”Predikantens person spelar stor roll”

Marianne Gaarden var tidigare lärare vid ­pastoralinstitutet i Danmark. I dag är hon ­biskop och aktuell med boken The third room of preaching. A new empircal approach (Pickwick Publications, 2021).

Boken är ett exempel på god praktisk teologi: nog teologisk för att vara väl grundad i kyrkans traditioner och tillräckligt praktiskt för att väcka konkreta förslag, såsom uppslaget till nytt prästlöfte. Låt mig återkomma till det.

Kyrkans predikan har genom historien studerats genom flera linser: exegetikens, kyrkohistoriens och dogmatikens. Dessutom har förkunnelsen analyserats utifrån predikantens teologiska horisont, tolkning av evangeliet och ambition med sin predikan. Utifrån ett kyrkbänksperspektiv är allt detta ändå otillräckligt. Få har intresserat sig för vad predikolyssnaren upplever eller vilken mening åhöraren får ut av förkunnelsen. Marianne Gaarden riktar strålkastarens ljus mot den praktiska teologins generella brist på empiriska studier av folks upplevelser av kyrkans praktiker. Det är välkommet.

En annan styrka är att boken är dansk. Därmed påminner både den teologiska traditionen och den empiriska verkligheten om svenska förhållanden. Det som studeras är en folkkyrka i ett samhälle med hög grad av sekularisering. Den pastorala verkligheten präglas av kyrkliga handlingar, en ambition av låga trösklar men också av att många deltagare inte självklart definierar sig själva som en del av församlingen. Dessa förhållanden gör Gaardens bok extra relevant för Svenska kyrkan, särskilt i jämförelse med flera andra (ofta amerikanska) predikohandböcker och -studier sprungna ur historiska och teologiska kontexter olika våra egna.

”Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord”. Paulus ord från Romarbrevet 10:17 är bibelordet framför andra vad gäller predikan. Det bildar också en utgångspunkt i den här ­boken. Paulus poängterar lyssnandet och det borde ­också forskningen göra. Vad händer när kyrko­besökare lyssnar på predikan, frågar sig Marianne Gaarden?

Det finns en utbredd erfarenhet att människor ofta lämnar en predikan med något helt annat är vad predikanten hade tänkt sig. Denna observation får Gaarden att vända sig emot populära bilder av prästen som reseledare som guidar sin flock på en resa eller filmskaparen som kreerar ett scenario för församlingen. Gaarden anmärker, tänk om förkunnare och församling reser i olika länder och hur tror man sig kunna styra människors associationer om man inte känner till deras tankar och känslor? Flitigt använda predikobilder är ofta teoretiska, men sällan empiriskt hållbara.

I sin forskning har Marianne Gaarden genomfört ett antal kvalitativa intervjuer med predikolyssnare. Materialet har analyserats med hjälp av metoden grounded theory. Metoden förutsätter ingen teo­retisk utgångspunkt, utan målet är istället att formulera en ny teori som är grundad i det empiriska materialet.

Den teori Gaarden mejslar fram kallar hon predikans tredje rum. Predikans tredje rum är det
utrymme där predikantens ord, som kommer utifrån, möter lyssnarens inre värld. Predikan skapar ett mentalt tredje rum, i vilket åhöraren går in i en inre dialog med sig själv men också med förkunnelsen. Denna dialog är både associativ, kritisk och kontemplativ och den bidrar till att skapa mening. Vad som sker är ett gemensamt meningsskapande där resultatet överstiger både det som predikanten bidragit med, i form av intention och innehåll, och det som lyssnaren hade med sig av erfarenheter, förväntningar och referensramar. Helheten är, så att säga, större än summan av delarna.

Det är inte förkunnaren som bygger predikans tredje rum. Däremot är rummet beroende av att predikanten är villig att vara ett verktyg i bygget. En styrka med Gaardens teori är att den lämnar ett ­empiriskt grundat utrymme för Guds Andes påverkan under en predikan. Lite fromt kan man meditera över vem som är den verklige snickaren i bygget av predikans tredje rum.

Teorin om predikans tredje rum bygger på fem huvudresultat:

1. Predikanten spelar betydande roll

Att förkunnaren är central är ingen en nyhet. I Göte­borg är till exempel spårvagnskristendom ett välkänt fenomen; människor åker dit där de vet att predikan ger dem något. Analogt finner Marianne Gaarden att predikolyssnare ”hör mer och bättre” när de tycker sig kunna relatera till förkunnaren på ett meningsfullt vis.

Den kognitiva förståelsen av predikan är visserligen underordnad och det är istället talarens personlighet som avgör. Förmågan att väcka välvilja och förtroende, det som inom retoriken kallas ethos. Hårdvaluta är trovärdighet och äkthet, som övertrumfar själva innehållet. Faktum är att människor kan uppskatta sin präst utan att förstå dennes predikningar. Kanske ett tröstens ord till oss som förkunnar.

