Två livsviktiga böcker som rör och berör

Ingen av de båda böckerna är särskilt omfångsrika men båda är livsviktiga. Inte någon människa undgår död och sorg och därför är det livsviktigt att tala om död och sorg. ”Aldrigheten” är drabbande. Aldrig mer kommer den sörjande att höra  rösten av den älskade. Vi vet ju så väl att varje människas sorg är unik och vi vet också att det kan vara läkande att dela sorgens erfarenheter med varandra.  Sorgen kan göra oss stumma, inte minst i mötet med en sörjande människa.

Många präster uttrycker att bland det mest ­meningsfulla de gör är sorgesamtal och ­begravningar. Den sörjande har ofta ett stort förtroende för prästen och utan någon längre inledning får vi präster del av en människas livsberättelse, ofta både den ­dödes och den sörjandes. 

Diakonernas roll har blivit allt tydligare inte minst i alla olika former av sorgegrupper där sörjande kan dela sina berättelser med varandra under trygg ledning. 

Inte någon människa undgår död och sorg och därför är det livsviktigt att tala om död och sorg. ”Aldrigheten” är drabbande. Aldrig mer kommer den sörjande att höra  rösten av den älskade. 

Sandra Signarsdotter är präst och har reflekterat över de sörjandes berättelser och deras väg vidare. En drivkraft att vilja skriva om detta har varit hennes egna erfarenheter av att förlora sin pappa när hon var nio år gammal och hur sorgens vingslag på oväntade sätt har skuggat hennes liv. 

Sandra Signarsdotter djup­dyker i olika människornas sorge­processer. Berättelserna är välskrivna och inkännande. Tio personer, med helt skilda erfarenheter, har öppnat sig för henne och hon har förvaltat deras förtroende väl. Livsberättelserna avbryts av hennes egna funderingar om ritens, konsten, naturens och medmänniskornas betydelse. Hon delar erfarenheter av vad livet som präst och medmänniska lärt henne. 

I boken Livsviktigt är det nio präster och diakoner som själva skriver om sina upplevelser vad gäller personliga förluster och sorgebearbetningar. Kent Wisti skriver om sin pappas begravning, Charlotte Frycklund om att förlora ett mycket litet barn och Jan-Olof Johansson om att mista vänner.  Susanne Dahl skriver om självmordets alla obesvarade frågor.  

Varvat med berättelserna finns böner, bilder, psalmer och bibelord. Här finns också handfasta råd och fakta och utdrag ur En liten bönbok i psalmboken med förslag till andakt när någon nyss har dött och vid bisättningen. 

Dessa två viktiga böcker ­kom­pletterar varandra och jag kan inte tänka mig annat än att de kan vara en tillgång både i sorgegrupper och för enskild läsning.  Båda böckerna har en självklar grund i den kristna tron, dödens allvar och evighetens hopp.   

Möjligen skulle jag uttrycka det så att boken från Argument öppnar sig mer för ”finnare” och boken från Verbum för ”sökare”. I detta ligger inget värdeomdöme. Det är två viktiga och genomarbetade böcker som rör och berör.