Allt hårdare tryck på Svenska kyrkan i Paris

Komminister Tua Sällströms telefon plingar till. En grupp afghanska flyktingpojkar som nyss anlänt från Sverige är vid Eiffeltornet. De skriver att de kommer till församlingen när den öppnar om några timmar.

– De är säkert jättetrötta och hungriga, säger Tua Sällström.

– Resan från Sverige är lång, särskilt om man reser med rädsla att bli upptäckt. Vi öppnar tolv, då är fikavagnen dukad. Vi får berätta vad vi kan erbjuda.

Hon suckar, men är ändå full av energi. Innan så många kom kunde de afghanska pojkarna duscha i källaren och tvätta kläder. Men både tvättmaskinen och duschen gick sönder så församlingen var tvungen att säga nej.

Den stora utmaningen, säger Tua Sällström, är att en del kommer med felaktiga förväntningar på vad Svenska kyrkan i Paris kan hjälpa till med. Församlingen kan inte erbjuda boende som är killarnas största behov, inte längre ta emot Swish till enskilda personer eftersom de franska revisorerna inte godkänner det. 

– Vi är jättetacksamma för att församlingar och enskilda hemma samlar in pengar till oss, via kollekt och gåvor. De hör av sig och säger: ”Nu har ett gäng pojkar som varit mycket hos oss fått avslag och är på väg till er.” De kanske är döpta i församlingen i Sverige, kanske har bott länge i svenska familjer och gått i svensk skola.

– Men det är begränsat vad vi kan göra och vi vill inte att killarna ska ha fel förväntningar på oss, säger hon och radar upp en del av vad församlingen kan erbjuda: adresser till duschmöjligheter och tvättautomater, språkhjälp och språkkafé, kontaktnät med andra i samma situation, fika och smörgåsar, mediciner, kläder, samtalsstöd, praktisk hjälp som postadress, ett kristet sammanhang för dem som är kristna och kanske främst – en reträtt från gatan i en lugn och trygg miljö.

Kyrkans Tidning besöker församlingen för tredje gången på drygt ett år för att följa konsekvenserna av svensk flyktingpolitik.

När asylavslaget, efter ett par år av anpassning till det svenska – i Blomstermåla, Borlänge eller Stockholm, kommer, återstår utvisning till Afghanistan där de flesta ensamkommande aldrig bott. För det här är främst hazarer som är afghanska medborgare, men som sällan bott i Afghanistan.

Innan kyrkan stänger klockan 17 har just i dag närmare 50 rotlösa, många gånger hemlösa, unga tillbringat några timmar i församlingen, vilat och känt gemenskap med andra i samma situation.

Numera är Tua Sällström mest erfaren i flyktingarbetet i församlingen sedan flyktingsamordnaren Sara Brachets projektanställning tog slut. Tua har klivit fram och tagit itu med organisationen kring flyktingmottagandet. För det är på exakt planering av knappa resurser som det hänger om verksamheten ska fungera.

– Vi tror att det är konsekvenserna av den nya gymnasielagen som gör att så många kommer nu. I drygt ett och ett halvt år har flyktingströmmen gått upp och ner. Nu är det många, men vi tror att antalet ska minska till nästa sommar. Då borde avslagen på gymnasielagen ha gjort att Sverige så att säga tömt landet på den här gruppen, säger Tua Sällström.

Kristina Hallström, tillförordnad kyrkoherde till årsskiftet, leder verksamheten i församlingen.

– Den här speciella situationen är något nytt för mig. Vi har delat upp oss så att vi har våra olika ansvarsområden, jag, Tua och den nyanställda församlingsassistenten. Jag har haft kontakt med den här församlingen tidigare och det är väldigt speciellt med Svenska kyrkan i Paris. Jag är inte mycket för Eiffeltornet och sånt, det är själva församlingen som är Paris hjärta för mig.

– Det här med flyktingarna var något som bara hände, fyller Tua Sällström i.

– Vi tar ansvar som kyrka och gör allt vad vi kan för att de här unga människorna ska få ett så bra mottagande som möjligt. Men vi måste också försöka arbeta så att vi inte går sönder, vi som jobbar i församlingen. Att Sara, vår tidigare flyktingsamordnare, jobbar gratis för oss känns inte bra.

Tua Sällström försöker ibland uppvakta olika organisationer för att be om extrafinansiering för flyktingverksamheten, men säger att hon saknar den tid som krävs för att hinna med att söka pengar.

