”Bara förlorare i det språkliga förfallets armod”

I en dagstidnings kulturdel fanns helt nyligen – hösten 2024 – att läsa en intervju med en personlighet som sades förtjäna sitt levebröd genom att till en krets av så kallade följare leverera så kallade poddar. Artikeln var omfattande. 

Intervjun ägde rum i en lokal som uppgavs vara högkvarter för flera allmänt kända producenter av poddar. Dessas porträtt, meddelas det, möter besökaren i receptionen. 

Några stickprov ur intervjun. ”Det vore”, säger den intervjuade om en möjlig framtida händelse, ”en sån jävla förlust och en sån jävla sorg.” – Några rader senare: ”Fan, nu är det så deppigt”. 

”Bra jävla fråga”, recenserar poddaren sin intervjuare. Han reflekterar ett stycke längre fram: 

”… mitt belöningssystem är så uppfuckat …”  Mer beröm till intervjuaren: ”Det är fan en tanke som tilltalar mig.”

Ett par veckor senare citeras i samma tidning en nybliven far som i nyindividualismens tecken med stort allvar grubblar över hur han ska utforma sitt alldeles egna högst personliga och unika föräldraskap: ”Eftersom det här är det viktigaste jag kommer att göra vill jag göra det jävligt bra.”

I en annan ansedd dagstidning uttalar sig i samma vecka en av nusvenskhetens mest folkkära stilbildare, den frejdade professor Leif GW Persson: ”Det är ett jävla intresse för brott. Jag förstår faktiskt inte varför, så jävla märkvärdigt är det inte.”

Det är möjligt att språkforskare kan ge svar på frågan när - åtminstone ungefär när – det blev brukligt att med sådan lugn självklarhet och sådan frekvens i ett samtal som avses nå offentligheten avlossa salvor av vad som väl fortfarande får anses vara det svenska språkets grövsta svordomar. 

Till min förvåning fann jag, när jag nyligen började på allvar intressera mig för frågan om det myckna svärandets ursprung och frekvens, att den tydligen i åtminstone ett par år har varit föremål för intresse i kyrkliga kretsar och att debatten i denna tidning visar att meningarna om fenomenet tydligen är delade även i den kyrkliga miljön. 

Äkthet, uppriktighet, spontanitet, naturlighet, öppenhet, självständighet, sund folklighet (”ren svenska”) – det är inte svårt att finna formler som skulle kunna tänkas åberopas och som också framförts för att förklara det språkbruk som nu blomstrar i de nyss citerade texterna.

Dessa förklaringar har ju varit tillgängliga under lång tid men veterligen inte åberopats förrän ganska nyligen. Här måste något ha hänt. En förändring har ägt rum, och såvitt en någorlunda flitig tidningsläsare kan bedöma har den skett under förhållandevis kort tid. Det är inte länge sedan någorlunda sobra svenskar till och med i privata samtal på sin höjd nöjde sig med att – gärna med ett ursäktande lätt fnitter – nyttja förmildrade former som ”jädra”, ”jäkla” och ”fanken”. Nu skjuts det utan alla ursäktande krumbukter med skarp språklig ammunition! 

När och varför har förändringen ägt rum? För sådana händelser i det levande språket brukar det vara möjligt att finna åtminstone partiella förklaringar eller förklarande bakgrundsfaktorer. Vad säger förändringen om det rådande kulturklimatet? 

I brist på vetenskapliga rön är man hänvisad till gissningar. Att förändringen skett under det senaste årtiondet är i dag ett rimligt antagande. 

Skulle en delförklaring möjligen kunna vara ett ökat behov av kraftfulla förstärkningsord i en värld som ju ofta beskrivs som alltmer dramatisk, brutal och kaotisk? Kräver den utvecklingen också ett kraftigare språk? Kan de våldsamma tv-spelen, de öppna konflikterna, kriminaliteten, polariseringen och klimatkrisen bidra till en förklaring? 

Finns här kanske ett länge undertryckt behov som fått lov att komma till eruptivt uttryck under den allt tillåtande ”kulturens” befriande egid? ”Fan” och djävla” kan å andra sidan knappast anses förstärka något alls i den upplysta nusvenska värld där den svans- och hornprydde ju på sin höjd hör hemma i glömda sagor. Det flitiga åkallandet förefaller snarare att bära den slöa rutinmässighetens prägel.

En hänvisning till själsligt grundade förstärkningsbehov är sålunda av tvivelaktigt värde och duger ännu mindre till att ge svar på en fråga som är lika naturlig som den om det svavelosande språkbrukets positiva motiv: vilka var de hinder som till helt nyligen höll hin håle borta från svenskt offentligt tal? Vilka negativa motiv har bortfallit? Och när och varför försvann dessa hinder? Jag talar nu inte om den kyrkliga miljön utan om det fritt frambrusande ”kulturlivet”.

