Med en dansk mamma kom HC Andersens sagoskatt tidigt till Catharina Segerbank, kyrkoherde i Sankt Johannes församling. Att få till 24 berättelser, en för varje dag i kalendern, tog sin tid, men var inte svårt, säger hon. Berättandet har följt henne hela livet.
– Adventskalendern blev så uppskattad i fjol, att jag fortsatte skriva 24 nya texter även i år. Om vi gör det här nästa år igen, vilket jag hoppas, kan man säga att vi skapat en ny tradition.
Byrån är inköpt på ett stort möbelvaruhus och siffrorna som sitter på varje låda är psalmsiffror.
I lucka 19 står att läsa i berättelsen: "Varje dag, så här några veckor före jul, skickar vi och tar emot julkort i pappersform eller digitalt. Ofta är just julkortet det sista som finns kvar av en vänskapsrelation. Vänskap är en sorts kärlek. Någon har sagt, att vänskapen är kärlekens lillasyster."
Mot slutet av texten uppmanas vi fundera över vad som kännetecknar en riktig vän och i lådan ligger julkort som besökaren får ta hem för att skicka till någon.
I Marias lucka finns en vacker Mariamedaljong från Spanien och Catharina Segerbank skriver:
"Var inte rädd. De tre orden skulle jag vilja säga till dig som känner dig rädd för olika saker i livet. Och de tre orden skulle jag vilja säga till dig som är rädd för döden."
Och så får vi med oss några funderingar: Vad har du för relation till Maria, Jesu mor? Hur kan du göra i ditt liv för att vara mindre rädd?
Varje dag publicerar församlingens kommunikationsansvariga Jessica Mossberg berättelserna både på Facebook och Instagram, vid sidan av att finnas i fysisk form i lådan – att ta med sig berättelsen hem för att reflektera en stund, tända ett ljus, i kyrkan eller hemma, kan kanske göra den svåra tiden som många lider av nu under pandemin lite lättare.
Det hela började 2013 när Catharina Segerbank arbetade i Svenska kyrkan i Frankfurt. Där fanns 24 kristna samfund som tillsammans gjorde en jättestor kalender på centralstationen i Frankfurt där 400 000 resenärer passerar varje dag.
– Vi stod där vid vår lucka och bjöd på kaffe och Zimtschnecke och berättade om Svenska kyrkan. Tyskar tycker ju mycket om svenskar och svenska traditioner så det var ganska många som stannade till hos oss. Det lustiga var ju att det var just 24 kristna samfund i Frankfurt och den här stora kalendern var väldigt uppskattad.
Varför inte prova på även här hemma, tänkte hon i fjol. De 24 luckorna står i en lugn vrå i kyrkorummet där man kan slå sig ner, äta en mandarin, dricka en kopp kaffe och, om man vill, prata en stund med någon som är där.
– Vi har alltid bemannat varje dag nu när kyrkan är öppen. För ensamheten är stor. Trösklarna in till kyrkan är ibland lite höga, men jag hoppas att vi gjort det enklare att kliva in här. Jag säger som i lucka 16 där ett handtag ligger: Kanske måste man våga trycka ner handtaget. Allting är kanske inte så låst som man tror. Ibland handlar livet om att våga.
