Bilderna som gör oss till både offer och medlöpare

Var går din gräns? Nånstans går den, gränsen för vad du orkar se av ondska och mänskligt lidande. Mängden bilder är enorm. De visas i de etablerade nyhetskanalerna, foton valda med pressetisk hänsyn för att berätta om viktiga händelser. De dyker ocensurerade upp i flödet på sociala medier, för att någon vi känner eller följer har klickat eller kommenterat.

Kanske söker vi själva upp bilderna, de av det grövre slaget, skräckslaget nyfikna av vad vi fått höra eller läsa. Vi vill se med egna ögon. Grymheten. Där är den.

En IS-halshuggning, ett filmat sexövergrepp. Nej, det har jag aldrig sett. Gissningsvis inte du heller. Där går ändå en gräns. Men vi vet att bilderna finns.

Vad gör det med oss att vi vet att bilderna finns? På något vis är det som att kunskapen om att de finns gör att vi redan sett dem.

Den klassiska bilden av ondska är ofta bilden av ondskans offer. Många hör till fotohistoriens mest kända. Som de av Förintelsens döda och överlevande; bilder tagna av den sovjetiska armén vid befrielsen av Auschwitz.

Eller det ikoniska fotot på flickan i Song My, hon som naken flyr det amerikanska anfallet och vars förtvivlan fick opinionen kring Vietnamkriget att vända.

Sådan är vår förhoppning. Att bildens uppvisade grad av grymhet ska göra att ondskan aldrig upprepas: Se här, det får inte hända igen!

Men det händer. Igen. Och igen.

Och om det är ondskan vi vill visa är det kanske ett foto från Nürnbergrättegångarna eller på Nixon som borde användas. Ondskans verkställare.

I dagens digitala värld möts de, offret och verkställaren. Den filmade ondskan är pågående. Förövaren och den plågade i samma scen. Klippen som rullar i realtid ger en ny dimension åt frågan om skuld och ansvar. Blir jag som betraktare medskyldig till det onda som sker framför mina ögon?

Egentligen gäller frågan alla former av bilder. Både de filmklipp som läggs ut efter att det onda skett, och stillbilder. En betydande del av det som produceras görs i propagandistiskt syfte. Avsändaren har en politisk agenda eller vill helt enkelt ingjuta rädsla – vilket i sig är att ha en politisk agenda. När jag som tittar känner skräck och förfäran har avsändaren lyckats. Om inte möjligheten att ingjuta rädsla genom bilden fanns, skulle dådet kanske aldrig utförts.

På så sätt blir paradoxalt nog jag som betraktare samtidigt ett offer. Våldsattacken är i grunden riktad mot hela den betraktande omvärlden.

Den självdokumenterade ondskan blir allt vanligare. När 21-årige Philip Manshaus den 10 augusti i år gick in i moskén i norska Baerum och skottskadade två personer, hade han en hjälm med go pro-kamera på huvudet. Meningen var att direktsända händelsen.

Manshaus misslyckades. Tack vare hans tekniska klantighet slapp omvärlden stumna i skräck. Men det var nära att vi gjorde det.

Om vi inte bara tittar utan också delar bilderna blir vi än tydligare en del av ondskans maskineri. När bilderna från Abu Ghraib-fängelset, där amerikanska soldater sågs tortera och förnedra irakiska fångar, läckte ut debatterades skuldaspekten flitigt. Att sprida bilden är att förmera ondskan, ansåg många.

Trots det fortsätter delandet av bilder, närmast reflexmässigt. Det är som när en bil-olycka skett och förbipasserande tar fram mobilkamerorna och börjar filma i stället för att stanna bilen och fråga om det finns något man kan göra.

Kameran fungerar då som ett avtrubbande skydd mot verkligheten. Det blir mindre läskigt att se lidandet genom en sökare än att titta direkt. Men också mer passiviserande.

En bild säger mer än tusen ord, heter det. Och bilden har genomslagskraft. Men den har inte den uppfordrande effekt som vi önskar. Den får oss inte att agera i den omfattning som krävs för att världen ska bli bättre och för att ondskan ska minska. 

Det bilden av ondskan har att säga är kanske framför allt något annat. Att i en digital tidsålder går betraktaren in och ut ur de motstridiga rollerna som skyldig och själv utsatt. Ja, många gånger befinner vi oss i dem samtidigt.