Annika Hamrud lyfter homohat i Uganda

Annika Hamrud har tidigare skrivit om såväl homosexuella som hat. I sin senaste bok Fundamentalisterna kombineras de två ämnena i en berättelse om hat, tortyr och de kristna kyrkornas roll. Hon har träffat pastorer såväl i Uganda som i USA och Sverige. Och hon har gjort många intervjuer med människor som drabbats av våldet.

Det tog Annika Hamrud fem år att göra boken.

– 2014 kom nya lagar i Uganda som innebar livstidsstraff för homosexualitet. Det väckte uppmärksamhet i Sverige. Jag hade förstått att det fanns HBT-aktivister i Uganda och jag hade träffat en del svenskar som försökte stötta dem. Men här fanns ingen kritik mot kyrkornas och regimens agerande.

Sedan ett drygt decennium hade framför allt amerikanska evangelikala kyrkor etablerat sig i Uganda. I deras retorik fanns en stark homofobi. Den vann gehör hos befolkningen. Här har den djupt troende befolkningen stor respekt för pastorer och präster och den engelska kolonialtidens viktorianska ideal lever kvar.

Resultatet är att homosexuella inte anses vara människor. Eller besatta av onda demoner. Vilket leder till bestialisk grymhet mot den som avviker från den heterosexuella normen.

– Ett bibelord som används ofta är ”människor med dött hjärta” eller ”halvdöd”. Många tror att demoner måste drivas ut på ett ritualistiskt och mycket grovt sätt, säger Annika Hamrud.

I boken får läsaren följa de HBT-personer Annika Hamrud fick kontakt med och kunde intervjua. Berättelserna är bitvis fruktansvärt otäcka. Människor har våldtagits, torterats, drivits på flykt och fått sina hus nedbrända. De har uteslutits ur familjen, församlingen och samhället.

För Annika Hamrud har det inneburit många, långa och svåra intervjuer med traumatiserade och rädda människor. En del lever i dag i säkerhet medan andra lever kvar i ständigt hot.

– Alla berättelser var svåra, men på olika sätt. En var svår att få bekräftad. Jag fick åka till Kongo för att få alla pusselbitar. I ett fall lärde jag känna en kvinnas barn och deras öde berör mig starkt. Och Freds berättelse slet sönder mitt hjärta, säger hon.

Ett bibelord som används ofta är ’människor med dött hjärta’ eller ’halvdöd’. Många tror att demoner måste drivas ut på ett ritualistiskt och mycket grovt sätt.

Hon har också deltagit i gudstjänster där pastorer predikar hat.

En fråga som gång på gång ställs i boken är varför hatet får så våldsamma konsekvenser och varför det riktas just mot HBT-personer.

– Det finns ett behov för makten i Uganda att befolkningen har en gemensam fiende. HBT förknippas i Uganda med liberalism och väst, förklarar Annika Hamrud.

Detta läggs ihop med att den kristna högern i USA led svåra motgångar under Obamas presidenttid. En del ansåg att USA var förlorat och började vända sig ut i världen för att sprida sina konservativa värderingar.

– Uganda är ett lätt land att åka till, alla pratar engelska. Det är ett tryggt land för den som är vit, konstaterar Annika Hamrud, som aldrig kände sig hotat eller rädd i landet.

– Nej, för mig som vit finns inget att vara rädd för.

Hon var inte heller rädd när hon besökte kyrkorna i Uganda. Men hon var aldrig där i egenskap av journalist, det hade blivit för svårt att ens komma in i landet.

– Jag gick bara dit. Jag gjorde likadant i Sverige och USA. Jag ville höra vad som sades i predikningarna. Hatet finns där men det dominerar inte gudstjänsterna. Hit går även en del av mina informanter för att få tröst och lovprisa Gud.

De kyrkor som nämns i boken, och som också finns i Sverige är Hillsong, Citykyrkan och International house of prayer, IHOP. De samarbetar och ger bistånd till systerkyrkor i Uganda. Predikanter från Uganda har bjudits in till svenska kyrkor och konferenser för att tala.

Annika Hamrud är kritisk till att kyrkornas samarbeten inte uppmärksammas mer i Sverige.

– De ger dessa kyrkor i Uganda pengar så att de kan fortsätta sitt arbete och de skickar sina ungdomar på konfirmandresor dit. Jag tycker inte de ska samarbeta med människor som förespråkar dödsstraff för homosexuella.

Nyhetsrapportering om situationen för HBT-personer i Uganda saknas inte. Ändå är det få som reagerar när till exempel pastor John Mulinde, som ledde stora bönemöten för de nya antigaylagarna i Uganda, bjöds in att tala i Citykyrkan.

Annika Hamrud tror att det beror på att fokus ligger på islamistisk fundamentalism i den svenska debatten.

– Människor har svårt att föreställa sig hur illa det är i det kristna landet Uganda. Jag vet att det är dödsstraff på homosexualitet i islamistiska diktaturer, men det förringar inte vad som händer i Uganda. Många i landet är rädda för ett folkmord på HBT-personer. Det skulle inte räknas som ett folkmord eftersom FN inte räknar HBT som en folkgrupp. Men ett folkmord är vad jag och många andra skulle kalla det.

