Recension: Om folkhemmet som blev den nya folkkyrkan

Världens mest protestantiska land. Så lyder titeln på statsvetardocenten Katarina Barrlings nya bok Redan detta val av namn, liksom i ännu högre grad undertiteln, Sverige – det extrema landet lagom, låter läsaren ana att den lärda och produktiva författaren driver en tes. Så är mycket riktigt fallet, och den tesen utvecklas med brio på 280 stora trycksidor. 

Efter en preludierande presentation av några suggestiva anek­dotiska nedslag – Greta Thunberg, Martin Luther, sjuttonhundratalspietismen (och, betydligt mer diskutabelt, kalvinismen) – hugger Katarina Barrling oförskräckt men välmotiverat in på den Sverigebild som kommer till uttryck i 2023 års version av Ronald Ingleharts och Christian Welzels ­berömda kulturkarta. 

Den redovisar resultatet av det internationella forskningsprojektet World Value Survey och innebär kraftiga förenklingar av ett mycket stort antal iakttagelser av kulturella fenomen men är ändå oundvikligen så komplicerad att det här inte är möjligt att ens skissartat redogöra för den.

Hur som: på denna världs­översikt över olika kulturers ­värdesystem intar Sverige – i ensamt majestät, ett stycke från de nordiska grannländerna, Nederländerna och Schweiz – den yttersta platsen i det område som sammanfattningsvis benämns Protestant Europe (och som på kartan inte innefattar den engelskspråkiga världen). Sverige framstår som främst i sekularisering men också i individualism. 

Katarina Barrlings tes kan – återigen med den starka förenkling som hanteringen av så subtila ämnen i en tidningsartikel framtvingar – beskrivas så: dagens Sverige är mycket mindre sekulariserat än många tror.

Landet är i själva verket präglat av ett religiöst tänkande som formats av nära band mellan stat och kyrka sedan reformationen, av en stark tradition av lydnad inför överheten och en stark uppslutning bakom den protestantiska uppfattningen att tron ­allena – inte gärningar – är saliggörande.

Vad som förleder iakttagaren, vare sig denna är svensk eller utlänning, att i dag finna det svenska samhället starkt sekulariserat är enligt Katarina Barrling att det svenska religiösa tänkandet i så ringa grad ägnar sig åt den kristna tron och dess idéer och institutioner för att i stället gälla den världsliga staten. 

En fråga som författaren diskuterar i sitt slutkapitel är om kanske socialdemokratins framgångar under 1900-talet kan förstås så att partiet helt enkelt tog över kristendomen från kyrkan och att folkhemmet blev den nya folkkyrkan. Om den social­demokratiska makten över själ­arna kommer att bestå, framhåller hon, är en öppen fråga i en tid som präglas av ändrade både nationella och internationella förutsättningar.

Ett annat religiöst drag i nutida svenskt tänkande är enligt Katarina Barrling – som här finner stöd hos Inglehart och Welzel – den starka längtan efter självförverkligande och frihet som kan uppfattas som en sekulär form av religiöst tänkande men som självfallet på ett fundamentalt sätt skiljer sig från vad som traditionellt kallas religion: det finns ingen fast referenspunkt, ingen Gud, varför denna sekulära tro, hur stark, fanatisk och exklusiv den än kan vara, är föränderlig till sitt innehåll, ja rentav flyktig.

Huvuddelen av Katarina Barrlings framställning är ägnad konkreta exempel ur äldre och nyare svensk historia som avses belysa olika byggstenar i det fort­löpande svenska samhällsbygget. Dessa kapitel, som här inte kan refereras, erbjuder givande och minnesvärd läsning även om exemplen har tämligen olika bevisvärde. 

Mest solid är kanske skildringen av det enhetssamhälle som byggdes upp på 1600-talet. Användningen av August Strindberg och hans Mäster Olof som exempel på pragmatiska svenska kättare är mindre övertygande. Det är nästan ogörligt att finna en fålla åt Strindberg. 

Exemplen på nusvensk konformism, inställsamhet, beskäftighet och ren feghet är där­emot nyttiga, tankeväckande och ibland i allt sitt elände roande läsning. Författaren har beundransvärd kontroll över den frestelse att ironisera som ibland måste ha varit svårmotståndlig. Ett smakprov må föreslås: presentationen av Skolverkets nya GD-panel.

Så lyder Katarina Barrlings slutord: ”För att återknyta till bokens början och Greta Thunberg kan en sekulär-religiös svenskprotestant därför fullt ut, uppriktigt och hängivet, tro på det Greta Thunberg säger, och en tid kanske rentav handla i enlighet med hennes bud, för att senare återgå till en mindre krävande livsstil, en sådan som medger flygresor, om än – kanske – med ett stråk av flygskam. Men likväl alltid i den trygga förvissningen om att Sverige trots allt är ett land som haft förmånen att lämna både synd och skam bakom sig.” 

Det står läsaren fritt att avgöra om dessa ord uttrycker pessimism eller lättnad. Eller rentav en smula av något så antinusvenskt som förakt?

Stig Strömholm