Vi prövar gudstron i döda författares sällskap

Astronomen och författaren Peter Nilson blev 60 år gammal. Författaren Sven Delblanc blev 61 och författaren Göran Tunström 62. Alla hade mänskligt sett mycket kvar att ge sina läsare.

De tre räknas som några av 1900-talets främsta författare, men de börjar alltmer falla i glömska. Deras böcker återfinns nästan aldrig i bokhandeln utan endast på antikvariat.

En sak som präglar alla tre är att de i sina romaner prövar gudstrons och den kristna traditionens möjligheter, men de gör det på väldigt olika sätt.

I en ”fantasi över tomma intet” skriver Nilson att allt som finns egentligen bara består av tomrum. Det är tomt ute i världsalltet och det är tomt inne i tingen.

Det ”enda som verkligen finns är tomma intet, ty om all materia i världsalltet skulle spridas ut skulle det bara räcka till några få atomer på varje kubikmeter rymd. Att ”allt är tomrum är i själva verket en av de mest exakta sanningar” som kan uttalas och kring detta tomrum.

Nilson berättar om den lärde diakonen Fridugis, som i ett brev till Karl den store hyllade tomma intet som ett underverk – källan till alla under i det kosmos som Gud skapade. För Fridugis var Intet det ”underbara urämne”, som Gud formade världen av, och långt senare fullföljs hans tankegångar i den ”enda riktning som är möjlig: att detta underbara Intet är likt Gud. Gud uppfyller ”den oändliga
rymden och alla ting med sin frånvaro”.

I sin roman Arken beskriver Peter Nilson ett fascinerande skeende. Huvudpersonen Benjamin levererar material till Noaks ark och lever sedan i flera tusen år innan han får följa med en farkost, som ska segla dit där tiden upphör.

Resan går längre och längre ut i universum, men till sist stannar Arkens motorer:

”Äntligen hade man seglat ut i det allra yttersta, i den allra tommaste bland tomheter. En tomhet som kanske är identisk med Gud. Denna tomhet (...) är ”onekligen släkt med Gud så till vida att den är stor och ofattbar och finns överallt, samtidigt som man med gott samvete kunde påstå att den alls inte finns”.

För Benjamin är tomrummet ”identiskt med Gud”, men en Gud som förblir en gäckande gåta.

Sven Delblanc återger i en av Hedeby-seriens böcker, den som heter Stenfågel, en myt om hur Gud skapade fåglarna till änglarnas avbild. När Gud sedan ska skapa människan och saknar material, så lyfter Gud sin hand mot skyn och förvandlar fåglarna till sten.

De förstelnade fåglarna faller till marken och människans ben byggs sedan av skärvorna från de krossade stenfåglarna. Myten fördjupar den syn på människan som är genomgående i Delblancs författarskap.

Människan bär på en dröm om en bättre värld och denna längtan har sin grund i hennes gudomliga ursprung. Kanske levde hon en gång i en harmonisk paradistillvaro, men genom syndafallet fick hon sitt öde i egna händer.

Därmed försvann också harmonin. ”En gång sten blir aldrig fågel” är ett återkommande uttryck i romanen för det faktum att människan ständigt misslyckas i alla sina strävanden efter att förverkliga den möjliga friheten.

Gud förblir en gåta, men i romanen Jerusalems natt låter Delblanc huvudpersonen Eleasar möta Gud. Eleasar tvivlar på Jesus som Guds son och i ett sista försök att återvinna tron bryter han sig en natt in i Jerusalems tempel.

Där kan han konstatera att det inte finns någon Gud, men så inträffar det oerhörda. Eleasar varseblir Gud och hör Guds röst:

”Jag är. Jag är det varande och ingen annan. (...) Jag ensam är evigt vara. Jag är före Adam, jag är efter Yttersta domen. Jag är före tid och rum, jag är sedan skapelsen förintats. (...) Jag ensam är skapande sol och evig eld. Jag ensam är.”

Så har Eleasar mött Gud, men det hjälper honom inte tillbaka till tro och förtröstan. Gud är för stor för att se människans jordiska behov (...) så ”stor att Gud ingen ingen” dyrkan och tro behöver.

Göran Tunström skriver i en av sina dikter:

I trettiosju år har jag väntat på att detta bord, stolen,/ Fönstret, förhoppningarna, gatan, vårens första svalört/ skulle förenas till ett enda ting och att det vore av Gud/ det har icke velat göra så

Diktaren förblir övergiven av Gud, men Gud återkommer ofta i Tunströms författarskap. Han skriver en bok om Jesu barn och ungdom, Ökenbrevet, och hans gestalter funderar ofta på gudstron.

I Juloratoriet är det Sidner som upplever sig stå utanför tron. Han menar att de andra är på ”insidan av tron: sedda!” Själv lever han i ett ”stort skrik” om att få vara bland dem. Längre fram får han dock en stark Gudsupplevelse:

”Då plötsligt skedde det att rakt genom min kropp gick en Värme, som var Närvaro överallt. I löven, i säden. Jag var genomskinlig som musik. Jag var ett Adagio. Jag var en av noterna, en nödvändig del av det stycke som spelades och när gräset och träden böjde sig, visste jag att det var någon som for med lätta fingrar över allt levande som över ett tangentbord.”

I en intervju menar Tunström att sådana ord som Kärlek, Nåd och Tillit får en riktning först med ”existensen av en Gudsbegrepp”:

”Då hänger de samman i ett enda stort system i stället för att rusa vilt omkring. Gud har så lite med kyrkan att göra. Han är något här inne. Centrum i förbindelsekanalerna. Länge har jag sagt: Gud har förbjudit mig att gå in i tron, han tycker att jag gör större nytta så här. Länge har jag också haft denna bild: Jag står på gatan framför en stor katedral. Utanför pågår gatuarbeten. Därför kan jag inte gå in i den. Men mitt liv har alltid haft ett centrum i denna ’gnista’. Tar man bort den, Gudsbegreppet, så faller alla riktlinjer. För vad säger då att liv är heligt?”

De tre författarna lyfter på olika sätt fram möjligheten eller nödvändigheten av en gudstro, men de är skeptiska till tron att Jesus var Guds son. Peter Nilson menar att föreställningen om Guds uppenbarelse genom Kristus är en mänsklig tankekonstruktion.

Försök att göra empirisk vetenskap av tron och påstå att människan kan ha avancerade kunskaper om den gudomliga verkligheten ter sig för Peter Nilson som något helt orimligt.

Hos Delblanc finns tanken på att människan har ett gudomligt ursprung men är ohjälpligt övergiven av den Gud som skapat henne. Det finns ingen försoning genom Kristus, utan människan är hänvisad till att på egen hand försöka förverkliga det goda och bekämpa det onda. Jesus är en profetisk gestalt, men ingen frälsare.

Göran Tunström redovisar hur han under en lång promenad funderar på om Jesus verkligen var Guds son. Han har svårt att ta till sig denna tanke, utan menar att det är väldigt många andra som gått samma öde till mötes, att offras och dö för sin övertygelse. Jesus är inte unik.

Tunström säger i ett sammanhang: ”Jag vill bort ifrån det som kallas kristendom. Vad som blir kvar vet jag inte.”

De tre författarna, som gick bort alltför tidigt, är nu nästan bortglömda, men deras texter inbjuder till fortsatt reflektion kring vem Gud och vem Kristus är.

Bo Larsson

Fotnot: Bo Larssons första skönlitterära essä publicerades den 3 december under rubriken Torgny Lindgren skrev bibliskt redan från början.