Sårbarheten har blivit en personlig merit

Mot knallfärgad bakgrund dyker den upp på min skärm, ett av alla förbipasserande digitala ordspråk: ”Att vara modig nog att visa sig sårbar innebär alltid en risk … men vad vore livet utan risker?”. 

Citatet påstås komma från ledarskapscoachen Mia Törnblom. Oavsett hur det är med den saken präglas formuleringen av den självhjälpston som vi vant oss vid att möta på prydnadsstenar, smycken och kylskåpsmagneter. Sårbarheten som vardagsfundering, en term i var mans mun.

Sårbarheten har blivit gångbar. Att kändisars privata dalgångar skapar rubriker är inget nytt. Det nya är hur sårbarheten blivit en byggsten i det personliga varumärket och hur den i ett digitalt medielandskap går att tjäna pengar på. Berättelser om sorg och motgång får den drabbade att framstå som äkta, och öppenheten kring psykisk ohälsa, alkoholism och diagnoser har blivit ett sätt att skapa identitet. 

Studier visar att personliga tragedier är det som ger flest likes och kommentarer på sociala medier. Det innebär pengar till den youtuber eller influencer som publicerar sig. När jag förra året intervjuade 26-åriga radioprofilen Moa Wallin, känd från den nu nedlagda podden Della Q, berättade hon om hur hon själv påverkas: ”När jag ser en video av typen ’Vi har gjort slut’ klickar jag även om jag inte brukar följa just den personen”. 

Moa Wallin ser sitt eget beteende som en del av en trend där publiken kräver rannsakan av det mest personliga för att kunna relatera, och där den som rannsakar sig själv tjänar på bikten: ”Framgången är målet och man har märkt att det fungerar att nå dit genom sårbarhet”.

I en text i Svenska Dagbladet skrev nyligen författarna Maria Küchen och Alex Alvina Chamberland om konsekvensen av den medialiserade sårbarheten. De konstaterar att sårbarheten i offentligheten präglas av att den är villkorad. När skörheten blir framgångsfaktor funkar nämligen inte vilken skörhet som helst – det absoluta bottenläget vill publiken inte se.

Då händer det som hände när Isabella Löwengrip, tidigare känd som Blondinbella, i fjol kom ut med sin djupa depression i P1. I programmet Söndagsintervjun berättade Löwengrip hur hon känt att hon inte längre vill leva. Uttalandet chockade följarna. En så hög grad av ångest låg utanför ramen för vad som ansågs acceptabelt att prata om.

Den medialiserade sårbarheten utmärks, utöver av att den är redigerad, också av att den är historia. Skilsmässan, ätstörningen, livskrisen är redan något jag övervunnit. Sårbarheten har förvandlats till styrka.

Svagheten som styrka. Sårbarheten som seger. Visst låter det bekant?

Länge har kyrkan haft om inte ensamrätt, så åtminstone förtur till ämnet. I en omvärld driven av tanken på prestation har kyrkans bejakande av människans sårbarhet framstått som ett alternativ. När nu sårbarheten marknadsförs på bred front tvingas kyrkan syna sin egen retorik. Hur alternativ är den?

Inkarnationen är den givna startpunkten för ett kristet resonemang. Barnet i krubban är urbilden för utsatthet. För många kristna är detta trons huvudpoäng, hur Gud genom att bli människa gjort sig sårbar.

Men det hjälplösa barnet är bara första akten i berättelsen. Redan i krubban finns fortsättningen inskriven, den som slutar i tron på den tomma graven. Hjälplösheten härbärgerar redan triumfen.

Kyrkans blick på sårbarheten är på så sätt dubbel. Den säger ”din sårbarhet är gudagiven”. Men den säger också att Gud är svaret på sårbarheten. Den som är på botten fylls av Guds styrka. Ja, det är just på botten denna styrka är som mest närvarande.

