Jonathan Johansson talar klarspråk om att alla är syndare

En dag dyker plötsligt en tavla gjord med ett väldigt specifikt manér upp i annonsflödet på Hemnet. Eftersom jag varit hemma hos säljaren känner jag igen bilden och vet att lägenhets­innehavaren heter Jonathan Johansson. Mitt i den gentrifierade stadsdelen med dess skenande bostadspriser hänger den, som ett eko från väggarna i många av 1970-talets frikyrkohem.

Lägg därtill skälet till lägenhetsförsäljningen och du har ­ingredienserna till Jonathan ­Johanssons artistiska universum på ett fat: Senkapitalismens tomhet och tyngd. Tron och de kyrkliga rötterna. Livet som färsk tvåbarnsfar.

Den nya plattan är särskilt färg­ad av det senare. Den sedvanliga johanssonska undergångsstämningen har fått sällskap av något annat.

– Förra plattan var en ökenvandring. Efter att ha grävt den grop som kallades Scirocco tänkte jag att nu kanske man skulle bygga ett litet sandslott i stället.

Scirocco är namnet på förra skivan. Om vi får leva heter den nya. Jonathan Johansson vek några månader i kalendern för att skapa. Utan att ha något särskilt ärende dök hans barn hela tiden upp i texterna och kastade ett nytt ljus över orden. Han säger att han skrivit strofer som han aldrig hade trott att han skulle skriva. Som att han vet att både ”blöta vattenpölar” och ”lyckliga barn” finns, till exempel.

Minsta hobbypsykolog kan räkna ut varför det blev så, säger han.

– Man kan inte vara så mörk som jag var tidigare när man har två barn.

Samtidigt finns den pessimistiska samhällsanalysen kvar.

– Frågan om hur man ska överleva i det här senkapitalistiska helvetet finns där hela tiden. Jag tycker det är omöjligt att leva ­anständigt så som världen ser ut.

Jonathan Johansson debuterade 2005 med plattan OK, ge mig timmarna. Det publika genomslaget kom tre år senare med albumet En hand i himlen som blev både Grammis- och P3 Guld-nominerad.

Hans musik har alltid haft nära mellan polerna; i människan bor gudagnistan granne med djuret. ”Vi kan sätta oss och prata apa till apa, hjärta till hjärta”, sjöng han på förra skivan. På nya sjunger han ”du har sett ormen i mig/och jag får leva med ormen i dig”.

– Den tanken är inte konstig över huvud taget utom just i det här märkliga landet. Jag är uppvuxen i en miljö där anledningen till att Jesus dör på korset är att människan är syndare, säger ­Jonathan Johansson.

Han säger också att han är extremt medveten om att han själv är det. Syndare alltså. Han vet att ormen inom honom växer om han ger den utrymme. Att skriva ut detta budskap av ”klassisk kristendom” i ett sekulariserat samhälle är en viktig handling, menar Jonathan Johansson.

– Jag känner också att jag utför en viktig handling när jag pratar om det i Kyrkans Tidning. Det finns många kristna som inte orkar med det faktum att människan även är en livsfarlig varelse.

De kyrkliga rötterna kommer från både frikyrkorörelsens tidiga kapitel och från 70-talets Jesusrörelse. Morfar var pastor. Jonathan Johanssons föräldrar umgicks i samma kretsar som den stilbildande illustratören Birgitta Yavari. Hans pappa, Janeric Johansson, är konstnär – det är han som målat tavlan som hänger hemma hos Jonathan Johansson.

– Ylva Eggehorn var också med på ett hörn. Pappa målade bilder som hon skrev dikter till. Jag vet inte vem som gjorde av affischer av dem sedan. Vi hade flera planscher i sommarstugan.

I dag har han sin religiösa hemvist i katolska kyrkan. Det är inte en följd av någon personlig resa utan framför allt en konsekvens av att Jonathan Johanssons fru är katolik. För att kunna gifta sig i kyrkan i hennes hemby skrev han under ett papper där han ­lovade att han skulle uppfostra sina kommande barn katolskt.

– Det kommer att bli min väg vare sig jag vill det eller inte. Men jag känner stor förtröstan, även om det inte kommer ske utan kamp och irritation.

Han säger att hans syn på Gud och världen är under ständig förändring. Jonathan Johansson är en trogen lyssnare av podden ­Myter och mysterier av Eric Schüldt och Per Andersson. Innehållet har påverkat honom mycket.

– Per Andersson driver tesen att Gud själv är under förändring och utvecklas via människan. Jag tycker att den tanken är rimlig, fast inte helt oproblematisk.

Den nya, ljusare, världsbilden påverkar inte bara bilden av livet här och nu utan också synen på framtiden. Jonathan Johanssons tidigare kärva läsning av apokalypsen har förbytts i en förlitan på att allt ändå kanske ska ställas till rätta. I låten Varje regnbåge reflekterar han över alla svarta ­rader han skrivit genom åren. Stroferna om hur alla städer ska tömmas och alla gator ska glömmas bort. Han sjunger att han hoppas att han haft fel.

– Att gå omkring och vänta på katastrofen är inte en bra grundton att ha i kroppen.

Den nya plattan är även en shout out till strävsamheten och medelmåttan. I jakten på musikalisk inspiration satt Jonathan Johansson och lyssnade på de gamla genierna – Beethoven och Mozart. Han läste Wikipediaartiklar och kollade på klipp från filmen Amadeus, Milos Formans film från 1984 som bygger på den mytomspunna relationen mellan det musikaliska underbarnet Amadeus Mozart och den mer kreativt kämpande Antonio Salieri.

Jonathan Johansson insåg att han identifierar sig långt mer med Salieri än med Mozart.

– Jag umgås med många intellektuella och jobbar med musiker som vet exakt vad de gör. Själv är jag varken intellektuell eller musikaliskt överdrivet begåvad. Ändå är det jag som blir kallad geni av recensenter och publik, och det är mig folk ser upp till som något jävla orakel. Det är så fruktansvärt pinsamt.

Jonathan Johansson säger att han är en hårt arbetande person som gör det bästa av det lilla han har, och att det är det som är anledningen till att han får hålla på. Det, tillsammans med att han har en inre kompass som gör att han inte skriver om exakt det som alla andra skriver om.

– Alla kan utföra storverk. Även medelmåttan.

Till de offentliga rollerna hör också att få stå som exempel på hur samtidskulturen öppnar dörren åt det andliga. Med tanke på Jonathan Johanssons kyrkliga rötter och livslånga tro är den etiketten felplacerad.

Det hindrar inte att han runt omkring sig ser kulturutövare som nyfikna närmar sig religionens marker.

Han är kluven.

– Jag kan känna ”är andlig­heten en väska som du precis köpt och går runt och flashar med?”. Jag tänker verkligen inte nämna några namn här, men i vissa fall är det helt uppenbart att de inte bottnar i tron utan använder den på det värsta sättet, det vill säga för att dumförklara och utestänga andra.

Men visst är det jätteskönt att inte känna sig så himla ensam längre, konstaterar Jonathan Johansson. Det gör ju ont när knoppar brister, säger han, och överlag är det fantastiskt att Sverige kanske håller på att vakna upp ur sin ”sekulära dvala”.

Orsaken är given, menar han. För vad ska folk göra med sin tomhet? Om alla de stora idéerna är döda, alla de stora berättelserna irrelevanta och det enda vi har kvar är marknadskrafterna, då är det oundvikligt att de intellektuella försöker hitta en utväg, säger Jonathan Johansson.

– Andligheten är en utväg och det är det folk börjar förstå.