Begravningar utan ceremoni allt vanligare

Direktkremering eller direktbegravning kallas det när det inte förekommer någon samling med officiant som begravningsbyrån medverkar till, i Sveriges begravningsbyråers förbunds (SBF) statistik. Då förs den avlidne direkt till kremering och senare gravsättning.

Men även om det inte hålls någon traditionell begravning, kan anhöriga ta avsked. Stunden kan vara liten och enkel, exempelvis i sjukhusets kapell eller på egen hand i hemmet.

– Vi vet ju inte heller om det hålls någon ceremoni vid gravsättningen som vi inte medverkar till – familjen kan ha sin egen ceremoni, utan officiant. Det syns inte i statistiken, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör vid SBF.

2018 var 7,7 procent av landets dödsfall direktkremeringar eller direktbegravningar. Det är vanligast i storstäderna, men de förekommer på landsbygden också. Dalarna har allra högst andel med 10 procent, en aning högre än Stockholm.

– Förändringen har gått oerhört fort, så sent som 2013 var direktare inte ens 3 procent. Den nya seden har människor tagit till sig utan att det gjorts reklam för den.

Orsakerna är flera, den vanligaste är den fulltecknade almanackan. Det finns också situationer där anhöriga enbart har dåliga minnen av den avlidna. Ulf Lernéus berättar om en kvinna:

– Hon sa ”Tror du att vi skulle ordna begravning för pappa, som slog både mamma och mig hela min uppväxt?” Förr kunde man inte gå förbi att ha begravningsceremoni – i dag tar folk sina egna beslut. Och man upplever att man inte behöver tradition och religion, man klarar sig bra ändå.

Det förekommer att företrädare för Svenska kyrkan talar om direktkremeringar som något ovärdigt eller cyniskt.

– Att säga så om en anhörig till en dement, som kanske har sörjt och tagit avsked långt tidigare – det ska man passa sig oerhört noga för – det är riktigt, riktigt farligt, säger Ulf Lernéus med eftertryck.

Han gör en tydlig skillnad mellan ceremoni och avsked. De flesta människor behöver någon form av avsked, även i svåra relationer.

– Det är viktigare att prata om att ta avsked än om att ha en begravning. Jag tror att avskedet är viktigt, och kanske gör det skillnad för nästa steg i sorgeprocessen.

Birgitta Söderberg som är präst har haft otaliga begravningar och skrivit om svenskarnas förändrade begravningsseder.

– Ett gott samhälle tar hand om sina döda på ett värdigt sätt – det är sorgligt om vi i Sverige inte gör det, säger hon. När man rationaliserar bort riten, tappar man någonting. Hur vi sörjer är individuellt, men som kyrka vet vi att det finns en massa gott i begravningsgudstjänsten, den hjälper oss i livet och i sorgeprocessen. Och som kristna tror vi ju att vi lägger vår anhöriga i Guds händer.

Men den som känner att det skulle klinga falskt att ha en kyrklig begravning, och inte är bekväm med en borgerlig ceremoni heller – är direktkremering alternativet?

– Jag tycker det är viktigt att man har en ceremoni av något slag – den behöver inte vara lång eller storslagen. Jag skulle hjälpa de anhöriga att hitta en form för det.

Birgitta Söderberg ser positiva förklaringar till direktbegravningar: det finns numera goda möjligheter att ta avsked redan på sjukhuset, och vårdpersonal som blivit mycket mer bekväm med att ta hand om de anhöriga.

Begravningen har blivit en fråga för de närmaste anhöriga: hur vill vi ha den? Men den är viktig för en större krets, som också behöver ta avsked, understryker hon.

– För mig är överlämnandet en kollektiv fråga – det är viktigt att det är något som vi gör i samma lokal, tillsammans.

Till och med vid dåliga relationer vill hon att man ska ha en ceremoni.

– Det har inte att göra med människans goda egenskaper, utan visar att varje människa har ett människovärde.

I dag dör de allra flesta på sjukhus.

Från och med dödsfallet ska gravsättning eller kremering ske inom 30 dagar.

Om man väljer kremering utan att först hålla ceremoni har man upp till ett år på sig att bestämma om man vill ha ceremoni, och hur och var gravsättning ska ske. 

Den avlidne förs till bårhuset.

Om det hålls en religiös eller borgerlig begravning är det i allmänhet mellan förvaringen på bårhuset och transporten till krematoriet som den hålls.

Om ingen begravningsceremoni hålls, går den avlidnes kropp direkt från bårhuset till kremering.

Direktbegravning med gravsättning kan ske som jordbegravning – alltså utan kremering – men är ovanligt. Oavsett om den avlidne ska kremeras eller jordbegravas måste alltid kista användas.

En annan tradition som har blivit vanligare är att även om man har begravning, sker kremering före begravningen. I stället för en kista blir det då en urna som begravs.

Gravsättning av kista eller urna är det enda moment som enligt lag måste ske med den avlidne, och den kan se ut på många olika sätt.

Vid en direktbegravning kan anhöriga själva samlas om de så vill – på begravningsplatsen vid gravsättningen, i hemmet eller på det sätt man själv väljer.

Ofta sker gravsättningen utan anhöriga närvarande.