30-talsverk med skrämmande aktualitet

Sven X-et Erixons omslag till mappen Humanitet, med 17 grafiska blad av tio konstnärer, publicerades i oktober 1933. En imponerande snabb och direkt reaktion på Hitlers maktövertagande samma år. Albin Amelin var drivande mot krig och fascism, för mänsklighet och demokrati. Dagens ­Nyheter spådde att fränheten skulle få tyska ”legationen att protestera”. Året efter gav Clarté ut tidskriften Mänsklighet med bild och text av tidens radikaler Bror Hjorth, Vera Nilsson, Moa Martinsson, Eyvind Johnson med flera. Stoppad av Pressbyrån efter två nummer, för dess ”låga kvalitet”.

De skakande bilderna av ­krigets ohyggliga ansikten är ­utgångspunkt för ”Humanitet – konstens kraft i svåra tider”, som nu visas på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. En utställning med oförutsedd men skrämmande aktualitet.

Politisk, konstnärlig och samhällelig komplexitet under perioden 1922–45 gestaltas med ett hundratal verk av Vera Nilsson, Sven X-et Erixson, Bror Hjorth, Albin Amelin. Alla engagerade i strömningarna av modernitet, internationalism, antifascism. Rumsligt möter Bror Hjorths ickevåldsapostel Gandhi i dörren, följt av arbete och familjeliv. Vera Nilssons vardagar med barn. Amelins porträtt av hustrun. Övervåningen berättar om resor i världen. Liv i fred.

Vera Nilssons Gata i Malaga är genial. Gatubarn, föräldralösa efter spanska sjukan, dansar för män, för pengar. I de grafiska bladen används den nakna kvinnokroppen som metafor för utsatthet. I salarna berättas det ordlöst om krigets övergrepp på kvinnor och barn. Brännpunkten är bottenvåningens förtätade bilder av kriget. Växelvis korsas ofrånkomligen dået med nuets ukrainska verklighet.

Profetisk är X-ets varning Hatets bro, 1935 och Amelins varsel om besinningslöst våld i Rashygien, samma år. Kraften i soldaternas piskrapp är kännbar. Sanktionerat och under överinseende av en inramad Hitler, med tätt sittande ögon. Överrumplande lik Putin.

Med biblisk klang utslungar X-et titeln till målningen från 1944: Förbannad vare du som icke förbannar kriget. Krigets skadade överlevare i randiga kläder, i ett oändligt panorama, med stumma, slocknade blickar.

Mästerligt fångar Amelin i Sommaren, 1943, instängdhetens spända, tigande trötthet. Fyra kvinnor, fyra barn, olika åldrar. Skyddade, sammansvetsade i ett trångt mörkt utrymme. Återhållen sorg i svalt lila. Hucklen och sammanbitna ansikten. Ett lindat spädbarn, en liggande åldring svept i tyger. En kvinna och ett barn vilar sittande med slutna ögon. Ett barn matas. En pojke med lyssnande blick. Vaksamma ögon. En kanna vatten, ett gevär, ammunition. Människans basala behov under krigets outhärdliga villkor.

Vart tog ”Aldrig mera krig” vägen?

Annika Nordin