Väver in sin historia i pjäsen: "När mamma dog skickades vi iväg åt olika håll"

”Vem är man?” Kvinnan står med utsträckta händer. Trots att många år har gått sedan hennes man dog i en olycka lider hon fortfarande av identitetsförlusten. En annan kvinna, Ulrika, återkallar stunden då hon födde fram sin döda son. Hon skriker ut sin sorg så hela världen ska höra.

Bredvid henne sitter en gammal man. Han är över 80. I 60 år levde han med sin hustru innan hon dog i cancer. Nu minns han första mötet, liksom hennes sista tid. En båge av vemod och förtvivlan.

Personerna är tre av sju karaktärer i pjäsen Älskad, saknad som just haft nypremiär på ­Uppsala stadsteater. Tre föreställningar kördes före sommaren, det är nu spelperioden drar i gång på allvar.

Väver in sin egen historia 

Ett av de öden som gestaltas är regissören Carl Johan Karlssons eget. Föreställningen är ett resultat av sorgen efter hans mamma som dog i cancer när hon var 60 år. Själv var han då 33.

Dödsfallet rubbade familjens mönster.

– Mamma hade en tvillingsyster, jag har det också. Vi står alla varandra mycket nära. Så fort något är tufft vänder vi oss till varandra. Men när mamma dog skickades vi iväg åt olika håll, vi pratade mer om vem som ska få ärva vilken vas än om vad mammas bortgång gjorde med oss som familj.

Carl Johan Karlsson kände sig ensam och upplevde att han inte fick plats med sin sorg. Han, som alltid rört sig i homosexuella kretsar och ständigt haft väninnor kring sig, hamnade i en traditionell mansroll där han skulle vara stor och stark.

Inte blev sorgen lättare när han kom till kyrkan. Jo, prästen var bra – Carl Johan Karlsson gick i själavårdssamtal. Men när han skulle välja psalmer blev han provocerad.

– Psalmerna handlade antingen om att man är välkommen hem till himlen eller om att jorden är härlig. För mig fanns det inget i detta som var ett ”välkommen hem”. Jorden upplevde jag som en plats utan färg och glädje.

Fann tröst hos amerikansk filosof

I stället var det den amerikanska filosofen Judith Butler som hjälpte honom. Butler har gjort sig känd för sina texter om vad som är sörjbara liv.

– Judith Butler skriver om hur vi är gjorda för varandra. Hur du bor i mig och hur även jag går förlorad när jag förlorar dig. Det var första gången jag förstod att jag inte bara sörjde min mamma utan även mig själv.

Jag känner många människor som genomlidit stora förluster som jag aldrig pratat med dem om.

Carl Johan Karlsson blev intresserad av ögonblicket då förlusten träder i kraft. Det där inom oss som förändras för evigt när någon som vi älskar dör.

Han insåg också hur lite han pratat med andra om saken.

– Jag känner många människor som genomlidit stora förluster som jag aldrig pratat med dem om. Jag tänkte ”Varför har vi inte det här på schemat?”. Utöver matte och svenska borde vi få lära oss om sorg. Hur kan det vara så tyst om ett av de mest grundläggande livsvillkoren?

Intervjuat människor om hur de upplevt sorgen

Tillsammans med dramatikern Malin Lagerlöf startade Carl Johan Karlsson ett projekt med målet att det skulle bli en föreställning. De började intervjua människor om deras erfarenheter av sorg och förlust. Framför allt sökte de bilder av det specifika ögonblick då sorgen ”äger rum”. Då tiden står still och man befinner sig i ett vakuum.

Resultatet är en pjäs där sju personer berättar för varandra vad de varit med om och hjälper varandra att förstå det som hänt.

– Teatern är ett slags andlig plats där man förskjuter tid och rum och där man kan väcka liv i människor som inte längre finns eller som aldrig funnits. En transcendental plats. Karaktärerna i pjäsen försöker komma i kontakt med stunden då allt förändrades.

