Självupptaget om yrken i dödens närhet

Det heter ofta att vi aldrig tidigare varit längre ifrån döden än vad vi är i dag. Läkarvetenskapen håller sjukdomarna i schack, livets slutskede är satt i en bubbla av smärtstillande och avskedet skjuts allt längre på framtiden.

Carl Olssons nya dokumentärfilm Samtidigt på jorden går bakom kulisserna till vårt ritualiserade avsked, sorgen och döden och följer transportörer, krematorietekniker, patologer, musiker, vaktmästare, och alla andra som verkar bakom luckor, skynken och på läktare.

Det är en angelägen och fin ansats. Och kanske är det ärendet extra viktigt under pandemin.

Pitchen gick i alla fall hem och filmen har bland annat fått Svenska kyrkans kulturstipendium, och var också en av de nominerade till Angelospriset i år.

Carl Olsson gör dokumentärfilmer som är som fotoböcker. Det är några delar Roy Andersson och Ulrich Seidl och en stor dos Plötsligt i Vinslöv. Lägg till sporadiska pizzicatostråkar som punkterar miljöljudet och lyfter den komiska kontrasten mellan det triviala och det existentiella.

Resultatet är en dekorativ mix som tycks göra allt för att vinna applåder och kulturstipendier.

Det är, tycker jag, att göra det enkelt för sig. Paketet är välbekant och redan innan projektorn slås på vet jag hur filmen ska vara.

Var finns hjärtat? Utan empati och genuint intresse går känslan och förståelsen för både subjekten som medverkar i filmen och för ämnet den behandlar förlorat. Regissören skriver själv att han ofta klipper bort ”allt för innehållsrik dialog” eftersom han är fascinerad av det triviala. Men kanske är det just denna dialog som ger inblick och känsla?

Det som i pressmaterialet beskrivs som ”industrin kring döden”, skulle jag kalla vår medmänskliga överenskommelse om hur vi tar döden – och livet – på största allvar.

Det krävs mycket arbete för att åstadkomma detta: ett värdigt farväl, en hoppfull blick framåt. Det arbetet är högt specialiserat. Och precis som på alla arbetsplatser måste vi få snacka lite skit mellan varven. Men när det väl kommer till kritan och ridån går upp så syns inte skavankerna, hörs inte våra plumpa skämt kollegor emellan, vår mänskliga ofullkomlighet.

Det är ritualen. Och jag tror att rädslan för det högtidliga, liksom distansen till döden, också är ett kännetecken i samtiden. Filmen blir på så sätt ett omedvetet vittnesbörd över denna utjämnande effekt - allt ska bli vardag.

Men så bryter något annat igenom: den där bugningen, omsorgsfulla justeringen av kistan, omtaget i repetitionen av Trollmors vaggvisa så att arret ska sitta perfekt när det väl gäller. Precis allt det där som leder fram till något annat, en glimt av det större, det som ibland kallas hopp. Men de som faktiskt gör det arbetet till allas vår tjänst, deras berättelse ryms inte i Samtidigt på jorden.

Den filmen är helt enkelt för upptagen av sig själv.