Vårt skakiga förhållande till det okända

Det är morgonen efter det amerikanska presidentvalet när jag ringer Jonna Bornemark. Intervjun som skulle skett på Södertörns högskola är flyttad till telefonledningen eftersom kraven på social distansering har skärpts.

Donald Trump och coronapandemin är två aktuella illustrationer av just det Jonna Bornemark skriver om i sin senaste bok Horisonten finns alltid kvar. Undertiteln är Om det bortglömda omdömet.

Ett nytt, okänt virus har visat på omdömets betydelse när statsepidemiologer och ministrar måste fatta beslut trots att de inte har all nödvändig kunskap. En president som gett omdömeslösheten ett ansikte får ändå över 70 miljoner röster.

Vi vet inte allt. Denna självklarhet verkar ha gjort djupt intryck på de första läsarna av Jonna Bornemarks nya bok, något hon noterar med viss förvåning.

– Kanske har de bara läst de första tjugo sidorna, skämtar hon.

– Eller så handlar det om att vi har levt så länge i falsk förvissning att vi har koll på allt, så att frågan om ickevetande till slut blivit synlig.

För det är inte ickevetandet i sig Jonna Bornemark vill diskutera utan hur vi förhåller oss till det. Det vi inte vet kan vi uppleva som ointressant eller till och med obehagligt. Med risk att vi förtränger eller underskattar det okända – trots att det är i högsta grad närvarande och aktivt.

Med Jonna Bornemarks ord: Horisonten finns alltid kvar. När vi tagit oss till nya öar av kunskap väntar en ny horisont och åter nya kunskapsöar i fjärran.

Ur kristet perspektiv är icke-vetandet snarast en kosmisk trygghetsfaktor. Endast Gud har den fulla kunskapen, och eftersom Gud är god och allsmäktig kan människan lugnt luta sig tillbaka i väntan på evighetens fullständiga uppenbarelse. I värsta fall blir då religionen en tillflykt från världen.

Jonna Bornemark ser viktiga poänger i både vetenskapen och religionens mystik och skulle helst se att de kombinerades. Vetenskapen som ständigt driver på för att vinna nya kunskaper. Mystiken som ställer frågor om vad den oändliga ovetskapen innebär för en människa, vilka följder den får för hur man bör leva sitt liv.

Inom vård, skola och omsorg används utförliga manualer och noggrann dokumentation som kryckor i ickevetandets landskap. Men ofta stjälper de mer än de hjälper. Detta tema från genombrottsboken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde återkommer Jonna Bornemark till i sin nya bok.

Och det är här hennes resonemang om omdöme kommer in. Alla vet egentligen att det professionella omdömet för till exempel en sjuksköterska är helt nödvändigt.

Men eftersom omdöme är svårdefinierat och gränsar till känslor och aningar, blir det undanträngt och osynliggjort. Skenbart lättare då att hålla hårt i manualens regelverk.

– Manualerna är goda verktyg och dåliga herrar, konstaterar Jonna Bornemark.

– De räcker inte till, eftersom de inte kan förutsäga alla nya situationer och eftersom världen är föränderlig.

Det här är något hon tycker att coronakrisen tydligt har visat på.

– När man nu ser både ickevetandets och omdömets roll så hoppas jag att man ska förstå att vi behöver utbilda för detta. Att man arbetar för att skapa miljöer som befrämjar omdöme. Inte bara håller tummarna för att de som agerar ska råka ha gott omdöme. Och inte som nu skapar miljöer där omdömet motarbetas och de professionella är rädda för att göra fel.

Som person kan man tycka att det är lockande eller läskigt med horisonter, vad avgör?

– Man reagerar olika i olika situationer. I en kreativ situation är det okända spännande, till exempel för någon som står framför en duk och ska börja måla. Utan
horisonter skulle vi inte kunna hitta nya intressen att odla.

– Men horisonten kan också vara ångestfylld. Shit, min bransch går under och jag kanske förlorar jobbet, vart ska jag då ta vägen?

