Jag vaknar av att det krafsar på väggarna och raspar mot det kala cementgolvet. Ett alldeles för bekant skrapande. Jag sträcker mig mot sladden till den nakna glödlampan i taket. Jag tänder – och råttorna far iväg åt alla håll. Kackerlackorna, stora som reservoarpennor, är lite trögare, men hittar strax sina skrymslen och vrår de också.
Under en lortig filt i en källare i Costa Rica har jag slagit upp ögonen. Det är långfredag och efter en stund, i gryningen, hör jag det dova ljudet av stora trummor som taktfast markerar en rytm som verkar olycksbådande. Jag klär på mig och beger mig ut mellan de rappade och färgglada husen. Så möter jag dem. Hela staden är på benen. De som inte deltar i själva processionen står uppradade längs husväggarna. Männen kommer först med en trä-Jesus på en ställning. Sörjande och gråtande kvinnor i flor och svarta kläder går därbakom. Det är långfredag i Heredia. Långfredag genom märg och ben. Med tunga, långsamma steg blir det långfredag i allas kroppar.
Kanske är det så vi skulle behöva uppleva påskens Mysterium. Som något som går genom varje cell i kroppen. Som quechuafolket som gick barfota i gruset upp på det heliga berget. Som ursprungsamerikanerna utanför Cuenca som tog sig fram på sina bara blodiga knän med händerna knäppta och ögonen slutna.
För att påsken skall bli ett levande Under behöver tron förankras i oss på minst tre vägar. För det första genom Skriften. Det finns ingen kristen tro om den inte är förankrad i Skriftens ord. En kristen människa behöver ha ett grundmönster inläst på botten av sin själ. Men. Bokstaven dödar. Det är Anden som ger liv. Därför behövs den andra vägen.
Den andra vägen är den stilla bönens väg. En del föredrar att kalla den kontemplation eller meditation. Stillheten, tystnaden, öppenheten och ensamheten; jag vet ingen annan ”plats” där det på samma sätt är möjligt att höra den inre Rösten. Att höra och sedan göra. Att låta sig fördjupas, förändras och förnyas. Förändrade människor förändrar människor. Man ser på en människa om hon druckit sig otörstig ur Livet Källa.
Den tredje, glömda vägen kan jag tycka, är själavården. Min hustru uttrycker sig inte alltid i fromma ordalag. En morgon vid köksbordet säger hon att för att det ska bli påsk måste det först bli långfredag. Och? ”Ja, man lär väl städa skiten ur själen.” Ordvalet kan diskuteras. Tanken är tydlig, dock. Det är treenigheten, Skriften, den stilla bönen och själavården som lär oss vetekornets lag; genom död till liv.
Sanningen, sanningen om oss själva och om Verkligheten ska göra oss fria. Det gör den. Men först gör den ofrånkomligen ont. Min gode vän brukar säga att själavård inte är för veklingar. Sanningen smärtar och befriar. Kärleken tröstar och läker. Båda behövs och ingen av dem får bäring utan den andra om vi ska gå från likgiltighet till verklig omtanke. Från bitterhet till tacksamhet. Från resignation till hopp. Från tro på, till tro i.
Richard av Sankt Viktor skrev på 1100-talet ungefär så här: Om det räckte för Gud att bara vara god, kunde Gud vara en. Men för att Gud skulle vara kärlek, var Gud tvungen att vara minst två, så att det fanns Någon eller Något för Gud att älska. För att Gud dessutom skulle vara glädje och lycka, behövde Gud vara tre, som när två föräldrar gläds åt sitt barn och är lyckliga över det.
Där kärlek sker, sker något Heligt. Där kärlek finns, finns Gud. Där kärlek uppstår, uppstår Kristus. Det är inget vi som kallar oss kristna har monopol på. Redan gamle kyrkofadern Augustinus sade på 300-talet att ”Gud har många som Kyrkan inte har. Och Kyrkan har många som Gud inte har.” Det är kärleken det kommer an på.
Vi tror på Gud Fader allsmäktig… vi tror ock på Jesus Kristus… nederstigen till dödsriket… uppstånden igen ifrån de döda… Jag hör de dova trummorna. Jag ser de svettiga männen som bär den Korsfäste. Och på tredje dagen hör jag jubelropen: Kristus är uppstånden! Och jag ber: ”Lär mig, Herre, vetekornets lag. Och uppstå i mig och hela din Kyrka.”
