Saknar kyrkan ett språk mot antisemitism?

På Förintelsens åminnelsedag den 27 januari minns vi varje år de döda och vill hedra dem som överlevde folkmordet; vi vill även lyssna till deras berättelser och omgjuta deras erfarenheter till egna insikter för att bättre rusta oss att motarbeta antisemitismen i dagens samhälle. I synagogor, på bibliotek och i kommunhus samlas många för att göra just detta. Även i många kyrkor anordnas manifestationer mot antisemitism. 

Det är givetvis rätt och riktigt att så sker. Men i kristna sammanhang måste i samband med den 27 januari en särskild fråga ställas: Saknar kyrkan ett teologiskt språk mot antisemitism?

I boken From Enemy to Brother, som handlar om hur romersk-katolsk undervisning om judendom förändrades från 1933 till 1965, skriver John Connelly följande: 

”… Hitler kunde hävda – och gjorde det också – att han gjorde kristendomen en tjänst när han förföljde judar, och kristendomen hade inget språk att sätta emot detta påstående. Hur mycket kristna än motsatte sig kränkningar av människors värde och värdighet och livets helighet var de för det mesta mållösa när det kom till Hitlers främsta fiende – det judiska folket.”

Detta är ord som inte borde vara lätta att skaka av sig. Kristnas apati inför judiskt lidande – eller till och med antipati mot judar – kan inte isoleras från vad kristna har sagt om judenhet och judendom under nära 2 000 år. Det vi kristna tänker och säger om judar och det vi gör mot judar kan inte isoleras från det vi hör om judar i förkunnelsen och det vi har sett i kyrkokonsten. 

Att förneka detta samband vore att mer likna honom som tvådde sina händer, snarare än honom som tvättade andras fötter. Därför behövs en genuin teologisk självrannsakan.

Inte minst i den lutherska teologin spelar den så kallade ”antinomismen” en viktig roll. Ordet betyder ordagrant ”mot lagen” (jämför med de grekiska orden anti och nomos). Det som åsyftas är uppfattningen att i och med Jesu ankomst spelar den judiska Lagen (hebreiska Torah) inte längre någon roll. Denna antinomism förekommer framför allt i två olika sammanhang. 

Den första varianten skulle vi kunna kalla en existentiell antinomism. Den finner vi särskilt i den konservativa teologi som betonar att vi människor dignar under många krav – och att bara evangeliet kan befria oss från synd, skuld och skam. Detta framställs ofta som människans stora dilemma: det är den judiska lagen som är huvudproblemet – och kristendomen är lösningen på det problemet. Att vilja leva ett judiskt liv i enlighet med Lagens bud och stadgar blir därmed själva motsatsen till den frälsta människans möjligheter. 

Den hermeneutiska antinomismen finner vi särskilt i den liberala teologi som betonar att Jesu liv och lära ger oss kristna en moralisk kompass som hjälper oss att undgå ”lagiskhet” inom kristenheten, i form av exempelvis en djupt problematisk kvinnosyn. Inte sällan förekommer den även när samlevnad och sexualitet diskuteras. 

Det som dessa liberala kristna menar skymmer det kristna budskapet etiketteras ofta som ”gammaltestamentligt”, ”lagiskt” och ”judiskt” – som om kristnas nedärvda misogyni och homofobi skulle vara mer judisk än kristen. De sätter alltså judiska etiketter på kristna problem. 

Nog är det väl ändå märkligt – eller kanske inte? – att i stort sett det enda som förenar dessa konservativa och liberala teologer är att Nya testamentet är bättre än Gamla testamentet, att Jesus är bättre än Moses och att kristendomen är bättre än judendomen?

I nära nog alla andra frågor uttrycker dessa kristna sig olika, men inte i fråga om Jesu judiska samtid. Det är som om A och O i deras tro skulle vara att ”Jesus var bättre än judarna”. För om det ändå var ganska bra på Jesu tid – ”Varför behövde han då komma?” Just den frågan har jag ofta fått av kristna under de senaste drygt 30 åren när jag har försökt förbättra judisk-kristna relationer genom att tala om kristen tro bland judar och judisk tro bland kristna.

Nyligen antogs ett intressant dokument av 30 dialoginstitut i USA och Kanada. Dokumentet heter A National Reckoning of the Soul (En nationell självrannsakan). Många texter har skrivits om religionsdialog under de senaste årtiondena. Det som särskiljer just detta dokument från de flesta av dem är att det särskilt uppmärksammar sambandet mellan traditionell antijudisk teologi och nutida antisemitism i dess olika former. 

En av de händelser som gav upphov till detta dokument var nog att Kanye West (”Ye”) och Nicholas (”Nick”) Fuentes åt middag tillsammans med Donald Trump, som ju inte bara har varit president utan även nyligen meddelade att han ställer upp i presidentvalet 2024. Vid maktens bord dukas det alltså numera för antisemiter och förintelseförnekare.  

I dokumentet ställs tre frågor avsedda för självkritisk reflektion i kristna sammanhang:

● Tänker vi på Jesus som om han befann sig utanför judendomen – eller som en jude som var hängiven Torah och dess tolkning och tillämpning?

●  Kontrasterar vi Jesu lära med Gamla testamentet som om hans egen andlighet inte vore inspirerad av just dessa heliga texter?

●  Uppfattar vi korsfästelsen som framtvingad främst av judiska gestalter – eller som en romersk avrättning av ytterligare en jude bland de tusentals judar som korsfästes av Rom?

Mycket av kristen förkunnelse i dag beskriver en judisk Jesus född i ett explicit judiskt sammanhang, men målar samtidigt implicit ett porträtt av en person vars ankomst gjorde judendomen teologiskt föråldrad.

Professor Daniel Joslyn-Siemiatkoski, direktor för Center for Christian-Jewish Learning vid Boston College och en av dem som tog initiativ till dokumentet, ger ett exempel på samband mellan teologi och politik. Han konstaterar att det är viktigt för många kristna att tolka de gammaltestamentliga texterna – inte minst profeten Jesajas bok – som förutsägelser om Jesus. Men problem uppstår när kristna hävdar att de ställena måste tolkas uteslutande och uttömmande på det sättet.

Att säga att de heliga skrifterna inte längre har någon betydelse för judar, eftersom Jesus har kommit, kan underblåsa uppfattningen att det inte längre finns någon anledning för judar att existera. Detta kan ge näring åt antisemitism, eftersom människor kanske frågar: ”Varför finns det ens judar, om deras skrifter har uppfyllts?”

Kristnas främsta åtagande i samband med den 27 januari är kanske därför att ställa sig frågan: har jag ett teologiskt språk mot antisemitism? Eller talar jag som om det vore teologiskt bättre att det inte fanns några judar i denna värld? 
 

Jesper Svartvik