Samhälle på väg tillbaka till förkristna föreställningar

I maj presenterades en rapport där det framkom att var femte svensk tror på paranormala fenomen. Tjugo procent av befolkningen verkar alltså omfatta föreställningar som kan handla om horoskop, ett sjätte sinne hos människor eller att det går att få kontakt med de döda. Nyheten fick ett brett genomslag. Och det stora medieintresset tyder på att resultaten skulle vara överraskande.

Men många av oss som sysslar med tro och teologi var kanske inte lika förvånade som landets nyhetsredaktioner tycktes vara. Om man är van att möta människor i olika faser i livet vet man att det finns gott om trosföreställningar representerade i vårt samhälle. Och mer specifikt, den utfasning av kristen tro som skett och sker i vårt samhälle öppnar naturligtvis upp för andra livsåskådningar. Det är ju inte så att människans religiösa behov eller andliga längtan försvinner bara för att man försöker göra sig kvitt kyrkan.

En av forskarna bakom studien om den paranormala trons utbredning menade just detta. I radions Studio 1 (8/5) la Sebastian Lundmark på SOM-institutet fram hypotesen att eftersom Sverige är ett så sekulariserat land (läs: kristendomen har blivit allt svagare) har det ”öppnat upp ett tomrum” bland befolkningen som lett till en ökad tro på paranormala förmågor. När kristendomen bekämpas och marginaliseras öppnar det alltså upp för andra trosföreställningar.

Den som har läst den franska filosofen Chantal Delsols bok Kristendomens slut som västerlandets samhällsbärare (Norma 2021) känner igen resonemanget. Den postkristna kulturen blir inte rationell eller religionslös. Istället blir den förkristen, menar Delsol. ”Slutet på kristendomen följs varken av ateism eller nihilism utan av nya myter och idéer”, skriver hon. Eller snarare nygamla. För vad vi ser är ett cykliskt återvändande till de källor som föregick det judiskt-kristna. I vårt fall hedendomen.

Delsols poäng är värd att ta på allvar. Den civilisation som kyrkan under sexton sekler har byggt i Europa håller nu på att slockna. Och den kommer att ersättas av en kultur som kommer vara hednisk snarare än religionslös.

I ljuset av den tesen kanske vikingasekten Gudalandet i Hova, inte bara är en skruvad kuriositet, utan ett tecken i tiden. Göteborgsposten skriver om en grupp människor som har inrättad ett vikingating med målet att avskaffa vårt rättssamhälle, bland annat genom att hota folkvalda med avrättningsplatser, snara och yxa (17/6). Snacka om ett cykliskt återvändande till förkristen tid. Och helt ärligt: är det någon som blir särskilt sugen på medeltidsveckan i Hova?

För kyrkans del förändras förutsättningarna. I Europa har kyrkan varit mer eller mindre statsbärande eller civilisationsskapande ända sedan kyrkomötet i Nicea 325. Nu är vi i en tid som kanske påminner mer om tiden före kejsar Konstantins dekret om kristendomen som statsreligion.

I en sådan tid är det avgörande att damma av den klassiska dogmatiken och peka på trons komplexitet. Att tro är både en akt (fides qua) och ett innehåll (fides quae). Tron har ett innehåll på vilket den förtröstar.

Det innebär att kristen tro kräver ett tankens språng – ett så kallat leap of fatih. Det är den akt av tillit och självuppgivelse som krävs för att kasta sig ut på hundra famnars djup. Men kristendomen rymmer också ett innehåll, en rationalitet, ett mönster att dechiffrera. Teologin hänger ihop och kyrkan tror inte på vad som helst. Och detta trons innehåll har bidragit till en rad institutioner i vår civilisation, såsom universitet, sjukhus, skolor och fattigvård.

Det är viktigt att se, att när kristendomen marginaliseras riskeras också en rad av de värden som byggt vår civilisation. Här har kyrkan en viktig roll att spela som vittne och som förebild, menar Chantal Delsol.

Och utan att luta mig alltför tungt åt Frej, Freja och fruktbarhet vill jag ändå önska dig en riktigt glad midsommar!