergs och Anders Qvarnströms bok Sankt Göran och draken som kom ut för tio år sedan? Ja, uppenbarligen finns det mer att säga. 

Författaren har gått igenom opublicerat material i gamla Storkyrkoförsamlingens arkiv. Materialet har gjort att han delvis har kunnat ifrågasätta tidigare forskning. Även Johnny Roosvall (1879–1965) som ägnade en stor del av sin forskargärning åt skulpturgruppen i Storkyrkan, ifrågasätts i grunden. 

Holmström menar att Roosvall hade helt fel då han antog att skulpturgruppen hade något att göra med segern vid slaget vid Brunkeberg. Vidare menar Holmström att konstverket aldrig var tänkt som ett gravmonument. Sten Sture och hans hustru ligger begravda i Mariefred och så var planerat. 

Men han ger Roosvall rätt i att det inte går att komma ifrån att Bernt Notke och hans verkstad förmodligen stått för merparten av hantverksarbetet. Om nu konstverket inte hade något att göra med slaget vid Brunkeberg varför beställdes då ett så mäktigt och dyrbart verk? Holmström redovisar olika tänkbara anledningar. Sten Sture hade nära kontakt med påven Innocentius VIII och stödde hans korstågsplaner.  Kanske handlade drakstriden om att våga ta upp kampen med de schismatiska ryssarna. 

Det har varit roligt att läsa om gamla och raserade teorier och nya teorier inte minst om Sten Stures migränliknande sjukdom som orsakade honom svåra smärtor i ögonen. Men frågan är om inte det rika bildmaterialet givit mig mest.

Trots sitt vetenskapliga innehåll är boken ändå en ”coffee table book”. Huvuddelen av bildmaterialet är framtaget av författaren i samarbete med förlaget och kommer från en mängd olika museer i Europa. Ganska få nyfotograferingar har gjorts. Det är en vacker bok. Ett kapitel heter Skärvor av ett sammanhang.

Det hade kunnat vara undertitel på hela boken om en spännande historia om ett konstverk med ett ständigt aktuellt budskap.
 

Caroline Krook