En bok som förklarar svåra saker för barn

Joseph Sverker är van att undervisa i teologi. Han är teologie doktor och lärare i systematisk teologi och kyrkohistoria sedan 2017 på Enskilda Högskolan. Han har även undervisat på gymnasienivå samt mött otaliga barn på läger och inom Equmeniakyrkans barnverksamhet.

Nu har han avslutat ett stort projekt med att skriva en bok i systematisk teologi för unga läsare, främst 10-15 år. Det är en ovanlig bok i så avseende att den inte liknar en konfirmandbok eller någon form av andaktsbok för unga. Det är en dogmatik, men där författarens egen tro och egna livserfarenheter spelar stor roll.

Författaren har systematiserat barns frågor om allt mellan himmel och jord, som rör tron. Det finns inga dumma frågor – eller vad det nu är de brukar säga i ­Fråga Lund. Varje fråga möts med allra största respekt. Nyfikenhet är väl en av mänsklighetens drivkrafter och förutsättning för utveckling i vid bemärkelse. Det här en bok för nyfikna barn som undrar om Gud.

Eftersom den vänder sig till barn bad jag Adrian, 12 år, att läsa bok­en. Han är en van läsare om det är ”en bra bok” och han är van att diskutera komplicerade frågor med sina föräldrar. Jag började med att fråga honom:

Vad tyckte du om boken?

– Jag gillade den skarpt.

Läste du hela boken?

– Ja, men jag tror man ska läsa den i små avsnitt och gärna med Bibeln till hands.

Skulle du kunna rekommendera den till en kamrat?

– Det beror på. Om man inte är nyfiken somnar man.

Vad tyckte du om språket?

– Språket var okej, men inte liknelserna. På ett ställe liknade han Gud vid en toalett. Det tror jag inte du skulle ha gillat.

Jag är glad att Adrian gillade boken, själv tyckte jag att den bitvis var för tung med en mängd olika namn. Och språket pendlade mellan att vara barntillvänt där allt var ”jättebra” eller ”jätte­dåligt” eller vuxentillvänt.

Tilltalet uppskattade jag mycket och även grundtanken att det går inte att få ihop allt som står i Bibeln på ett logiskt sätt. Han understryker att det i och för sig inte behöve rvara motsägelsefullt, inte heller att vetenskap och tro ibland kan dra åt olika håll.

När jag hade läst två tredjedelar av boken tänkte jag ”det här är ju riktigt bra”. Nämligen för att författaren och mina tankar om tron stämde överens. Sista tredjedelen stämde det inte längre. Jag har inte samma uppfattning som författaren om yttersta domen, det eviga livet och hur vi ska se på andra religioner och vilka som får plats i himlen.

Jag har ofta förundrat mig över att predikanter inte gör minsta försök att förklara svåra texter för barn och unga i kyrkan på ett respektfullt och teologiskt vis.

Men det gör ingenting eftersom min grundhållning är att vi alla har fel. Och det som gäller de yttersta tingen är Guds ”problem” – inte mina.

Det är helt klart en viktig bok. Jag har ofta förundrat mig över att predikanter inte gör minsta försök att förklara svåra texter för barn och unga i kyrkan på ett respektfullt och teologiskt vis. Säkert kan denna bok också vara till hjälp för vilsna predikanter.

Ja, boken är bra och viktig, men den hade vunnit på att inte omfatta så mycket och varit litet mer sparsmakad vad gäller ”namedropping”.

Och så var det där med Gud som toalett som Adrian inte trodde jag skulle gilla. Även om man inte förstår hur en toalett fungerar går det bra att använda den ändå. En huvudtes för författaren är att det är lättare att lära känna Gud än att förstå Gud. Adrian hade rätt, jag gillar inte bilden, men jag gillar grundtanken. Skarpt.