Nu ska resultaten inte förstås som att predikans innehåll är oviktigt. Det är det inte, men det är underordnat. Mer avgörande är att predikanten uppfattas vara sig själv, engagerad, närvarande, stå bakom sina ord, vara trogen sin tro och predika från hjärtat. Vad som efterlyses är att vara autentisk med en öppen, respektfull och icke-dömande attityd.

I Göteborg är till exempel spårvagnskristendom ett välkänt ­fenomen; människor åker dit där de vet att predikan ger dem något. 

2. Predikan är en ömsesidig relation

I förkunnelsen uppstår en ömsesidighet mellan förkunnare och lyssnare. Predikanten är ett verktyg för evangeliet som, i sin tur, inspirerar och påverkar lyssnaren. Den relationella ömsesidigheten kan dock både underlätta och försvåra processen. Om förkunnaren upplevs som stängd eller frånvarande tappar människor uppmärksamheten och drar sig undan den ömsesidiga relationen. Varför vara närvarande i en relation om den andre är frånvarande? Ömsesidigheten märks också från prästens håll; om församlingen är frånvarande med sina telefoner ­eller ofokuserade tappar prästen fokus, intresse och närvaro.

Interaktionen stryker återigen under att predikanten inte har makt att kontrollera lyssnarens reception. Den mening som lyssnarna skapar är inte nödvändigtvis densamma som förkunnaren tänkt sig. Men återigen, orden är inte oviktiga utan bidrar till meningsskapandet. Därmed har förkunnaren både ansvar och möjlighet att styra predikan utifrån sin tro och teologi.

3. Lyssnandet är en inre dialog

Kyrkans predikan kan uppfattas som själva sinnebilden för en monolog. Men från ett mottagarperspektiv kan förkunnelsen snarare beskrivas som en inre dialog. Förkunnarens röst utgör en röst bland flera inom lyssnaren. Predikans ord kommer utifrån och ger inspel som kan berikar det egna livet av livserfarenheter och tro.

Den inre dialogen tangerar den lutherska traditionen om Guds levande ord (viva vox). Martin Luther såg gudstjänsten som ett möte mellan Gud och människa, där evangeliet som ett yttre ord (verbum externum) väcker tro i hjärtats inre (verbum internum). I förlängningen menar den danske teologen Grundtvig att evangeliets levande ord ”äger rum i utrymmet mellan predikstol och kyrkbänk”. Det är i det utrymmet som Gaarden anar predikans tredje rum.

Värt att notera är att det tredje rummets inre dialog kan vara en kritisk dialog. ”Predikanten sa si, men själv jag tänker så…”. Det handlar inte bara om identifikation utan också om skillnad och andra perspektiv. ­Däremot förutsätter den kritiska dialogen inte kritik av predikanten. Man kan uppskatta prästen utan att hålla med, så länge förkunnaren är autentisk.

4. Åhörarnas aktuella ­situation påverkar

Lyssnarna hör olika saker. Och vad de hör hänger till stor del samman med deras aktuella livssituation. En av Gaardens informanter säger: ”Jag kan enklare relatera till predikan när den handlar om någonting som händer i mitt eget liv, än om den bara kretsar kring en antik text som inte är i vår egen tid”.

Kyrkobesökarnas livssituation används i den inre dialogen för att skapa mening i det tredje rummet. Därför är det viktigt att knyta an till nuet, men det innebär också att lyssnarnas reception med nödvändighet kommer att skilja sig åt. För att bli meningsfull behöver predikan inkarneras in i en specifik människas liv.

5. Ett intersubjektivt meningsskapande

Det som skapas i det tredje rummet är ny mening. Resonemanget bygger på att språk skapar världar. Orden skapar det som de säger.

Det mening som skapas i det tredje rummet uppstår i kombinationen mellan predikantens perspektiv (yttre ord) och åhörarens subjektiva bild (inre ord). I det intersubjektiva mötet mellan dessa båda skapas som en ny – tredje – mening. Den görs ofta av ett överskott av mening. Den teologi som åhörare ger uttryck för när de talar om en predikan är ibland en annan, en djupare och, faktiskt, en bättre teologi än den som predikanten förkunnade. Att lyssna på en predikan är inte bara meningsskapande, det är i sig ett slags praktisk teologi.

Och så var det detta med att förändra prästlöftet. Studiens resultat, att predikantens person spelar stor roll, kan vara kontroversiellt i viss protestantisk teologi. Det mest avgörande borde ju vara Guds Ande och Guds levande ord som ges till oss utifrån som gåva. Marianne Gaarden är medveten om det utmanande, men argumenterar för sina resultat.

Och i förlängningen föreslår hon en förändring av prästlöftet. Från att ”rent och klart förkunna Guds ord” till att förkunna Guds ord ”med personligt engagemang, integritet och tro”. Ett sådant löfte skulle bättre spegla de empiriska resultaten om predikans tredje rum.