Är Svenska kyrkan fortfarande en episkopal kyrka?

Det är skarpt läge nu.

Är Svenska kyrkan fortfarande en episkopal kyrka? Allt sedan skilsmässan mellan kyrka och stat har kritiker mot kyrkoordningen då och då rest den frågan. Man tycker att ämbetslinjen på olika sätt har retirerat, eller tryckts tillbaka, till förmån för tjänstemän och förtroendevalda. Det är inte sällan den strida strömmen av utköp av präster som aktualiserat frågan.

Enligt fackförbundet KyrkA är ett av de största arbetsmiljöproblemen inom Svenska kyrkan den osunda maktkampen mellan förtroendevalda som önskar skaffa sig inflytande som inte tillkommer dem från kyrkoherdar. Till detta kommer att biskop och domkapitel i realiteten har mycket lite att sätta emot när förtroendevalda lokalt vill bli av med kyrkoherdar, trots att dessa som vigda står under biskopens tillsyn.

Den situation som nu uppdagas i Härnösands stift, med en biskop sjukskriven av arbetsmiljöskäl och en stiftsstyrelse som ämnar köpa ut sin egen biskop, går ändå utanpå det mesta. Bakgrunden är att arbetsmiljön på stiftskansliet i Härnösand länge tycks ha varit undermålig. I den skrivelse som de lokala skyddsombuden har gjort, lyfts ett antal problem med stiftskansliets bristande ledningsfunktion.

En orsak är de konflikter som föreligger dels mellan biskop och stiftsdirektor, dels mellan biskop och förtroendevalda i stiftsstyrelsen. De båda konflikterna har det gemensamt att det är den av kyrkan vigda biskopen som verkar hänga löst. Vad är en biskopsvigning egentligen värd gentemot en tjänstemans anställningstrygghet eller de förtroendevaldas mandat och möjligheter?

Rent formellt kan en stiftsstyrelse inte avsätta en biskop. Det kan bara Ansvarsnämnden för biskopar göra. Däremot kan styrelsen avsluta biskopens anställning. Frågan är var man hamnar då?

Det har visserligen skett tidigare. År 2010 lämnade Sven Thidevall sin tjänst som biskop i Växjö efter en konflikt med stiftsstyrelsen. I det fallet slöts en överenskommelse och Thidevall flyttades till kyrkans nationella nivå. De beskyllningar som riktades mot honom den gången var dock av en annan art och kaliber än de som nu riktas mot Nordung Byström. I de lokala skyddsombudens rapport, som visserligen bara är en bild av läget, berättas att Eva Nordung Byström ”ibland agerar på en för detaljrik nivå” samt att hon ”i vissa situationer agerar för snabbt”. Inget av detta borde kunna vara grund för uppsägning. Istället är den bild som framkommer att biskopen motarbetas, i det att hon ”undanhålls information” och ”inte bjuds in” till viktiga möten och sammanhang.

I ett gemensamt uttalande uttrycker också kontraktsprostarna i Härnösands stift ”sitt osvikliga stöd” för sin biskop och sin oro över kyrkans episkopala linje. De poängterar det stora förtroende som biskopen har bland olika medarbetarna ute i stiftet. Prostmötet efterlyser att stiftsstyrelsen tillsätter en utredning och vidtar åtgärder. Prostarnas tydliga ställningstagande för sin biskop förstärker grundfrågan om kyrkans episkopala identitet.

Nå – är Svenska kyrkan fortfarande en episkopal kyrka? Det enkla svaret är naturligtvis att Svenska kyrkan är episkopal eftersom det är en kyrka med biskopar. Kyrkoordningen slår fast att kyrkans ”episkopala struktur kommer till uttryck i att det finns en biskop i ledningen för varje stift”. Men vilka är det som i realiteten leder stiften? Det finns flera exempel på när biskop och domkapitel körts över av andra kyrkliga aktörer och nivåer. Och det som nu utspelar sig i Härnösand eskalerar problemet till en ny nivå som ställer allvarliga frågor in mot kyrkans ordning och identitet.

Om stiftsstyrelsen i Härnösand avslutar biskop Eva Nordung Byströms anställning uppstår ett oklart läge. Hur agerar till exempel de andra stiftens biskopar? Ett mardrömsscenario är att vi får ett defensivt och räddhågset biskopsmöte.

Det är skarpt läge nu.

Jonas Eek