"Döden låter sig inte kontrolleras och det har människor i alla tider vetat"

”Snö faller. Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna då man närmar sig en stad.” (Tomas Tranströmer) Just så är det för mig. Både vad gäller snön och begravningarna.

Jag har just läst nummer 7 i Kyrkokansliets skriftserie Tidens tecken som fått rubriken Dödens återkomst. Ett tiotal författare belyser temat på olika sätt. Titeln om dödens återkomst är naturligtvis mångbottnad. En aspekt är hur vi som är födda efter kriget på 1940-talet är en generation som velat behärska världen.

Ända sedan vi var tonåringar har samhället präglats av vår framfart. Nu har vi blivit gamla och står med ena foten i graven och det enda vi vet säkert om vår framtid är just döden. Den vissheten krockar med den valfrihetskultur vi själva drivit fram. Vi begär att få kontrollera till och med döden och vårt döende – men det går inte.

Döden låter sig inte kontrolleras och det har människor i alla tider vetat. Själva livet innebär en osäkerhetsfaktor som vi på olika sätt försöker eliminera och eller åtminstone hantera. Döden har både individualiserat och professionaliseras, i vissa fall blivit en kollektiv angelägenhet och i andra helt osynlig och privat. Dessa tankar fördjupas av författaren Maria Küchen.

Alla essäer är mycket läsvärda, men jag fastnar särskilt för Camilla Lifs essä Requiem över en hemkänsla. Hon är van att knåda texter och släpper dem inte förrän de välsignat henne. Nu söker hon ord för den känsla av främlingskap som övermannar henne trots att husen omkring henne står kvar, så även människorna. Hon hittar så småningom ordet. Solastalgi. Ett tillstånd som för med sig en spricka i en människas identitet, tillhörighetskänsla och trygghet och som sätter sig i själva grundupplevelsen av livet. Jag kände igen mig. Det går inte att referera kort. Läs själva.

Lars Björklund talar också alltid utifrån sin egen bearbetning av sin tro och sin etiska grundhållning. Dessa två präster smiter aldrig ifrån sina egna känslor med att referera vad andra säger och tycker och vad forskningen kommit fram till. De egna erfarenheterna blir nyckel till tolkningen av andras erfarenheter. Därför är de så läsvärda och uppskattas också av människor som är främmande för kyrkans traditionella språk.

Det hindrar inte att de olika forskningsrapporterna i skriften är intressant läsning och bildar bakgrund till tolkningar av egna erfarenheter.

Den gränsöverskridande människan av Glenn Haegerstam är författarens personliga reflektioner över den slutgiltiga gräns vi passerar – från liv till död. Författaren är född 1940, medicine doktor och verksam i Graz i Österrike och i Stockholm. Han har en katolsk bakgrund.

Att läsa hans bok är som att bli inbjuden till ett kultiverat middagssamtal i borgerlig miljö, där det är lätt att associera till vad som finns i bokhyllorna och de olika gästernas professionella bakgrund. Samtalet spänner över stora kunskapsfält och djupa personliga minnen och bekännelser. Samtalet är ganska lågmält och självklart respektfullt. Det är ett samtal jag gärna deltar i. Jag känner mig inbjuden.

Caroline Krook