Det finns en välkänd modell över sorgens faser, där den drabbade förväntas röra sig från chock till acceptans. Modellen har kritiserats för att vara schematisk.

Carl Johan Karlsson håller med. Sorg kommer och går, säger han och beskriver sorgen som ett högt berg. Först blir man matt bara av tanken på att ta sig upp. Så börjar man ta ett steg åt gången. Man kliver upp, ramlar ner och kliver upp igen.

Sorg är ledsamt men rymmer också mycket kärlek.

Till slut är sorgen inte längre ett berg utan en sten i fickan. Ibland stoppar han ner handen och känner på den.

– Jag kan bli precis lika ledsen som i början. Men jag är också livrädd att stenen ska försvinna. Den får mig att stanna upp och minnas. Sorg är ledsamt men rymmer också mycket kärlek.

Pratade med en präst om att inte ha alla svar

En av karaktärerna i Älskad, saknad är präst. Under arbetet var Carl Johan Karlsson i kontakt med en präst som pratade om sin egen vilsenhet. Att man inte alltid har svar. Det kändes viktigt att pjäsen bär på ett slags andligt påstående, säger Carl Johan Karlsson. En tro på att något lever vidare, eftersom det ger hopp. Flera av de intervjuade har berättat om sådant de tolkat som tecken efter den närståendes död. Hur en citronfjäril plötsligt fladdrat förbi, till exempel.

– Vi ville få med aspekten av överlåtelse eftersom det är till religionernas ceremonier vi vänder oss när vi förlorat någon. Föreställningen slutar med att karaktärerna tillsammans sjunger en psalm och lämnar en blomma, som en defilering.

Carl Johan Karlsson minns hur tankarna gick inför hans mammas begravning, som hölls på Skogskyrkogården i Stockholm. Hur han tänkte att han aldrig skulle klara av den. Prästen förklarade hur jordfästningen avslutas med att dörrarna öppnas och de sörjande möts av korset, syret och luften. Och hur de sörjande efter begravningen ofta känner att de kan räta på ryggen.

Han önskar att föreställningen har samma effekt på publiken. Att den ger kraft.

"Uppstår sällan dialog"

Mycket har skrivits och sagts om vår tids förhållande till döden. Hur den blivit något kliniskt och undangömt, till skillnad från i äldre tider då människor dog i hemmet, med allt vad det innebar för de efterlevande.

Samtidigt befinner vi oss i en starkt terapeutisk kultur där sorg och andra smärtsamma erfarenheter blivit ett viktigt kapital, inte minst på sociala medier.

– Vi lever i en jätteterapeutisk tid där man ska exploatera sig själv. Men det uppstår sällan riktig dialog. Ta bara Sommar i P1, där folk kommer ut med trauman. Det blir ofta en envägskommunikation där syftet snarare är att profitera på sin egen upplevelse.

Carl Johan Karlsson säger att han tror på värdet av att vara i samma rum. Det är inte en slump att pjäsen gestaltar ett slags sorggrupp, där några vänder sig mot varandra och andra är mer lyssnande.

Deltagandet måste ske på egna villkor, säger han.

– Jag hade långa perioder där jag absolut inte ville prata om min sorg eller ingå i en grupp utan bara titta på dokumentärer om Förintelsen.

Vägen till den rätta titeln

Älskad, saknad är inte bara namnet på pjäsen utan också titeln på en bok av Joyce Carol Oates. De har dock ingen koppling, förklarar Carl Johan Karlsson. Pjästiteln är ett resultat av svårigheten att hitta ett namn som inte redan var taget.

– Jag tror vi gick igenom 25 olika titlar. Det fanns inte någon som inte redan hade koppling till något annat. Ett tag hette pjäsen Döden, döden, döden, frasen som Astrid Lindgren och hennes syster sa till varandra. Till sist sa jag frustrerat att pjäsen får heta Alla dör på slutet. Men det lät som Snabba cash 3, ungefär. Då blev det detta, Älskad, saknad.