Freds livsberättelse och flykt till Sverige skildras i boken Fundamentalisterna. I dag arbetar han som kyrkvaktmästare.

Berättelsen om Fred börjar i byn Isengero i Uganda. Freds far har tre fruar och 19 barn. En äldre bror är annorlunda och snart förstår Fred att han själv är som sin bror, homosexuell. De tas till en helbrägdagörare, de förskjuts ur gemenskapen och får inte gå i skolan.

När Fred är 18 år värvas han av armén. Som homosexuell blir hans vardag fylld av hot och våld tills han en dag deserterar och till slut flyr från Uganda, svårt skadad av tortyr och utan mer än kläderna på kroppen.

Kontrasten mellan Uganda och orten där han bor i Sverige kunde inte vara större. Jag träffar honom en solig, lite kylig söndag efter gudstjänsten. Han är välklädd, artig och leende.

– Bättre vaktis finns inte! hinner tjänstgörande präster utbrista innan Fred och jag går och sätter oss i ett samtalsrum.

Vi sätter oss ner och Fred ser nervös ut. Jag säger att vi ska börja med att tala om hans liv här och nu. Då får jag ett lättat leende.

– Jag känner mig älskad här. Här finns trevliga människor som sprider kärlek. Jag jobbar och har det bra, säger han och gör en liten tankepaus.

– Jag lever, fortsätter han. I Uganda väntade jag mig att dö varje dag. Det var inget liv.

Fred var nära att dö flera gånger i Uganda. Hans berättelse är så full av våld, hot och förnedring att den är mycket svår att läsa och ännu svårare att ta till sig.

Tiden i armen är nog den mest fruktansvärda. Han utsätts för misshandel och är nära döden flera gånger. När han deserterat får han efter en tid oväntat hjälp av sin far att lämna landet.

Han kommer 2013 till Sverige. När han träffar Migrationsverket bär han fortfarande blöja på grund av tortyrskadorna.

– När jag ska berätta varför jag söker asyl kommer det inga ord ur min mun. Jag kan inte, säger han.

Men med hjälp av en psykolog, och tack vare att livet börjar bli lättare, kan Fred till slut berätta sin historia för handläggaren på Migrationsverket. Men det tar ändå fem år av oviss väntan innan Fred i augusti 2018 får flyktingstatus. Det betyder att han får stanna tre år i Sverige och att han har möjlighet att få hit sin son. För det finns en son kvar i Uganda.

Fred tvingades att gifta sig. Det var framför allt hans far som tryckte på. Och i äktenskapet föddes en son. Mamman dog kort efter nedkomsten och Fred tog själv hand om sin son i ett par år. I dag är han nio år och bor hos en god vän till Fred.

– Jag längtar efter honom. I februari kunde vi träffas, i Rwanda. Det var första gången på fem år. Känslan när jag såg honom kliva av bussen från Uganda ... den går inte att beskriva, säger Fred och ler med hela ansiktet, innan hans uttryck växlar till raka motsatsen.

– Och känslan när jag såg honom kliva på bussen igen, säger han lågt.

I dag har de kontakt via telefon och de börjar lära känna varandra. Men pojken vet ingenting om Freds historia eller varför han tvingades fly.

– Jag vet att han har det bra. Han går i skolan och jag kan skicka pengar till honom. Men det är bråttom att få hit honom. Om det dröjer till han är fjorton, femton år, kanske han inte vill ha med mig att göra. Då är han hjärntvättad.

Nästan genast när Fred kom började han gå till Svenska kyrkan. Han blev volontär och så småningom anställdes han på deltid. Sedan ett år är han kyrkvaktmästare på heltid.

Livet då och livet nu är så olika, att jag undrar om Fred får en känsla av overklighet. Om han undrar om det han varit med om faktiskt har hänt?

Det visar sig vara en ytterst naiv fråga. Det är inte dåtiden som känns overklig för Fred, det är nuet.

– Jag tror ofta att jag drömmer, att det här inte kan vara jag, säger han sakta, och det märks att han verkligen menar det.

– Jag kan inte radera mina minnen. Jag behöver bara se på min kropp för att bli påmind.

Läkarna säger att alla inre skador är läkta, men varje gång det gör ont i Freds mage blir han rädd.

Förutom sonen, finns det inget i Uganda han längtar tillbaka till. Och han hyser inget hopp för sitt gamla hemland.

– Nej, om något förändrades, så att människor i Uganda började uppskatta varandra som de är, då skulle landet vara ett paradis. Men folk lyssnar på pastorer som kommer från många håll i världen. De sprider hat och när en pastor säger något – då blir det på riktigt, säger Fred.

Jag frågar honom vad han tycker om Annika Hamruds bok.

Fred skakar på huvudet.

– Det är bra att situationen i Uganda blir känd, men jag kan inte läsa den boken. Annika har velat ge mig en bok, men jag är inte redo, säger han.