Gemensam utbildning har uppenbara nackdelar

I slutet av förra året kom en utvärdering av Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI). Den bild som tecknades i rapporten var inget vidare. Fyra av tio alumner är missnöjda med sin profilutbildning på en övergripande nivå och var fjärde anser att utbildningen i låg grad gett relevanta och tillräckliga kunskaper. Minst nöjda är de manliga präststudenterna.

Det är bekymmersamt när kyrkans utbildning hackar. Dels utifrån en redan ansträngd rekryteringssituation. Dels då mycket av kyrkans framtid står på spel. Debatten har inte heller låtit vänta på sig. Från olika håll riktas kritik mot SKUI, bland annat i dagens KT.

Utvärderingen sätter fingret på att en hel del faktiskt har blivit bättre på SKUI. Samtidigt tydliggörs att det fortsatt är lång väg att gå.

Det var inget enkelt arv som nuvarande rektor Kenneth Nordgren fick att förvalta när han tillträdde 2018. Ändå verkar somligt alltså gå åt rätt håll, så att alumner med senare erfarenhet från SKUI är mer nöjda än dem som gått där tidigare. Nu behöver utvecklings- och förbättringsarbetet fortsätta.

Frågan är hur? Det är ingen avundsvärd situation att försöka tillgodose behoven och önskemålen hos studenterna i all deras bredd, kollegiet med dess variation och till detta kyrkostyrelsen som ger uppdraget.

Något man kan ifrågasätta är det kloka i att ha en gemensam utbildning för kyrkans olika profiler. Det finns naturligtvis fördelar med att präster, diakoner, musiker och pedagoger utbildas gemensamt, något som rapporten lyfter. Men också uppenbara nackdelar, vilket också framgår. I rapporten uttrycks ”viss uppskattning över att alla kyrkans yrkesprofiler utbildas tillsammans”. Det är svårt att tolka exakt vad ”viss uppskattning” innebär, men den gemensamma utbildningen verkar inte upplevas som omistlig.

I stället förefaller just bredden (eller spretigheten) och de olika behoven vara en del av problematiken. Kanske är det inte förvånande när behov och bakgrund ser så olika ut. Troligen skulle mer specifika och riktade utbildningar upplevas som mer relevanta. Och det är ju inte så att professionell samverkan kräver att man har utbildats tillsammans. Ekonomer, jurister och ingenjörer utbildas var för sig och förväntas sedan kunna samverka inom näringslivet. Detsamma kan sägas gälla för vården och om läkarna och sjuk- och undersköterskorna. Är kyrkan och kyrkans medarbetare i det här avseendet så annorlunda?

Jonas Eek