Upprättelse för alla i musikaliskt utanförskap

Musik bygger broar och är ett språk som alla förstår. Visst låter det fint, men är det sant? Musikern och författaren Peter Bryngelsson tycker inte det, han kallar det för en floskel. Och trots att han med god marginal måste räknas till de musikaliska, solidariserar han sig med dem som inte är det. I boken De omusikaliska undersöker han vad vi menar med musikalitet och omusikalitet och vilka egenskaper som förknippas med en person som har eller saknar denna begåvning.

Det finns mycket forskning om de fina sidor hos en människa som sång och spel (helst i klassisk orkester) påstås befrämja: Musiker anses bli bättre på känslor, empati och samarbete. Betydligt mindre sägs om den som står helt frågande inför musik. Som inte berörs eller kanske bara uppfattar den som störande.

Få skulle säga rakt ut att en omusikalisk person är okänslig eller fungerar dåligt ihop med andra. Men nedvärderingen sitter i själva språket, där vi använder musiktermer som tondöv och taktlös för att beskriva en socialt klumpig person.

Ett ännu större problem, påpekar Peter Bryngelsson, är skammen. Att vara – eller orättvist ha stämplats som – omusikalisk kan sitta som en tagg i hjärtat livet igenom. Man känner sig utanför när andra sjunger men håller hellre tyst än riskerar att bli utskrattad. Skamkänslor sätter munkavle även på de påstått omusikaliska, de som bara hade behövt extra träning för att pricka tonerna.

Han reder också ut de kulturella och tidstypiska fördomarna. Till exempel missuppfattningen att musikalitet alltid är spontan och medfödd, en gudagåva. Här var äldre generationers auktoriteter – skolan, kyrkan – blinda för att ett barns oförmåga kunde ha att göra med bristande stimulans hemifrån.

I dag råder en skenbart mer generös anda, där det påstås att alla kan sjunga. Frågan är vad det säger om den som ändå inte kan? Falsksångare, skyll dig själv! Peter Bryngelssons analys är att samhället har rört sig från klassrelaterad skam till individuell skuldbeläggning.

En annan fördom är att musikalisk är lika med tonsäker. Det finns musiker som haft bottenbetyg i musik därför att de inte kunnat sjunga rent. Som vuxna har de kunnat ta revansch genom sin rytmiska talang – Peter Bryngelsson intervjuar en trummis med just denna erfarenhet.

Tiderna har också förändrats. Bryngelsson, född 1955, skriver om sina föräldrars barn- och ungdom som präglades av psalm, folkvisa och fosterländska sånger. Musik som kräver tonsäkerhet. Senare kom jazzen och rocken, där det var viktigare att vara bra på rytm, och så fick den välartade musiken konkurrens från den vanartiga. Artister som John Lennon, Keith Moon och Keith Richards dominerade scenen. Nu fanns musik även ”för de omusikaliska och missanpassade”, som Peter Bryngelsson skriver.

Hans bok är spännande och välskriven, en ren njutning att läsa. Men dess största förtjänst är att den ger upprättelse för alla i musikaliskt utanförskap. Du är inte omusikalisk för att du har klara luckor i din musikbegåvning eller är helt oberörd av ett stycke som får din vän att gråta av lycka. Musikalitet är ett elastiskt begrepp.

Och om du inte alls fattar grejen med musik, eller tillhör den lilla grupp som aldrig lär dig att sjunga hur mycket du än övar, så sträck på dig. Du är ingen dålig människa och du ska inte skämmas.