Unikt romskt vittnesbörd från Förintelsen

”Jag fattade pennan för jag måste öppna mig, skrika!” I mer än 40 år bar romska Ceija Stojka skriet inom sig innan hon bröt tystnaden. Först kom orden som 1988 blev självbiografin Wir leben in Verborgenheit (Vi lever i det fördolda). Banbrytande, skriven av en kvinna och ett av de första romska vittnesmålen.

Nürnberglagarna 1935 omfattade även romer. Men förföljelser och förintelse av uppskattningsvis närmare en miljon romer har inte fått stor uppmärksamhet. I Sverige erkändes romerna 1999 som en nationell minoritet. Sedan 2015 stödjer EU officiellt minnesdagen av den 2 augusti 1944 då Auschwitz ”Zigenar­läger” förintades.

Ceija Stojka var tio år när hon reducerades till Z 6399. I mars 1943 deporterades hon, modern och fem syskon från Österrike till Auschwitz-Birkenau. Syskonen skingrades, men Ceija och mamman höll ihop genom Ravensbrück och Bergen-Belsen. Fadern hade 1941 mördats inom eutanasiprogrammet. Av en släkt på runt 200 personer överlevde Ceija, modern och fyra syskon.

Det inre skriet som förlöstes genom pennan öppnade för barndomstraumat. Fram flödar ord, svartvita teckningar och färgstarka akrylmålningar. Självlärd och av inre nödvändighet målar Stojka med fingrar, penslar, tandpetare hemma i kök och vardagsrum. Färgen flödar över papper, kartong och vad som finns till hands. Ett kraftfullt, andlöst nära och drabbande vittnesmål om över 1 000 verk tar form fram till Ceija Stojkas död 2013.

På Malmö Konsthall visas nu Stojkas texter och 140 bilder i en utställning uppdelad i tre delar: före, under och efter Förintelsen. En berättelse med en unik känslo­mässig omedelbarhet. Barnablickens perspektiv, förståelse och direkta här och nu.

Frågan ”Varför finns inte frukt i Auschwitz” får sitt svar i mammans överlevnadsdrift att repa garn från de dödas kläder och stoppa i dotterns mun med ordern ”svälj”. Och lyckan i att hitta en grästuva som smakar socker.

Den existentiella avgrunden formuleras poetiskt: ”Även döden är rädd för Auschwitz”. Men för Ceija betyder de döda och likhögarna överlevnad. Mamman stoppar om barnen i skydd av de dödas lemmar, undan blickar och vinden. Enda platsen ”där det var riktigt stilla”. De döda blir lekkamrater, vars ögon hon om igen sluter och saknar efter befrielsen.

Två färgmättade akrylmålningar kan symbolisera Förintelsens början och slut. Ett expressivt framrusande hakkorsprytt tåg mot en rödflammig himmel på en räls som bara leder åt ett håll. Ett uppspärrat seende öga, vittnande om lägrets fasor. Lägertillvaron tecknar hon oftast i svart tusch och ständig taggtråd. Och vakternas order faller som hakkors ur deras gap.

Nakna sammanpressade kvinnokroppar sedda underifrån träder fram med tunna streck och frågan ”var är mamma”. På en målning med suddiga nakna kvinnor står ”Mamma, Mammo vi är fria. Ännu hade vi inga ansikten”. En helt abstrakt svartvit teckning bär titeln ”Död”. Om en målning där rosa kroppar faller ner i eldens flammande förbränning skriver Stojka, den är för svår att i ord beskriva, ”Förlåt, Ceija, Sanningen”.

Till oss formulerar Ceija Stojka varningen ”Auschwitz sover”. Och en uppmaning: ”Om världen inte ändrar sig nu, om världen inte öppnar sina dörrar och fönster, om den inte skapar fred – verklig fred – så att mina barnbarnsbarn får en chans att leva i denna värld, kan jag inte förklara varför jag överlevde Auschwitz, Bergen-Belsen och Ravensbrück”.

Annika Nordin

Fotnot: Konsthallen planerar att öppna för publik senast den 1 april. Fram till dess finns en digital visningsvideo tillgänglig på webben.