"Cancern har gjort det enklare att tänka att jag ska sluta vara direktor"

Det pågår vaktavlösning på Sigtunastiftelsen. För två år sedan lämnade Lars Björklund sin tjänst efter 19 år som stiftelsens kaplan. Nyligen meddelade program­chefen sedan 14 år, Dan-Erik Sahlberg, sin uppsägning. Och till våren är det Alf Lindermans tur; den 20 mars tar Helle Klein vid som stiftelsens ledare. Lindermans pensionering är känd och aviserad sedan länge.

Det är alltså både ett personligt yrkesliv, en lång chefsgärning samt ett specifikt kapitel i stiftelsens historia som ska summeras. Navelsträngen är stark.

– Jag har gett mitt liv för det här, hur ska jag kunna låta någon annan ta över? Samtidigt ser jag fram emot att få leva en friare tillvaro.

Förändrade perspektiv av cancern

Döden underlättar avskedet. Alf Linderman har cancer, på grund av behandling har den här intervjun fått skjutas upp ett antal gånger. Allt har gått bra. Men den är ändå där på ett nytt sätt – tanken på den utmätta tiden.

– När man får en sjukdom, som inte behöver men som skulle kunna vara dödlig, förändras perspektiven. Cancern har gjort det enklare att tänka att jag ska sluta vara direktor på Sigtunastiftelsen.

Alf Linderman tar emot i sitt arbetsrum. Precis som vartenda skrymsle i stiftelsens meandrande lokaler är det präglat av historien. Stadgarna från 1915, undertecknade av grundaren Nathan Söderbloms hand, ligger inbundna med skinnband i ett glasskåp. I väggarna sitter minnet från perioden då det användes som dagrum för den dåvarande skolans elever.

Stiftelsens självbild har genom alla år varit den av en mötesplats. Arbetsrummets anspråksfulla artefakter och opretentiösa funktion illustrerar två av de saker som man velat förena.

En process för att modernisera

När Alf Linderman tillträdde befann sig Sigtunastiftelsen i efterdyningarna av de år då verksamheten i hög grad kretsat kring folkhögskolan. Ett omfattande arbete inleddes för att bygga upp en modern konferens- och ­hotellanläggning. Ett kommersiellt ben, nödvändigt för ekonomin.

– När jag började här serverades till exempel alkohol via ett litet rullbord med några flaskor och ett pengaskrin. Det såg väldigt oprofessionellt ut. Jag tänkte ”vi kan inte driva hotell och restaurang utan att ha en bar”.

Någon föreslog en pub i källaren. Alf Linderman sa nej, han tyckte inte modellen passade. I dag finns en bar i den gamla entrén, den som köper ett glas vin befinner sig i rak linje mot altaret där det brinner ett rött ljus.

– Det skapar en rymd och är i harmoni med det vi är.

Ett arv att förvalta

Sigtunastiftelsen har ett förpliktigande arv. Det handlar i hög grad om tillkomsttiden. Under omvälvande samhällstransformation, då Sverige gick från bonde- till industrisamhälle, blev stiftelsen en plats för samtal mellan det nya arbetslivets dominerande krafter och en kyrka som ville ömsa skinn. Enligt Alf Linderman går det en tydlig linje från Sigtunastiftelsen till Saltsjöbadsavtalet 1938.

Arvet handlar också om de välkända författar- och diktarkonferenserna på 1930-talet, då Sveriges skrivande och tänkande elit, under framväxande krigshot, samlades för skarpa samtal om fascismen och freden.

Hur trumfar man ett sådant ­förflutet, något liknande har knappast hänt på stiftelsen ­
efter det?

– Det är svårt att se sakers betydelse när de sker, ofta ser man det retroaktivt. Tillsammans med Cemus (ett center för en rättvis och hållbar värld, startat av studenter på universitetet och lantbruksuniversitetet i Uppsala, red anm) i Uppsala lyfte vi tidigt, bland annat genom internationella konferenser, det faktum att miljöfrågorna måste ses ur ett existentiellt perspektiv, inte bara ur ett tekniskt.

