På jakt efter den kunskap vi lärt oss ifrågasätta

Jag sitter på golvet i universitetsbibliotekets ­källare, mitt emellan två flyttbara hyllsektioner. Dagsljuset i början av december är sällsynt även ovan jord och här i källaren står tiden stilla. När jag inte har rört mig på länge slocknar lysrören i ­taket och jag måste vifta lite med armarna, påminna ­världen om att jag fortfarande finns. Jag har glömt min mobiltelefon hemma den här morgonen. Allt är tyst.

Jag letar mig igenom årgång efter årgång av kyrkliga tidskrifter från decennierna innan jag föddes, det vill säga 70- och 80-talen. Jag letar naturligtvis efter någonting specifikt, det gör man alltid, och jag tvingar mig själv att bläddra förbi det allra mesta. Men jag läser också. Rubriker, hela artiklar, reklam för konfirmandbiblar, ledare och debatt. Jag känner igen många namn. Personer som var i min ålder ­eller yngre då, som var unga och kaxiga och ville förändra världen. Det är samma personer som jag under hela mitt liv sett som kyrkliga makthavare. Jag läser 40 år gamla debattartiklar och det känns som en annan värld, men samtidigt är allt bekant.

När jag lämnar biblioteksgångarna, återvänder till nutiden och återförenas med min telefon, har ­Dagens Nyheter än en gång publicerat kulturartiklar om kristen tro. Jag vet inte. Men jag tror kanske att just detta, det kommer jag inte hitta någon ­direkt motsvarighet till i dåtidens kyrkliga tidningstexter.

Patrik Hagman har länge profilerat sig som en del av en kyrklig rörelse som utmanar den typ av teologi och kyrka som formades i Sverige i början av 2000-talet. När jag var student väckte hans bok Efter folkkyrkan (2013) debatt. Jag och andra kyrkligt välbevandrade 25-åringar slukade den. Äntligen någon som satte ord på frustrationen vi kände, vi som knappt mindes statskyrkan, som aldrig förstått folkkyrkotanken, men som längtade efter kristen gemenskap. De som var trettio år äldre varnade oss. Hagman riskerade att slänga ut barnet med badvattnet när han satte fingret på baksidorna med folkkyrkoidealet i dagens samhälle. Boken var farlig, sa de. Som jag minns det lyckades ingen helt förklara varför, men det kan bero på att vi inte var så intresserade av förklaringen. Det är jag nu. Det är delvis därför jag sitter på källargolvet i biblioteket och läser.

Vi tillhör den konservativa generationen. Jag och mina vänner skojar om det ibland, om att det kanske är så de ser oss, de där som är trettio år äldre än vi. De som varit våra lärare och våra chefer. Vi skojar om det, eftersom vi som kan bli stämplade som konservativa är samma personer som aldrig tänkt tanken att ifrågasätta kvinnors prästvigning, samkönade äktenskap eller aborträtten. Vi är uppvuxna med att allt sådant är självklarheter. Vi tar det för givet. Dagens värld må ha visat att detta förmodligen är naivt, men fram till mycket nyligen framstod det som orubbliga storheter, åtminstone i Sverige, åtminstone i Svenska kyrkan.

Vi är långt ifrån konservativa. Men vi valde andra strider. Vi sökte efter det som för tidigare ­generationer var så självklart att det knappt behövde nämnas. 

Vi är långt ifrån konservativa. Men vi valde andra strider. Vi sökte efter det som för tidigare generationer var så självklart att det knappt behövde nämnas. Längtade efter den kunskap och de traditioner som vi bara lärt oss att ifrågasätta. Sökte universitetskurser om ”teologiska klassiker” parallellt med att vi läste feministteologi, och det var klassikerna som för oss stod för någonting nytt och annorlunda.

Vi drömde om gudstjänster som det som vidgar verkligheten, efter mystik och tradition och helighet. Inte för att vi inte trodde på mänskliga rättigheter, gemenskap och delaktighet, utan för att de var självklarheterna som vi byggde vidare ifrån.

Journalisten Kristina Lindquist skriver i Dagens Nyheter (3/12-22) om kristendomens krav på efterföljelse och säger att hon aldrig var beredd att ge upp sig själv på det sätt som krävdes för att vara kristen. Men i de kristna sammanhang där jag var ung fanns inga krav. Det var ungdomsmässor, gitarrer och lägereldar, U2 och Winnerbäck, värmeljus och Du vet väl om att du är värdefull. Det svåra i kristendomen förnekades inte, men det betonades inte heller. Det var som det ska. Jag är tacksam för att kyrkan när jag växte upp i första hand fick vara trygghet. Men vi som vartefter ville något mer, som ville lära oss mer, ville förstå, ville utmanas, vi fick söka ensamma.

För, precis som Lindquist, så anade vi ju de existentiella bråddjup som öppnar sig om man tar kristendomens förväntningar på allvar. Vi läste bibeltexterna, vi hörde dem i kyrkan på söndagarna, vi bad med i bönerna och riterna som upprepades präglade vår tro. Vi förstod att kristendomen kunde vara något mer än Skogaholmslimpa och Oboy i församlingshemmets källare. Men ingen hade gett oss ett språk för att hantera otillräckligheten och paradoxen i det tidiga 2000-talets individualism kombinerat med det (outtalade) kristna kravet på efterföljelse och underkastelse.

Några av oss lämnade då. Det blev för svårt eller för ointressant eller både och. Några av oss sökte sig till traditioner präglade av tydlighet och raka svar på svåra frågor. Några av oss hittade universitetskurserna, böckerna, sökte i det komplexa, snarare än i det enkla.

Och nästan tjugo år efter att jag var på konfirmationsläger på en svenskkyrklig stiftsgård, sitter jag i källaren på ett universitetsbibliotek och läser teologisk debatt från andra halvan av 1900-talet. Det var en tid före både Kristina Lindquist, Patrik Hagman och mig. Men det var också en tid som präglade den kyrka som sedan präglade oss. Lindquist sörjer sin förlorade tro. Hagman söker nya vägar, talar om samhällsomstörtande radikalitet och om krav på att ge upp sin synd (DN 5/12-22). Jag blev präst i samma kyrka som jag växte upp i, skriver, ­läser, lyssnar, lär mig om min historia.

Är vi den konservativa generationen? Jag tror inte det. Men vi försöker fortfarande hitta ett språk för det som de före oss tog spjärn emot, utan att behöva kompromissa med de värderingar som samma generation bidragit till att göra självklara.

Karin Rubenson