Kan det vara så enkelt som att kulturpersonligheter av det slag som här kommer till tals i själva verket mycket länge har uttryckt sig just så som här sker, men att pryda journalister i det längsta censurerade deras språk innan det tilläts framträda i tryck? Frågorna när och varför kvarstår i så fall, men de gäller då i stället journalistkårens agerande. 

Låt oss försöka placera in frågan i en något bredare samhällelig kontext än kulturredaktionernas slutna värld. Språket är ju allas egendom och angår alla. Det är å andra sidan väl bekant att den egendomen liksom materiella tillgångar är ojämnt fördelad. 

Det hävdas ofta att de ekonomiska klyftorna mellan rika och fattiga under de senaste årtiondena har ökat kraftigt i Sverige. Om man uppfattar samhällsutvecklingen som en tävlan mellan klasser, kan det då inte med fog sägas att den ekonomiska överklassen hittills står som segrare? Kan språkets förgrovning ha något med detta att göra? Hänger ekonomisk och språklig utveckling ihop på något gripbart sätt?

Vad som gör påståendet om de rikas seger särskilt problematiskt i detta sammanhang är emellertid att den ekonomiska överklass som sägs ha blivit ännu mycket rikare alls inte är någon enhetlig grupp. I fråga om faktorn utbildning är gruppen brokig, och detsamma gäller i ännu högre grad den mer svårfångade faktorn kulturellt kapital, vilket i detta sammanhang kan kallas bildning.

Det förefaller uppenbart att gruppen ”de rika” i fråga om allt annat än ekonomiska resurser vid närmare granskning upplöser sig i flera inbördes olika undergrupper. Det förefaller tydligt att gruppen i varje fall inte har någon egen identitet i kultur- och språkfrågor. 

Gruppernas tävlan kan också avse så svårfångade ting som allmän samhällelig stilbildning. Här är det ännu svårare att kora någon segrare. Det förefaller däremot som om en tämligen klar förlorargrupp – i den meningen att den uppgivit mycket av sådana identitetsmarkörer som klädsel, talat språk, umgänges- och levnadsvanor – är vad som brukade kallas den bildade högre medelklassen: lärare, ämbetsmän, präster, officerare, läkare, journalister, ingenjörer. 

Att vägen till den klassen enligt numera otaliga autofiktiva skildringar utgör en hett eftersträvad men samtidigt mödosam och ofta plågsam ”klassresa” för många, det kan inte dölja det förhållandet att denna klass i dag till mycket stor del förlorat detta sitt eftersträvansvärda kapital. Klassen tycks vid närmare granskning helt enkelt upplösa sig, gå upp i rök. Den förefaller inte finnas kvar i någorlunda identifierbart skick.

Tydligast förefaller förändringen att visa sig i fråga om den grupp som sannolikt var – och är – särskilt betydelsefull i de hänseenden som här är centrala: lärarna. Det är dem varje generation svenskar möter tidigt i livet. Läraryrket har länge varit ett av de inte alltför avlägsna första målen för de klassresor som på 1900-talet benämndes ”ståndscirkulation” och som med stolthet framhölls som ett karakteristiskt svenskt fenomen. Var och en som har ett levande minne av svenska lärare på olika nivåer så sent som 1970-talet kan konstatera att de yttre identitetsmarkörer som då ännu karakteriserade yrkesgruppen i dag förefaller så gott som helt försvunna.

Men vem eller vilka är då segrare i den icke-ekonomiska tävlingen? Vilka kan betrakta det grova språkets flitiga användning som en framgång? Finns det ett svar på den frågan som kan bidra till att förklara den påtagliga förtjusning för grovt språk som florerar i kulturspalterna och till och med letat sig in i de kyrkliga leden? 

Att utnämna vad som nu finns kvar av arbetarklass till segrare i den drabbningen vore ett svårt misstag och dessutom en arrogant orättvisa. Var och en som bevittnat möten mellan olika miljöer i städernas vardagsliv och vid sådana evenemang som taklagsfester och firmajubileer vet hur plågsamt det är när företrädare för andra miljöer försöker göra sig ”folkliga” med grovt språk och klumpiga mustigheter. Vad våra hel-, halv-, kvarts- och kvasiintellektuella, poddare och andra, ofta tycks underskatta är bland annat det alltjämt starka frikyrkliga inslaget på arbetsplatserna.

Förhåller det sig då till slut så att det myckna svärandet i dag överhuvudtaget inte hör hemma i någon existerande naturlig miljö? Talesätt som ”svära som en dragon” eller ”som en borstbindare” har sin hemvist i en svunnen värld. Fan och hans anhang i ”kändisarnas” och deras massmediala beundrares språk är en skenvärlds, en tunn bubblas, hemgjorda artefakter – uttryck för vad som kanske en gång var ett morskt  pubertetsmässigt trots men som inte längre ens är det, eftersom det inte längre finns något förbud att trotsa.

Och anlägger man åter tävlingsperspektivet på språk- och kulturutvecklingen måste man mot den bakgrunden konstatera att det här helt enkelt inte finns någon vinnare. I det språkliga och kulturella förfallets armod finns bara förlorare.

Stig Strömholm