Spänningsroman som behöver fördjupas och korrekturläsas

Prästen Stig Sundströms Elin sover presenteras av förlaget som en spänningsroman. Den tar sin början när huvudpersonen Axel är tio år och har i uppgift att följa sin lillasyster Elin, som har Downs syndrom, till förskolan.

Allt hade kanske slutat annorlunda om inte Axel redan i inledningskapitlet blivit upp över öronen förälskad i Marie. Deras kärlekshistoria vindlar sedan genom hela berättelsen fram till upplösningen av mordgåtan. Elin mördas på den nanosekund som brodern upptagen av sin nya förälskelse släpper henne ur sikte.

Hur mordet gick till förblir en gåta. Det är också bokens svaghet, alltför mycket utelämnas eller beskrivs summariskt.

Det är inget fel på berättarlusten. Boken fullständigt frustar av energi och driv framåt, men det innebär också att det stundtals är svårt för läsaren att hänga med i tempot.

Stig Sundström har valt att skriva fiktivt, trots att huvudpersonen Axel är präst som han själv och miljön är förlagd till Västerbotten, Stig Sundströms hemtrakter. Byn Sävsjö, som allt kretsar kring, är en fiktiv plats.

Skulle boken vunnit på att ha ett mer verklighetsnära perspektiv? Frågan dyker osökt upp då miljöbeskrivningarna inte får något fäste.

Jag saknar Glommersträsk, Abborrträsk, Risliden och Mensträsk eller varför inte den oerhört intressanta miljö – Norsjö – där Stig Sundström numera är präst. Det är svårt för dikten att överträffa verkligheten.

Axel får aldrig någon riktig karaktär, mer än att han drivs av skuld och ambivalens mellan det mystiskt tilldragande maskrosbarnet Marie och den levnadsglada Julia. Det hade varit roligt att fördjupa sig i hans gudstro, hans tvivel beskrivs, men att “han känner Guds andetag” känns inte som en helt godtagbar förklaring till varför han återgår till sitt prästkall. Han har själv valt att ta av sig prästkragen efter att Marie anmält honom för brott mot tystnadsplikten och han kallats till förhör hos domkapitlet.

Texten hade också vunnit på att få en rejäl korrekturomgång. Dialektala uttryck kryddar dialoger, men när de upprepas slentrianmässigt i löpande text känns det bara slarvigt.

Huvudpersonen “viker ner” eller “viker undan huvudet” i alltför många samtal som “går tungt”. Jag hade önskat att en nitisk redaktör tagit fram rödpennan, likaså när skämten – ska vi kalla dem pappaskämt – flödar. De kanske kan vara roliga runt bordet vid kyrkkaffet, men i skrift riskerar de att förta hela läsupplevelsen.

Majken Öst-Söderlund
Författare, volontärsamordnare, pilgrimsutvecklare

Fotnot: Artikeln har rättats. Stig Sundström är präst i Norsjö och har gett ut sin bok på Ord & Visor utan att - som tidigare var förlagets modell - själv behöva bidra finansiellt.