Präster tystas och upplever rädsla

Det finns ett uppdämt behov av att ärligt tala om prästers ansvar i sociala medier. Det är en slutsats jag drar efter reaktionerna på min ledarartikel Präster som skammar andra i sociala medier (Kyrkans Tidning nummer 15).

Jag är övertygad om att det diskuteras i mindre grupper, men inte som självrannsakande reflektioner på den offentliga arenan. Det räcker inte med att hänvisa till så kallade värdegrunder och etiska principer utan att också använda teologins och etikens förståelser om människans villkor som kyrkan redan förvaltar.

Hur ska det samtalet föras och vilka har ansvaret för att det görs? Var och en har förstås ett personligt ansvar, men som kyrka finns det också ett organisatoriskt ansvar som är moraliskt och läromässigt. Det handlar inte om att tysta åsikter utan om att ta ansvar för ordens missbruk. Ärkebiskop Antje Jackelén uttrycker det: ”Enstaka exempel på ovårdat språkbruk är kanske inte hela världen, men den grad­visa tillvänjningen som sker på det sluttande planet mot hatspråk är lömsk och farlig.” (Kyrkans Tidning nummer 17.) De flesta är medvetna om det lömska och farliga, men hur förhåller sig kyrkans folk till det som växer till varbölder?

Flera som hörde av sig efter min artikel uppskattar att frågan tas upp, men säger att det också finns mycket bra och konstruktivt som diskuteras i exempelvis
Facebookgruppen Prästkollegor. Så är det säkert, men behovet av att tala om hårdheten och dömandet är tydligt. De trettiotalet kommentarer som skickades eller framfördes muntligt till mig kan delas in i kluster.

• Rädsla och hot. En präst skrev att hen inte offentligt ville gilla mitt inlägg efter­som man inte vet vilka reaktioner det väcker från kolleger. En annan sa att ”tonen är så gräsligt hård mellan oss präster ibland”. En tredje att diskussionerna i prästers slutna grupper är ”tidvis påfrestande” och en fjärde: ”Det tycks vara en prästerlig sjuka att spekulera i människors personlighet och hur de ’mår’. Inte bra alls.”

Några hade varit med i Prästkollegor men lämnat eftersom de ”inte stod ut med atmosfären”. En berättade att hen som nyprästvigd gick med i gruppen men lämnade efter ett halvår på grund av ”låg nivå som en del kollegor gav uttryck för”, vilket handlade om ”hån och utpekanden. Förlöjliganden och påhopp”.

• Mobbning och skam. En präst beskrev Prästkollegor som ett ”Flashback för präster” och att den gruppen inte är det enda sociala forum där detta förekommer bland präster. En annan berättar i ett längre mejl om erfarenheter av ”grova påhopp” från kolleger när hen har haft inlägg utifrån sin kyrkliga tradition.

Det har gjort prästen mer tillbakadragen och rädd: ”Jag har gjort valet att vara med, men skriver eller kommenterar inget i dag. Varken inne i prästgruppen, eller någon annanstans. Jag har blivit lite rädd (om jag får vara ärlig) för att bli ’påhoppad’ igen av mina kollegor”. Hen beskriver erfarenheterna som mobbning.

• Mitt möjliga etiska övertramp. Några undrar varför jag lämnar ut det som folk skriver i en sluten grupp (cirka 2 000 medlemmar). Att en utomstående (jag) offentliggör inlägg kan påverka känslan av trygghet i gruppen. En annan sa att mina exempel nog är ”överilade kommentarer, kanske skrivna i affekt” och inte jämförbara med personen X:s påhopp som pågått i åratal.

En tredje präst menar att tillmälen om en prästkollega som bitter gammal man, gammal hund och tjurig gubbe uttrycker en ”intern jargong i en intern och sluten grupp” och därför inte är underlag för att diskutera prästers människosyn.

• Präster och kyrkfolk som föredömen. I detta kluster var det mest icke prästvigda, kyrkligt engagerade och prästkandidater, som hade synpunkter. En som deltar i andra sociala forum sa att hen: ”kanske trott och förväntat mig att kyrkans folk skulle vara annorlunda. Att tonen skulle vara öppnare, nyfiknare, mer fylld av nåd än på andra ställen. Att den som är del av kyrkan skulle använda sociala medier på ett annat sätt, mer ansvarsfullt, än den svärm som smutsar ner och förpestar. Så är det inte.”

Samma person frågar också: ”Hur hanterar biskopar, domkapitel eller kyrkoherdar personer som kränker och spyr galla i sociala medier? Hur pratar man om dessa frågor i församlingar och stift? Är det okej att slänga ur sig nedsättande och hatiska kommentarer på kyrkbacken eller vid nattvardsbordet till en församlingsmedlem? Sannolikt inte. Men taket för att vad som får sägas på sociala medier är högt, utan att någon modererar, tar bort och reagerar.” En annan sa: ”Präster ska vara föredömen. Precis som politiker och innehavare av andra förtroendeposter.”

Tack till alla som skrev och hörde av sig. Från en sammanställning av detta slag går det inte att säga hur präster och kyrkfolk agerar generellt i sociala medier. Men reaktionerna visar tydligt att det finns behov av samtal om nätkultur och ordens makt inom kyrkan. En sak som överraskar mig är att mina exempel inte sägs vara en tillfällighet utan att mobbning och skammande har förekommit under flera år. Vissa har valt att lämna Facebookgruppen Prästkollegor eller liknande forum och andra har stannat kvar men tystnat av rädsla för påhopp. För en person är de grova uttrycken exempel på en ”intern jargong”, men för de allra flesta som hört av sig uppfattas beteendet som både ett personligt och kollektivt problem för prästerskapet.

Susanne Wigorts Yngvesson
professor i etik Enskilda/Teologiska Högskolan Stockholm