Som det heter ”när jag är svag så är jag stark i dig”. När allt kommer omkring är det den gudomliga styrkan som är den riktiga styrkan.

Skilda fromhetstraditioner har på olika vis hanterat kristendomens mångbottnade syn på sårbarhet. Det frikyrkliga vittnesbördet har handlat om att tradera det förflutna på rätt sätt.

Den frälsta förväntas betona hur uselt livet var tidigare; svagheten framställs som grundmurad för att Guds omvändelseverk ska framstå som så mycket större.

I kritiken mot amerikansk framgångsteologi lyfts ofta fram dess vurm för styrka. Synen på framgång är dock en del av hela nationens religiösa DNA. Inte så att den svage eller utsatte ses som en dålig kristen. Men den som har det gott har det så på grund av Guds välsignelse.

Befrielseteologin gör tvärtom. Med en bibelläsning baserad på förtryckets erfarenheter ges utsattheten mening. Ju mer maktlös desto mer på Jesus sida. Den sårbare blir hjälte.

Här hemma har vi en kyrka som ofta bejakar sårbarheten. I strävan efter att förstås av en publik som skyr termer som skuld och skam används brustenheten som en bild för livets smärta och mörker. Känner du dig svag ibland? Lugn, det är helt normalt, säger Svenska kyrkan.

Samtidigt är tonen många gånger inställd på medelklassens våglängd. Den som verkligen är på botten är sällan subjekt i egen rätt utan oftare objekt för omsorg.
Trots de stora skillnaderna i exemplen ovan finns den hela tiden där – dragningen till styrkan. Sårbarheten förs in i tolkningsramar som förvandlar svagheten till sin motsats. 

Död blir liv. Sist blir först. Svag blir stark. Den upp och ner-vända värdeskalan är bärande i en religiös förståelse av världen. Den provocerande frågan är om och i så fall på vilket sätt kristendomens syn på sårbarhet avviker från samtidens – och hur det budskapet formuleras.

Två nycklar kan fungera som ingång i en sådan diskussion. Den ena handlar om vikten att bejaka sårbarheten som pågående tillstånd. Styrka i trons bemärkelse ligger inte i att ha kommit ut på andra sidan och dragit lärdom. Styrka är att våga erkänna sårbarheten som ett akut nu, utan att Gud ens hunnit komma in som ett svar på den.

Den andra nyckeln handlar om hur sårbarheten är relationell. Det kan, i motsats till vad bikterna på instagram gärna vill göra gällande, aldrig tillhöra min individuella kompetens att vara sårbar. Sårbarheten är ett uttryck för hur människan i sig är ett rop på andra och går aldrig att göra till en framgångsfjäder i min personliga hatt.

Amerikanska sociologen Brené Brown har fått miljontals fans genom sitt sätt att prata om sårbarhet. Det är lätt att se hennes vältaliga TED-föreläsningar som ett uttryck för hur sårbarheten blivit medialt gångbar och instrumentell. Men den som lyssnar på hennes budskap till den tårögda publiken upptäcker snabbt att hon definierar sårbarheten i just de termer som nyss nämnts.

Sårbarhet funkar inte ensam, säger Brené Brown. Hon beskriver sårbarheten som kontrollförlust. Att få sparken, att försöka bli gravid efter sitt första missfall – sårbarheten är alltid sammanflätad med osäkerhet. Det ena finns inte utan det andra.

Visst rymmer sårbarheten sin egen motsats, menar Brené Brown. Men inte i bemärkelsen framgång eller seger. Dess inneboende motpol handlar i stället om alla de känslor och förhållningssätt som krävs för att våga tappa ansiktet, i ordet djupaste mening. ”Sårbarheten kan bara mätas i modet det kräver att blotta sig när jag inte kan styra resultatet”.

Därför kräver sårbarheten samtidigt att jag skyddar mig och vaktar min gräns. Vilket också är skälet till att den aldrig kan bli medial.

Text: Kristina Lindh