Den glada dödskallen kännetecknar brodösen

Den är en skattkista, textilkammaren på Historiska museet i Stockholm. Stängd för allmänheten men platsen för forskare, textilvårdare och en och annan församling som kommer hit för att titta på sitt kulturarv. Flera av de historiska textilier som vårdas och förvaras här tillhör Svenska kyrkan. 

Här har också textilvetaren Saga Loxdal vistats den senaste tiden. 

Skälet är ett antal mer än tre hundra år gamla broderier.

– Titta här, säger Saga Loxdal och pekar på ett sammetsplagg, framtaget av antikvarie Maria Neijman inför Kyrkans Tidnings besök.

Dödsskallen

Framför oss hänger en mässhake från Nävelsjö kyrka. Den är sydd 1699. Tyget som en gång var rött har färgats ur. Blommorna, de tredimensionella figurerna, läggsömmen i guldgarn… Inslagen är typiska för sin tid. 

Men på mässhaken finns också något som skiljer ut den från andra i genren, nämligen en väldigt glad dödskalle. Det är den som gör att man vet att broderiet är sytt av Helena Larsdotter Lindelia. 

Vilket i sin tur är det riktigt unika: En namngiven kvinnlig brodös från 1600-talet. 

Korsfäst med ett leende

Denna Helena Larsdotter Lindelia var länge höljd i dunkel. Broderiernas ursprung angavs till ”Smålandsateljén”. Först på 1970-talet upptäcktes hon av textilhistorikern Inger Estham, som parallellt med synliggörandet samtidigt lade grunden till en lätt nedsättande syn på Helena Larsdotters Lindelias formspråk. 

Förutom de glada dödskallarna broderade Helena Larsdotters Lindelia också ofta den korsfäste Jesus med ett leende. 

– Hon har skrattats åt för sin naivistiska stil. Man har tänkt att Helena Larsdotter Lindelia nog inte riktigt klarade av att rita eller brodera figurer. Själv tycker jag att hon är oerhört skicklig, säger Saga Loxdal.

Det var under en föreläsning som Saga Loxdal fick syn på Helena Larsdotter Lindelias broderier. En bild på den iögonfallande dödskallen svepte förbi och väckte nyfikenhet. Genom sin nyskrivna examensuppsats vill hon tvätta bort den förklenande stämpeln när det gäller Helena Larsdotters Lindelias stil.

Ett yrke för män

Saga Loxdal har också velat öka kunskapen om hennes liv. Det har inte varit lätt. Dödsåret 1710 är dokumenterat men födelseåret okänt. Helena Larsdotter Lindelia verkade i trakterna runt Eksjö 1682–1710. Saga Loxdal har lagt ett släktrelaterat pussel och för fram teorin att Helena Larsdotter Lindelia var prästänka – därav hennes möjligheter att få tillgång till en yrkesbana som annars bara var öppen för män. 

”Pärlstickare” kallades de manliga broderarna och utgjorde ett eget skrå, med de regler och den status som följde. Kvinnor broderade traditionellt inte för kyrkan eller andra offentliga sammanhang.

Ett femtiotal av Helena Larsdotter Lindelias broderier finns kvar. Rutinerna kring bevarandet är i sig en snabbkurs i ­textilhistoria och slår undan benen på föreställningen om reformationens utrensningar.

– Även om reformationen var genomförd lät man de gamla broderierna få ett nytt liv. Textilier med helgonmotiv återanvändes, säger Saga Loxdal där hon står bredvid ännu en sömnad av Helena Larsdotter Lindelia, denna gång en renoverad mässhake från Eksjö. 

Återanvändningen

Mässhakens ursprungliga broderier är från 1400-talet, sannolikt har de en gång suttit på en korkåpa. Förutom Johannes döp­aren är tre helgon avbildade och ”uppfräschade” på 1600-talsmanér i Helena Larsdotter Lindelias stil.

– För mig är återanvändningen ett uttryck för att helgonen inte hade så stor betydelse längre. De hade förvandlats till ett slags ofarligt kulturarv som man ville bevara av mer historiska skäl, ­säger Saga Loxdal.

Många hundra år senare, nu är vi framme vid vår egen tid, var tongångarna andra. På 1940-talet ville man återställa de kyrkliga textilierna till hur de såg ut när de först tillverkades. En renovering som gjordes på 1600-talet var inte så mycket värd jämfört med det medeltida ursprunget. Därför sprättades också en del av Helena Larsdotter Lindelias broderier bort på ett par mässhakar från Madesjö. 

– I dag hade man aldrig gjort så, säger Saga Loxdal. 

I dag hade man inte heller gjort som församlingen som 1988, i samband med återinvigningen av en renoverad kyrka, lät prästen bära en av de medeltida mässhakarna. 

– Det har hänt väldigt mycket på kort tid när det gäller kyrkans kunskap om äldre textilier. 

Helena Larsdotter Lindelia broderi

Sedan 1970-talets upptäckt av Helena Larsdotter Lindelia sprättas inte längre hennes broderier bort. Numera har konservatorerna kunskap om hennes produktion. 

När man i samband med utställningar ansöker om att få använda någon av hennes mässhakar, brukar det särskilt noteras att de är broderade av just Helena Larsdotter Lindelia. 

Antikvarie Maria Neijman visar de utdragbara lådorna i textilkammaren. Förvaringen i församlingarna håller kanske inte riktigt samma klass. Men liggande förvaring, i skåp gjorda av en viss sorts trä som förhindrar nedbrytning, är ändå gängse, förklarar hon. Landets länsstyrelser kontrollerar och säger till om förhållandena är sådana att föremålen borde tas hand om av ett museum. 

Vad förstår 2000-talets betraktare av effekten av ett barockbroderi? Hur kändes det att följa prästens mönstrade korkåpa med blicken i en tid då bilder och konst var något man kanske enbart mötte i kyrkan, och inte som i dag, via skärmar och massmedier dygnet runt?

Dödskallarna är fortfarande ett mysterium

Trots det begränsade utbudet fanns både kunskap och konsensus, förklarar Maria Neijman. Alla visste hur en ängel var utformad. Likaså enhörningar och lejon, trots att det rör sig om en fantasifigur respektive ett djur som ingen på våra breddgrader någonsin hade sett.

Lika begriplig var dödskallen, ofta placerad nedanför krucifixet. Ett memento mori-motiv i syfte att väcka betraktarens eftertanke över det ändliga jordelivet.

Men att de ler? För Saga Loxdals del är de glada dödskallarna fortfarande ett mysterium. Hon har undersökt alla dödskallar som Helena Larsdotter Lindelia broderat och som finns bevarade, och jämfört med andra från samma tid. 

– Det finns ingen annan som har leende dödskallar. Jag har också tittat på leenden i  ­kyrkliga bilder i allmänhet. Då kommer man tillbaka till medeltiden, till exempel till ­Albertus Pictor som gjort den ­välkända ­leende schackspelaren i Täby kyrka. Men han har mer av ett hånfullt grin.

Saga Loxdal tänker högt. Kanske är det vi som feltolkar Helena Larsdotter Lindelia?

– Hennes dödskallar kanske inte alls ler. Tänk om det är så att de grinar elakt emot oss.