I dag är det ett mycket vanligare perspektiv, menar Alf Linderman. Se bara på Fridays for future, säger han, de närmar sig miljö­frågan på just det sättet.

– Det är givetvis inte så att hela den samhällsförändringen beror på vad Sigtunastiftelsen gjort. Men stiftelsen har bidragit till utvecklingen.

Fann en arena "bortom ideologiska förträngningar"

Alf Linderman kom till stiftelsen från en karriär som religionssociolog. Han bad om tjänstledigt i fyra år från sin dåvarande docenttjänst. Planen var att komma tillbaka till universitet. Det är ändå inom akademin som de riktigt stora tankarna tänks, var Alf Lindermans inställning.

Han insåg att han hade fel. Medan akademin ofta är präglad av outtalade regler beskriver han hur han på Sigtunastiftelsen fann en arena ”bortom ideologiska förträngningar”.

Frukten av det är bland annat arbetet om förhållandet mellan kultur och hälsa, som pågick några år efter millennieskiftet. Alf Linderman hade tagit del av en undersökning om samtal och livskvalitet bland äldre, där vissa försöksgrupper hade haft konstnärliga uttryck som utgångspunkt för sitt samtal medan andra fick klara sig utan.

– Man upptäckte då att de som hade haft konsten med som en aspekt behövde mindre mängd laxermedel. Det är ett lite burdust exempel, men för mig blev det en ögonöppnare för oerhört intrikat samspelet mellan kropp och själ är.

Tillsammans med läkaren Christina Doctare och musikchefen Gunilla von Bahr genomfördes ett antal konferenser. Processen ledde till bildandet av en institution för kultur och hälsa vid Göteborgs universitet.

Besjälad miljö som är lovordad

När Sigtunastiftelsens stadgar undertecknades 1915 hade Nathan Söderblom varit ärkebiskop i ett år. Ändå startades den som en privat och från Svenska kyrkan fristående institution. Alf Linderman kallar det ”oerhört framsynt”.

2004 uppstod en hätsk debatt mellan KG Hammar, Anders Arborelius och Sten Gunnar Hedin. KG Hammar hade i en intervju sagt att jungfrufödseln kan förstås bildligt. Där gick gränsen för katoliken och pingstvännen. Känslorna var upprörda.

– Efter ett tag väcktes insikten om att parterna borde ses för ­dialog. ”Det kan vi ha, men då måste den ske på Sigtunastiftelsen”, sa Sven Gunnar Hedin. Oavsett om du är muslim, ortodox eller jude, finns någon storts tillhörighet till Sigtunastiftelsen, just genom att vi inte är ägda av någon. Sam­tidigt som det finns ett helt annat djup här än om vad du får om du konfererar på Scandic i Infra city.

Sigtunastiftelsens  ­besjälade miljö är lovordad. Många har drabbats av den. Författare, kulturpersonligheter och vanliga besökare. Det är inte enbart en välsignelse. När ekonomin och det nödvändiga kommersiella perspektivet lyfts kan den humanistiska aspekten framstå som hotad.

Tjugoett åren med Sigtunastiftelsen

De låga trösklarna till trots är miljön med sin historia också bärare av en särskild nimbus. Det är fint att ha varit inbjuden till Sigtunastiftelsen. Den som rör sig här kan utveckla både själslig mognad och andlig fåfänga.

Många gäster har med åren fått en relation till platsen. Man tänker på stiftelsen som ”sin”.

– Det är underbart och jättebra. Men det leder till att det finns de som har starka synpunkter på det vi gör.

Alf Linderman säger att han kanske själv nu blir en sådan.

– Skämt åsido. Men jag hoppas att jag även om tio år kan känna att det här är min plats.

De tjugoett åren med Sigtunastiftelsen har gett djupa avtryck på det personliga planet. Alf Linderman säger att hela hans syn på livet har utvecklats och förändrats av miljön.

– De värden jag tillskrivit stiftelsen har jag internaliserat och gjort till mina egna.