Ytliga brev men himmelska predikningar

Inte många har skrivit bättre svenska än Tegnér. Vad Goethe är för Tyskland, det är Tegnér för Sverige. Med rätta läses hans stora dikt Det eviga i Sveriges radio varje nyårsnatt. Det var en oerhörd upplevelse för samtiden att ha en sådan diktare. Man tänkte högt om dikten. Den kunde lyfta människan ur materialism till osjälviskhet och skönhet. Dikten sågs som en moralisk kraft.

Tegnér var också biskop och kristen. Kristi kyrka kan göra anspråk på att han är en av de våra. Det blir tydligt när nu verket Esaias Tegnérs kyrkliga tal (Artos) har utkommit i sitt andra band. Det första bandet innehöll kyrkoårspredikningar som Tegnér höll i de församlingar utanför Lund, där han var kyrkoherde. Det nya bandet innehåller hans avskedspredikan där, samt tal han höll som biskop i Växjö. Under de första åren där kämpade han med en depression, som bland annat tog gestalt i dikten Mjältsjukan. Ändå var han intensivt verksam i sitt nya ämbete.

Tegnér var präglad av den slappa, cyniska och ytliga andan i det sena 1700-talet. Den talar i hans brev och hans dagliga tal. I sina predikningar har han ett annat språk, Han har fullt ut hela den kristna bekännelsen. Han förkunnar inkarnationen, uppståndelsen, Kristi återkomst och himmelen – utan tvekan, också bland människor som gjorde narr av allt detta.

Han förkunnar hur Jesus har gått segrande ur graven och öppnat den för alla sina efterföljare. Han kan tala om hur Fadern utlämnade sin Son till korsets död, ja tömde ut dödens bitterhet på Sonen för att vi skulle bli befriade från den. Men Kristi uppståndelse förvandlar allt.

”Det närvarande är ej längre en förvirrad, oupplöslig gåta, det tillkommande ej mera en mörk och ryslig ödemark.” Kristi uppståndelse har vi att tacka för vårt hopp i döden, för vår tröst i livet. Det var så Tegnér förkunnade.

När han talar om prästämbetet kan han säga att prästen ska vara en tjänare i Kristi ställe, upprätthålla hans verk, tala hans ord, förkunna hans försoning. Men detta är också en lära om försakelse och uppoffring. Prästen kan inte vara sorgfri, ty det är hans uppgift att bekymra sig om det högsta och det eviga, både för sig själv och sin församling. Det var så Tegnér såg på ämbetet.

Tegnérs kamp med depressionen ger en belysning av de många cyniska uttryck – också om den kristna tron – som finns i hans brev. Men i sina predikningar tvekar han inte. Liksom Beethovens musik är en ständig kamp mot mörkret, så ter sig också Tegnérs predikningar.

CHRISTIAN BRAW