– Vi behöver en ganska stor trygghet för att ta oss an horisonterna. Det är en privilegierad situation att kunna bejaka dem. Om man saknar auktoritet och makt så måste man luta sig mot andra eller annat. Därför får de professionella på en arbetsplats inte utsättas för stora yttre eller inre hot, för då får omdömet inget utrymme.

Den som gillar läkarserier (som undertecknad) och deckare (som Jonna Bornemark) har sett otaliga dramatiseringar av spänningen mellan regler och personligt omdöme. Läkaren/polisen riskerar sin licens/bricka genom att operera/klå upp en patient/misstänkt. Populärkulturen verkar extremt medveten om en konflikt det annars talas ganska lite om.

– Det är ett ständigt tema. Huvudpersonen är nästan alltid den som går mot ”the book”, vilket inte är så konstigt eftersom det är en stark, självständigt tänkande person med eget patos. Regelnissen och byråkraten är inte fokuserad på det viktiga, att möta den mänskliga situationen.

Men ibland är det sjukhuschefen med regelboken som gör rätt och huvudpersonen som går för långt?

– Jo, allting skulle förstås kollapsa om alla agerade mot regelboken.

– De här tv-programmen visar också på en individualiserad kultur, där hjälten är en enskild som hotas av kollektivet. Man kan ju vända på det och säga att regelverket är en kollektiv intelligens – men som därmed också är lite mer långsam i förhållande till den konkreta situationen.

Jonna Bornemark vill se en uppvärdering av inte bara omdöme utan också känsla, något som fått vissa debattörer att rynka på näsan. Men hon tycker att hennes resonemang har misstolkats. Rätt använd är känslan inte oinformerad utan tvärtom intelligent.

I en konkret situation där till exempel en lärare eller sjuksköterska behöver agera, skärper känslan iakttagelseförmågan och lyfter fram vad som är viktigt.

– Utan känsla har vi ingen riktning och då kan vi inte handla. Riktningen styr perceptionen och hjälper oss att sålla bort de sinnesintryck vi inte behöver.

– Kognitionsvetenskapen är medveten om detta, men där formuleras det ofta som ett problem att vi inte är helt neutrala.

Känslospråket skrämmer. Men får inte säga ”jag är rädd att” i ett styrelsemöte utan bör formulera sig: ”jag befarar att”.

– Verkligen. Man kan till och med ta bort ordet ”jag”. Jag märker själv hur jag formulerar om saker på det sättet för att det ska få större tyngd. Det finns en begreppsimperialism där ekonomism och juridisering prejar ut begrepp som språket fått från humanismen och bildningstraditionen.

Någon som alltid säger ”jag” och styrs till hundra procent av sina känslor är Donald Trump. Men hos honom är känslan inte en klok vägledare i omdömesfullt regerande, utan en egoistisk slagruta som söker bråk och bekräftelse.

Att han ändå är älskad av så många tror Jonna Bornemark beror just på känslornas nedvärdering. Vi lever i en kultur som gör en skarp åtskillnad mellan känslan och det ordnande, kalkylerande förnuftet.

Då blir en argsint och ologisk president en kanal för mångas outlevda emotioner.

– Separationen kan kännas bekväm men öppnar i andra änden upp för känslor som aldrig blir hanterade. En sorts tryckkokareffekt. Och om känslan är helt utan koppling till förnuftet, då kan man säga vad som helst och inte bry sig om demokratins grundläggande villkor.

– Bakom det här finns en kollektiv existentiell kris. Vi som kultur har levt fel. Den insikten fanns redan och läget blev ännu skarpare med klimatfrågan. Och på den krisen man kan svara antingen som Greta Thunberg: Då får vi ändra på oss. Eller som högerpopulismen: Vi vill tillbaka till den ordning som var.

Världen skriker efter omdöme: människor på flykt, isar som smälter, demokratier som vacklar. Och omdöme är inte bara en fråga för de styrande, understryker Jonna Bornemark. Demokratin byggs upp underifrån när människor tillåts vara omdömesgilla, handlande subjekt.

– Men vi behöver också ett kollektiv där vi för samtalen och där vi kan ha olika positioner. Jag tror faktiskt att demokratin behöver återvinnas för varje generation. Den måste vara en levande spelplan.