Granskning borde välkomnas

Oberoende om man orkar läsa avhandlingens drygt 700 sidorna eller inte, finns det ett par punkter att lyfta fram i det som hänt. Också för Svenska kyrkans räkning.

Oenighet. Detta är inte första gången som en betygsnämnd är oenig eller som akademiska forskningsresultat leder till livlig debatt. Skiljaktigheter är en del i vetenskapligt samtal och process.

Är det något vi på bred front fick lära oss under pandemin är det väl just det: experter tycker olika. Det var en nyttig påminnelse att vetenskapsmän, trots samma grundutbildning, liknande forskningsbakgrund och närbesläktade befattningar, kan landa i olika slutsatser. Och om det saknas självklara svar i frågeställningar om munskydd och flockimmunitet kan liknande osäkerhet, i väl så hög grad, gälla inom samhällsvetenskaperna. Oenighet behöver alltså inte vara något indicium åt ena eller andra hållet.

Känslighet. Det är uppenbart att det ämne som Sameh Egyptson tagit sig an är känsligt. Det är laddat att undersöka hur långtgående inflytandet från radikala muslimska grupper är i vårt land. Det är enkelt att se hur sådan forskning kan kidnappas för diverse syften. Samtidigt bör inte sådan känslighet avhålla forskare från att studera ämnet. I förlängningen kan man därför, istället för den kritik som riktats mot Lunds universitet, snarare ge universitetet en eloge för att man tar sig an ämnet. Fenomenet borde ju, trots allt, vara angeläget att belysa. Desto mer pinsamt är i så fall de svårigheter man tydligen hade att finna en opponent till disputationen. Något som Johan Hakelius raljerat över i Fokus:

”Professor efter professor, docent efter docent ursäktade sig. De hade tvättstugan, eller skulle tvätta håret just den dagen, antar man. Fegheten firade triumfer. Så mycket för öppen debatt och akademisk frihet” (14/2).

Etik. God forskningsetik är angeläget i all typ av forskning. Ju känsligare ett ämne är, desto större etiska hänsyn behöver naturligtvis tas. Också här har det riktats massiv kritik mot Egyptsons forskning. Och nog kan det tyckas känsligt och potentiellt farligt att, såsom görs i avhandlingen, peka ut enskilda personer i sammanhang som dessa. Men här får framtida utredningar avgöra huruvida Egyptson och hans handledare har valt fel forskningsvägar eller inte.

Samarbeten. För organisationer som Svenska kyrkan borde forskning av den här typen vara välkommen. Religionsdialog är ett område som vuxit de senaste tjugo åren. Det är en verksamhet som är central i flera avseenden, både för kyrkan själv och för vårt mångkulturella men segregerade land. Däremot kan det vara svårt att avgöra med vilka dialogen bäst sker. Det är angeläget att belysa vilka de samarbets- och samtalspartners man har ytterst representerar. Alldeles särskilt i projekt som kyrkan själv initierar och finansierar. Granskningar bör alltså välkomnas.

Kanske finns en historia att lära av. För tiotalet år sedan initierades i Växjö stift en konferens om östtyskt spionage inom Svenska kyrkan under kalla kriget. Man ville kartlägga hur östtyska spioner använt sig av Svenska kyrkan för att kontrollera avhoppare från DDR, bland annat genom vänstiftsrelationer. Det framkom att människor i kyrkan troligen dragits in i verksamheten utan att begripa det. Vikten av försiktighet och medvetenhet kring vilka man väljer att samarbeta med underströks. Det är lätt att som kyrka förvandlas till nyttig idiot. Det gällde då och det gäller fortsatt. Därför är granskningar och debatter välkomna.

En som också välkomnar debatten i spåren av Egyptsons disputation är sociologen Evin Ismail. Hon har disputerat på en avhandling om islamism och antisemitism. Hon levererar en allvarlig maning, att lyfta in fler mainstream-muslimer i samtalet: ”Tyvärr illustrerar dock debatten kring avhandlingen att den breda majoriteten sekulära och liberala muslimer i Sverige även fortsättningsvis kommer att få agera slagträ mellan de antimuslimska krafterna och de islamistiska grupperingarna” (SvD 10/2).