Prästerna som bär vapen

Jan Grimell har tidigare studerat militära identitetsprocesser och institutionssjälavård. Nu är han aktuell med två intervjustudier, en om präster inom den svenska försvarsmakten och en om svenska veteraner med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom.
Präster har funnits inom den svenska militären sedan 1500-talet. I dag finns de både vid försvarsmaktens anläggningar i Sverige och som medföljare vid internationella insatser. Jan Grimell har intervjuat tolv av dem.

I sin studie talar han om en speciell militär kultur som bland annat premierar styrka, självuppoffring och lydnad.
– Som präst är man bokstavligen gäst i en annan kultur och för att soldaterna ska öppna sig så krävs det att man vinner förtroende. Där finns inga genvägar. Man måste bli en del av kulturen, bonda, svettas och visa att man står på deras sida, bokstavligen.
Grimell beskriver det som att prästerna utvecklar en militär-identitet. De svenska prästerna som är med på internationella insatser är icke-kombattanter och deltar inte i strid. Men de bär uniform och till skillnad mot medföljande själavårdare från andra länder kan de också välja att bära vapen, vilket alla präster som Grimell talat med valt att göra.
– Det vittnar om den militära kulturens kraft och särdrag. För det är ändå ett stort steg att bära vapen som präst.

Hur har intervjupersonerna resonerat kring det?
– Det har inte varit ett djuplodande teologiskt resonemang utan ett mer pragmatiskt förhållningssätt, man resonerar som att: ”Om jag ska bli en del av det här och göra det fullt ut, ja då bär jag vapen och uniform”.
Att prästerna bär vapen innebär att de inte behöver eskorteras av beväpnade soldater för att röra sig utanför basen och de har möjlighet att följa med truppen under vissa uppdrag, vilket skapar ett ökat förtroende för dem som själavårdare.
– Samtidigt utmanar det prästerna. Inte minst om de, som varit fallet vid vissa tillfällen, är beredda att ge verkanseld.
Grimell menar att identiteten som präst också stärks under internationella insatser. Prästerna beskriver att de religiösa ritualerna blir väldigt viktiga för soldaterna. Korum (militärgudstjänst), klockringning, psalmsång och välsignelse blir något att samlas kring och vila i.
– Den sekulära fernissan blir så extremt tunn och att skjuta levd religion ifrån sig blir inte riktigt aktuellt.
Under runt sex månader lever soldaterna i en verklighet där livet ständigt står på spel. Det väcker existentiella frågor och prästerna upplever att det inom försvarsmakten finns ett starkt stöd för deras närvaro.  
– Det kan vara frågor som vad händer om jag dör nu när jag åker ut på den här patrulleringen?
– Frågor där det inte finns några rätta svar utan där det mer handlar om att få luta sig mot en visdomstradition som är van att prata om liv, död, sorg och smärta.

En annan aspekt som prästerna lyfter som unikt med deras roll är den absoluta tystnadsplikten.
– Det man säger till prästen kommer aldrig att komma ut. Säger man något till psykologen, som är en del av organisationen, så finns anmälningsplikt om det som sägs upplevs vara något som kan påverka tjänsten.
I sin andra forskningsstudie har Grimell intervjuat åtta svenska veteraner som diagnostiserats med eller uppvisat symtom på PTSD. Han vill genom sin forskning vidga förståelsen för vad veteranerna kan brottas med och använder begreppen andlig och moralisk skada för att beskriva de upplevelser som inte alltid passar in i den kliniska diagnosen.
– Svårast att leva med uppfattar jag är de moraliska konflikter som kan uppstå mot bakgrund av det man har gjort. Det kan vara att man upplever sig ha varit anledning till att en kamrat stupat eller att man tagit ett oskyldigt liv när man agerat mot bakgrund av den kunskap man hade då.

Här menar Grimell att Svenska kyrkans själavårdare, precis som de inbäddade prästerna, har en unik roll att fylla.
– Frågor om moraliska konflikter har inga evidensbaserade svar. Där kan själavården vara en fruktbar röst att möta som har helt andra perspektiv och ett helt annat språk för att tala om skuld.
Genom sin intervjustudie om prästerna visar Jan Grimell att det inte bara är soldaterna som kan uppleva svårigheter med att komma hem, det gäller även prästerna.
– Övergången att gå från kulor och granater ena dagen till att arbeta med exempelvis konfirmander andra dagen kan vara ganska brutal.
Jan Grimell hoppas att hans studie ska hjälpa till att öka förståelsen för militärprästerna och lyfter som förslag att de skulle kunna erbjudas en enklare form av hemkomstprogram och mer förståelse från den lokala kyrkliga arbetsgivaren.

Något som prästerna själva efterlyser är mer teologisk reflektion.
– Hur tänker vi (Svenska kyrkan) kring att åka till ett annat land, att intervenera, oavsett om det är genom FN eller Nato? Det är en stor teologisk fråga.
Även utifrån ett ämbets- och vigningsperspektiv finns det anledning att studera den militära själavården i relation till vapenhanteringen, anser Jan Grimell. För det skulle kunna hända att en präst hamnar i en situation där hen behöver använda sitt vapen mot en fiende.
– Om en präst kör rattfull här hemma anses det vara väldigt problematiskt. Man får en varning och är det inramat med andra förseelser kanske man avkragas. Men om man ställer det i relation till att döda en annan människa i ett annat land, hur tänker vi kring det? Kan man bara komma hem och jobba i Svenska kyrkan sen?
En slutsats som Grimell själv drar är att det enklaste vore att lämna vapnet hemma, men säger han, det kan också förmodas leda till försämrade möjligheter för prästerna att utföra sitt hantverk – själavården.

De här frågorna behöver få uppmärksamhet, för behovet av militärpräster ser inte ut att minska, säger Jan Grimell. Sverige rustar upp sitt försvar, värnplikten är återinförd och svenska soldater fortsätter att sändas på internationella uppdrag. Jan Grimell tycker att Svenska kyrkan borde flytta fram sina positioner kring institutionssjälavården överlag.
– Själavårdarna är jätteviktiga ambassadörer som möter otroligt många människor i väldigt svåra situationer. Det här är en viktig identitetsfråga för Svenska kyrkan och skulle man i stället backa och förlora de här positionerna följer många baksidor som försvagar kyrkan och människors möjlighet till andlig vård.