Angelägna frågor om hur historiskt arv förvaltas

När man som jag tjänstgör i hjärtat av Skara stift är medeltida kyrkor, kyrkoruiner och klosterlämningar bokstavligen konkret vardag. De är varken turistattraktioner eller kitschig kuriosa i första hand utan en plats för dagligt arbete och församlingsliv.

Sveriges kyrkohistoria gör sig påmind varje dag när vi tänder ljusen i Varnhems klosterkyrka. Men det gör den även i de små romanska sockenkyrkor vars stiftare vi inte känner, men som minner om att kyrkan tidigt vann mark i Västergötland.

Västgöten har alltid vetat att Sveriges vagga står att finna i den skaraborgska myllan. Stoltheten över den lilla landsbit utgjorde skådeplats för kungar och härskare är nedärvd genom generationerna.

Kanske är det en av faktorerna bakom Jan Guillous stora framgångar med Arnsagan. Böckerna som utkom 1998–2001 följdes upp av filmatiseringar 2007–2008. I dess spår följde ett mycket stort intresse för de platser som utgör scenerna i verket och de (förvisso fiktiva) personer som handlingen kretsar kring. En Arnfeber bröt ut.

Detta undersöker docenten i semitiska språk Bengt Knutsson i Arnfebern. Jan Guillou och tempelriddaren Arn. Syftet med boken är att genomlysa hela Arn-komplexet: granska och bedöma Arnsagan som litterär komposition såväl som dess språkanvändning (särskilt då latin och arabiska), författarens kunskaper och eventuella agenda. Och så kanske det mest intressanta: hur sagan om den västgötske tempelriddaren Arn blev till en veritabel vinstmaskin inte bara för Guillou utan också för museum, turistverksamhet och kyrka.

Knutsson beskriver mottagandet av Arnböckerna i Skaraborg som ett ”länge saknat nationalepos eller, varför inte, som ett ’evangelium’ med väckelserörelsens hela kraft”. Det är en träffande beskrivning. Knutsson går systematiskt tillväga och avhandlar först författaren Guillous trovärdighet och kunskaper samt språkanvändning.

Han konstaterar att Guillous agenda att bryta det invanda narrativet att västerlänningarna är ljusets barn och i stället låta saracenerna/muslimerna inta denna position är framgångsrik och viktig – inte bara som litterärt grepp, utan även i en vidare historieskrivning.

Knutsson fortsätter att analysera böckerna men lägger sedan huvudfokus på det han kallar Arnfebern som väckelserörelse. Detta är bokens starkaste avsnitt, inte minst eftersom författaren ställer mycket kritiska frågor till vissa projekt som drevs under ”väckelsens” mest intensiva år av Västergötlands museum, Svenska kyrkan, turistbyrå och flera andra som också ville bygga sitt varumärke i ”Arns fotspår”.   

Kanske är det därför att jag känner alltför väl till Arnfeberns påverkan och efterdyningar som jag vrider mig i obehag under delar av läsningen. Det är påfrestande, och pinsamt, att bli påmind om till exempel Götene kommuns vision om ett ”medeltidens värld” och än mer pinsamt att den kände Skaraentreprenören B Karlsson sedan la vantarna på alltihop och sin vana trogen förstörde allt som hade minsta renhet i sig.

Lika påfrestande är det för övrigt att se Arnsagans författare posera på bilder med folkungablå mantel och ”Arns svärd”, alltså rekvisita från filminspelningen. Ett svärd som museum och turistbyrå med glatt och berått mod kopierade och krämade ut som merch.

Knutssons granskning av Arnväckelsen är som bok betraktat inte det bästa jag läst. Men ämnet och frågorna är angelägna. Hur förhåller vi oss till vårt historiska arv? Hur ska man hålla balansen mellan ett folkbildande uppdrag (som ju både kyrka och museer har del i) och kommersialisering? Vad får man göra med ett konstverk?   

Säkert har de flesta som sett de ingraverade tempelriddarkorsen i Strö och Forshems kyrkor eller de tusenåriga murresterna i Skara domkyrka låtit fantasin bära vidare. Det är inte konstigt att Arnsagan blev en sådan succé. Sorgligt är det att sagan har en tendens att skymma verkligheten, i det här fallet en verklighet som för Västergötlands del skulle visa sig överträffa den skönaste dikt.

Judith Fagrell