Peter Halldorf skriver klokt om den svåra kärleken

Med Peter Halldorf har svensk kristenhet fått en andlig ledare av ny prägel. Han är pingstpastor och bejakar helt och fullt sin bakgrund, men han har funnit vägar att förverkliga och fördjupa den som är öppnar stora och öppna perspektiv. Han delar med sig om något som kan tala till alla kristna.

I sin nya bok, Den svåra kärleken (Silentium), ger han oss några drag av sin väg. Ett viktigt avsnitt av denna väg gick han tillsammans med journalisten Gunnel Vallquist i hennes höga ålderdom. Hon hade varit en av dem som med entusiasm hälsat moderniseringen av den romersk-katolska kyrkan, men undan för undan sökte hon sig närmare den ortodoxa tron och blev faktiskt upptagen i den rysk-ortodoxa kyrkan samtidigt som hon förblev romersk katolik.

Genom Gunnel Vallquist kom Peter Halldorf att lära känna kretsarna kring den ortodoxa fakulteten i Paris, Saint Serge, där så många stora teologer verkat. En av de mest kända är Vladimir Lossky.

Den nya boken har ”den svåra kärleken” som tema. Den svåra kärleken är svår därför att den är så mycket mer än dallringar i det vegetativa nervsystemet. Den svåra och verkliga kärleken är att tro allt, hoppas allt och offra allt för Gud och människor. Det handlar om att se människan med Guds blick, och att se Människan i varje människa.

Hur är detta möjligt? Halldorf visar på inkarnationen: ”När Kristus antar den mänskliga naturen och förenar sig med den enda, men splittrade människan, öppnas en väg tillbaka till den enhet vi är skapade till.”

Det finns hos oss alla ett grundstråk, ett inre ”skikt”, som är det mänskliga och som vi kan kalla Människan. Det är detta Guds Son förenar sig med, och därmed börjar läkningen av mänskligheten.

Vi är inte längre desamma, sedan Sonen blivit människa. Denna verklighet blir tydlig och verksam i Guds närhet. Peter Halldorf citerar Evagrios, en av Orientens stora andliga ledare: ”... skild från allt och förenad med allt.”

Allt inre liv fordrar avskildhet; det är grundbetydelsen av ordet ”helig”, men avskildheten med Gud ger plats för den förening med Gud där man börjar se världen och människorna med hans ögon, som hans älskade skapelser.

Ur denna insikt föds handling. Det är mer än ”åtgärder”, det är kärlek, den svåra kärleken, som med precision finner precis rätt väg. Den svåra kärleken är optimistisk.

Liksom Fadern av kärlek sänt sin Son ned i denna plågade värld för att förvandla den, så vågar också den svåra kärleken sig in all medmänniskans smärta – inte för att dras ner av dess ångest utan för att dela med sig av det uppståndelsens ljus som heter tro. Peter Halldorf skriver: ”För den som vet att sista ordet tillhör uppståndelsen når glädjen djupare än grymheten.”

Vad är det som ger en sådan auktoritet åt Peter Halldorfs författarskap och gärning? Det är att det är på riktigt. På pingstväckelsens språk heter det: ”Det måste komma till ett personligt möte med Jesus.” Så enkelt och så stort är det.

Christian Braw
Präst och docent i teologi