Som ordförande för kyrkorådet får Annika Stiernstedt ofta frågor om flyktingarbetet. Hon tycker att medlemmarnas engagemang och förståelse i stort har varit positivt från start, mycket tack vare att personalen hanterat det hela rätt.

– Svenska kyrkan i Paris har fått en ny identitet, säger Annika Stiernstedt.

– Det har blivit en väldigt varm kyrka och den uppskattning vi får från de här killarna är väldigt stor. Många har fått upp ögonen för flyktingproblematiken. Men jag ska inte sticka under stol med att det ibland har varit en del frågor om det här tar resurser från församlingen. Men det gör det inte.

– Vi bär upp detta tillsammans och stöttar varandra, kyrkorådet och arbetslaget. Samarbetet gör att vi klarar av den här stora ansträngningen. När vi i framtiden kommer att se tillbaka på den här tiden kommer vi att vara stolta. Vi var en församling som gjorde något, säger Annika Stiernstedt.

Under nio månader projektarbetade svenskan Sara Brachet, bosatt i Paris sedan många år, som halvtidsanställd i församlingen där hon strukturerade upp arbetet med flyktingarna. Bland annat startade hon ett uppskattat språkkafé där svenskar lär ut franska till afghanerna för att rusta dem för ett liv i Frankrike.

Före sommaren var pengarna slut och Sara Brachets anställning upphörde. Men de afghanska pojkarna fortsatte att komma och behoven växte. Nu arbetar Sara Brachet här igen som huvudansvarig för språkkafét. Ideellt utan lön.

Mellan intervjuer med fransk radio och tv, som uppmärksammat situationen efter en stor artikel i Le Monde nyligen, och samtal med killarna hinner Kyrkans Tidning byta några ord med Sara Brachet. Hennes engagemang sträcker sig långt utanför fredagens språkkafé under två timmar.

Hon har precis bett en av de ideella svenskorna i språkkafét att översätta en överklagan från svenska till franska. Själv tog hon två översättningar som hon ska hinna göra över helgen.

– Jag kan bara inte lämna det här. Behoven är så stora, säger hon. Min hjälp behövs, men det är klart, det är ganska fattigt just nu. Jag hinner inte med mitt vanliga deltidsjobb.

För att hålla bättre koll på vilka flyktingpojkar som kommer till Svenska kyrkan i Paris tar Sara Brachet namn och sociala medier-uppgifter. I dag håller hon kontakt med ett par hundra personer, antingen via Facebook, telefonen eller på plats i församlingen. Många mår dåligt.

– Det är så mycket oro och förtvivlan. Alldeles nyligen inträffade det som vi länge fruktat. En av killarna blev tagen till förvar. Han skulle sättas på flyget till Sverige morgonen därpå för att sedan bli utvisad till Afghanistan. Men när han sa nej till att gå ombord på planet med tvång fick han åka tillbaka till förvaret. Vi vet inte vad som kommer att hända med honom nu.

Reza har kommit till språkkafét. Han är glad över att det är fredag då han får möjlighet att plugga franska och han ser fram mot högmässan på söndag. Då sköter han ljudet i mässan och sätter upp psalmsiffrorna. Han läser gärna en text också.

– Jag fick frågan i somras om jag kunde jobba lite och jag blev så glad. Jag hoppas att jag får uppehållstillstånd här och äntligen kan börja leva på riktigt. Att få komma hit till församlingen betyder så mycket för mig.

Tua Sällström pratar med de pojkar som kom tidigare på dagen till Paris. Hon känner som vanligt vanmakt över att de antagligen måste sova på gatan. Så småningom kommer flyktingarna in i det franska systemet, som att ansöka om boende, men det kan ta tid.

Ännu en fredag går mot sitt slut. Fikavagnen har tömts några gånger och de ideella fransklärarna börjar samla ihop sina papper. Nästa fredag är det nya lektioner.

Vi fångar in Tua Sällström i hennes snabba rörelser mellan alla människor och olika uppgifter.

Hur skulle du beskriva situationen?

– Vi har svårt med bemanningen. Vi räcker inte till för att klara den här situationen. För någon vecka sedan levde de här killarna i Sverige och gick i skolan, nu är de rädda och fryser i ett land där de inte kan göra sig förstådda. Det diakonala behovet är oerhört stort. Vi frågar oss hela tiden om vi som kyrka skulle kunna göra ännu mer.

Vad önskar du för församlingens del?

– Det vi gör är en av kyrkans fyra huvuduppgifter, diakoni. Det här är en tillfällig humanitär kris och vi klarar det inte som det är nu. Vi behöver mer resurser. För pojkarnas, församlingens och arbetslagets skull. Så enkelt är det.