Recension: På väg med Hammarskjöld mot katastrofen

Dag Hammarskjölds liv och öde fortsätter att fascinera och intressera många människor. Det har forskats om flygplanet han färdades med och som störtade i Kongo blev avsiktligt nerskjutet för att döda honom. Och under senhösten 2023 kom en spelfilm med Mikael Persbrandt i huvudrollen där han gestaltar FN:s tidigare generalsekreterare. 

När nu KG Hammar romandebuterar är det just med en bok om Dag Hammarskjöld där han låter honom tala i jag-form, ett stilgrepp hämtat från dokumentärromanen.

Boken inleds med att flygplanet med Hammarskjöld och hans lilla följe lyfter från Léopoldville i Kongo för färden till Ndola och mötet med rebelledaren Moise Tshombe, och med hoppet inställt på att lösa Kongokrisen. Men romanen slutar dramatiskt med att planet skjuts ner och Hammarskjöld avrättas med ett skott i halsen. 

För att förbereda sig för mötet med ”mörkermannen” Tshombe och ”en resa in mot mörkrets hjärta”, läser och översätter Hammarskjöld på planet filosofen Martin Buber och dennes mest omskrivna men inte lättillgängliga bok Jag och Du. 

Det är språkfilosofi på högsta nivå. Men också en väg in i mötet med de medeltida mystiker som länge varit hans andliga vägvisare.

Genom Hammars bok löper frändskapen mellan Hammarskjöld, Buber och honom själv som en röd tråd och bottnar i ett mystikt förhållningssätt att se på livet och tillvaron. I boken understryks detta med alla inpass och citat från Hammarskjölds egen bok Vägmärken. Men ibland blir det svårt att urskilja om det är Hammarskjöld eller Hammar som talar.

Frågan är ändå om det är så lyckat att som KG Hammar gör, att med fiktionens hjälp blanda dikt och verklighet, påhitt och biografiskt korrekt fakta. Det är tveksamt.

För som läsare kommer jag aldrig nära Hammarskjöld och det psykologiska porträttet av den omutlige och hårt disciplinerade ämbetsmannen djupnar aldrig. Han förblir en sluten, lite blodfattig person som inte släpper någon nära inpå sig. 

Förvisso nuddar Hammar vid tankar om Hammarskjölds ensamhet och brist på vänner och närhet. Att borra i detta kunde ha blivit en intressant psykologisk skildring där starkt motstridiga känslor kunde rymmas i en och samma person. Det skulle också ge liv och intensitet åt texten. Är det jag-formen – att Hammarskjöld själv för ordet – som sätter stopp och begränsar författaren? Eller också en underförstådd vördnad för huvudpersonen och det som rör sig i hans inre? 

För nog måste väl livet och umgänget med intellektuella och konstnärer i New York ha satt sina spår och gjort rejäla avtryck hos Hammarskjöld? Att ha poeterna Carl Sandburg och WH Auden, som också översatte Vägmärken till engelska, vid middagsbordet är svårslaget. Liksom vänskapen med John Steinbeck som återfinns dokumenterad i The Journal of The Dag Hammarskjöld Foundation. 

Steinbeck visste att den allvarstyngde vännen led svårt av det förlamande läget i FN:s säkerhetsråd. För att uppmuntra och råda bot på detta föreslog Steinbeck att det skulle inrättas ett rundabordssällskap, fristående och utan politiska kopplingar där både Einstein, Picasso och Sjostakovitj skulle ingå.

Av detta hugskott blev intet. Men troligtvis var det Dag Hammarskjöld som lobbade för att John Steinbeck fick Nobelpriset i litteratur 1962 – författaren som 1957 besökte Rytterskulle, strax öster om Backåkra, och dansade Små grodorna runt midsommarstången i Dag Hammarskjölds sällskap.

Barbro Matzols