Åsa Nyström om nya rollen som biskop

Även om det är många år sedan Åsa Nyström bodde i Luleå stift har EFS-kyrkan i Umeå, Vasakyrkan, en oundgänglig roll i hennes väg till biskopsuppdraget.

– Det var i Vasakyrkan mina föräldrar bar in mig, säger hon, och där fick jag växa som människa och kristen.

Kanske anade söndagsskolläraren vad hon gjorde när hon gav 12-åriga Åsa ansvaret att vara hjälpledare i söndagsskolan. Det första uppdraget följdes av fler, innan Åsa Nyström blev präst och kantor i en samarbetskyrka för EFS och Svenska kyrkan i Lycksele. Där väcktes intresset för ledarskap.

– Det var i en nybyggd stadsdel och frågan blev: hur bygger vi en församlingsgemenskap? Hur kan vi leda så att tron kan växa?

Åsa Nyström medverkade senare i att utforma den ledarskapsutbildning som arbetsgivarorganisationen och Johannelund startade tillsammans.

– Församlingen var rätt ofta svår att leda för kyrkoherdar och andra chefer, och kyrkan hade få chefsutbildningar. Cheferna var alldeles för tunt klädda och det hände för ofta att det brakade samman.

Hur mycket chef eller ledare har du själv varit?

– Jag har mer haft ledaruppdrag än rena chefsansvar, ofta jobbat med att leda och driva utvecklingar, men utan att kunna tvinga människor. Jag tycker mycket om det, och jag gläder mig åt att det stämmer med rollen som biskop, att den formella makten är liten, för det mesta leder man genom att skapa förtroende.

Hos Åsa Nyström hör ledarskapet ihop med det som är det djupare syftet, att församlingen blomstrar.

– En trygg ledare som förstår sitt uppdrag kan skapa möjligheter för en församling att känna stolthet och glädje i sitt uppdrag. Det blir attraktivt och intressant att närma sig för människor som söker en tro. Det blir min uppgift som biskop att leda så att människor kan växa och mogna.

Vilken är din bästa insikt om ledarskap, som du själv försöker använda?

– Att man måste orka se verkligheten som den är, och ha nyfikenhet att utforska livskraften för att se vad som kan värnas och få växtkraft. Där är dialogen livsviktig.

Luleå stift omfattar geografiskt en tredjedel av Sveriges yta och har som flera glesbygdsstift problem att rekrytera till de kyrkliga jobben.

Hur ska situationen förbättras? Åsa Nyström tror på ledaren som ser potentialen i en tonåring, och vågar fråga ”Har du funderat på att jobba i kyrkan?”

– Vi behöver återupptäcka att församlingen är en rekryterande miljö. Genom att vara en församling där människor känner sig välkomna att bidra ideellt, för oftast prövar man med att ta ansvar för ett litet område först. De allra flesta som jobbar som präst eller diakon har börjat som ideell medarbetare.

Luleå stift har förutom EFS-arna också laestadianerna, en konservativ väckelserörelse som kritiserar Svenska kyrkans på flera områden, bland annat kvinnliga präster.

Hur ska du få dem att inte fjärma sig ännu mer från Svenska kyrkan?

– Jag vill samtala med dem – så får vi se vart det leder. De är syskon i Kristus, det är min utgångspunkt.

Hur kan kyrkan samtidigt nå dem som är främmande för det trosvissa i olika väckelserörelser?

– Vi behöver olika typer av gemenskaper i kyrkan, det är en rikedom att det finns både de som har en jättestark tro, de behövs, och andra som är ytterst osäkra och trevande. Som biskop hoppas jag bidra till att vi visar respekt för varandras troserfarenheter, både övertygade och när tron är i sin linda. När man gör det växer tro och liv.

När du om några år ser tillbaka på din biskopstid, vad önskar du att du har uträttat?

– Att barn och unga har känt att de får plats att mötas och växa själva, och bidra till att kyrkan växer i djup och i uppdrag. Utan barn och unga stagnerar vi och finns bara i nuet.

– Jag längtar också efter att kyrkan ännu mer ska vara den självklara platsen där liv och tro får växa – vi har allt färre offentliga rum där det inte går ut på att vi ska köpa. Ensamheten är också stor runtom i byar och städer. Kyrkans bidrag kan vara att ge mötesplatser som inte bara är yta.